fredag 7 december 2012

Mananasi

I väntans tider kan vad som helst hända. Som i förmiddags till exempel. Hade jag inte passat mig hade jag kunnat bli en kenyansk fotbollshustru.

Eftersom hotellets städerskor ville göra i ordning mitt rum, gick jag ner till den sparsmakade lobbyn och satte mig i en av de stora fåtöljerna och väntade på de andra. Jag var inte ensam, det satt några killar från det kenyanska fotbollslandslaget som också nyttjar hotellets service och logi. Nära till arenan.

Efter en stund kom en - inte helt oäven - man ur truppen, iförd den kenyanska supportertröjan och en intercom-radio (eller vad de nu kallas) och satte sig i fåtöljen bredvid mig. Mitt intryck var att han inte var en av spelarna utan snarare någon säkerhetsvakt eller så. Han såg liksom viktig ut. Nåväl, han måste ha ansett att det var dumt att gå runt den heta gröten likt en katt då han per omgående sa att han tyckte att jag var söt och ville ha mitt telefonnummer. 

Jag tackade för vänligheten och upplyste honom om att jag har inget simkort som fungerar här. Vilket inte är en lögn, inte ens en vit för: 1, jag har verkligen inget ugandiskt simkort och 2, mitt teliaabonnemang fungerar inte här av någon anledning, jag kan varken ringa eller sms:a. (Tack för det Televerket.)

"No problem" sa han utan att blinka och bad om mitt namn så att han kunde hitta mig på Facebook. "So that we can chat" som han sa. Eftersom jag satt med min iPhone i högsta hugg såg han att jag satt och faktiskt var i just facebookappen. Alltså kunde jag inte säga att jag inte hade någon feja. Jag har alltid varit löjligt artig, så även nu, och har svårt att be folk att dra någon annanstans. Så jag sa bara helt enkelt att jag har en svensk version som bara fungerar på svenska. Javisst.

"But I need to be your boyfriend" förklarade han sakligt för mig. Jag insåg att jag inte hade något att säga till om, det här var inte upp till mig om vi skulle bli ett par eller inte. Jag förklarade därför för honom stillsamt att han inte alls behövde bli min pojkvän eftersom jag redan hade en.

"Really? Ok, he's a lucky guy" sa han och lämnade mig i fred. Först blev jag smickrad men sen blev jag störd över att han lät så förvånad. Vadå "really"? Men jag hann inte grunna så mycket mer på det eftersom bilen var här och det var dags att åka till dagens möten.

Det var inte långt mellan hotellet och UNABs kontor så rätt snart var vi på plats för att hälsa på alla. Vi blev vänligt mottagna. Som vanligt.


På väg.

Som brukligt började vi med fika. Det är ju inte direkt kaffe och wienerlängd som hemma.


Banan, rostade jordnötter, banan- och kassavachips.
Och det goda afrikanska kaffet. Moder till all kaffe.

Fikautdelare.

Sen började allvaret för mötesdeltagarna. Det var projektuppföljning och budgetsnack.


Det kanske har blivit väldigt mycket fokus på mat under den här resan, men jag tycker att maten säger mycket om landet, eller hur? Det är liksom en del av kulturen. Jag finner mat intressant. Så jag fortsätter med ännu en bild. 


Ugali, matoki, bruna bönor och bitar av (segt) kött i buljong.

Här ovanför ser ni dagens lunch, mina damer och herrar. Jag kunde givetvis inte äta upp allt. Och det svåraste som finns när jag är i det här trakterna (eller överhuvud taget egentligen) - är att lämna mat. Sedan barnsben har man hört att man ska äta upp. Och tänka på barnen i Afrika. (Det är dessutom ofta generöst tilltaget för att göra det hela ännu mer komplicerat.)

Min uppfattning är dock är att de tar aldrig illa upp när man lämnar mat kvar på tallriken. Om de ens bryr sig.

Men! Dagens förvåning för min del var de purfärska ananasbitarna vi fick som efterrätt. Det var den godaste, saftigaste, sötaste ananasen jag har ätit i hela mitt liv. Helt ärligt. Å andra sidan säger det inte så mycket eftersom jag undviker frukten i möjligaste mån. Jag tycker den smakar sur/söt på ett underligt sätt. Det drar bakom öronen på mig och tungan krullar sig. Går inte att äta

Men den här ananasen smakade himmelskt. Det godaste jag har ätit under hela 2012. Alla kategorier. 

Mötet led mot sitt slut och Anna hade några presenter med sig från SRF. Däribland vita käppar som hon överräckte till Francis.


Långt ifrån alla som behöver har vita käppar här. 

Esther fick en punktklocka.

Medan presentutdelningen pågick stod jag och lapade lite sol som förberedelse inför den långa och mörka vintern uppe i norr. Jag tankade ner lite kraft från den ljuvliga afrikanska solen.  

Förresten, varför vandrade folk till denna arma plats i närheten av polcirkeln i första hand? Jag ser framför mig hur någon (av det manliga könet mest sannolikt) tänkte: "Titta - här är det tomt, mörkt och kallt. Här ska vi bo!"

På tal om inget särskilt, tycker ni inte att deras sedlar har lite eurokänsla över sig?

Slät och nystruken.

Och en annan sak, jag är verkligen för återvinning. Det är dumt att slösa på papper, det har vi lärt oss.


Jag har rum 290.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar