tisdag 11 december 2012

Slutrapport


Ja men hur gick det då, för Anna och mig på vår återresa till Sverige? Ni som har följt med på resan vill väl givetvis ha en slutrapport.

Vi blev hämtade vid sjutiden på söndagskvällen och kunde utan några trafikproblem anlända till flygplatsen i Entebbe en timme senare. Vi åkte när solen hade gått ner men kommersen upphörde naturligtvis inte inte för det. Vägen kantades av små kiosker med plåttak, frukt- och grönsaksstånd och läcker doft spred sig från eldarna där kvinnor och män lagade sin "street food" till sugna förbipasserande.

Om vi ville kunde vi även ha införskaffat skor som stod uppradade, klänningar, sängar och bildäck. Man kan förmodligen hitta allt här.

Här fanns inga gatlyktor så utan alla levande ljus som brann här och var samt enstaka nakna glödlampor som hängde i taken i de små skjulen hade vi inte sett någonting. Försök och föreställ er hur mysigt det såg ut. Jag ville öppna bildörren i bara farten och kliva rakt in i atmosfären. Med min enkla mobilkamera kan jag tyvärr inte leverera bättre än så här.

Till höger kan du köpa damkläder.

Vi checkade in vårt bagage, fick våra ombordstigningskort och passerade passkontrollen efter att ha gett ifrån oss våra fingeravtryck som om vi vore kriminella. Det fanns souvenir- och tax freebutiker som vi botaniserade i. Vi satte oss sedan i deras cafeteria och gjorde av med de sista 20000 shillings vi hade kvar. Det räckte till juice, läsk, vatten, en Snickers och torra kex. Det sistnämnda fick jag för mig skulle vara bra för våra knepiga magar.

Efter en stund kom den besättning som skulle hjälpa oss fram till vårt delmål - Amsterdam. Jag noterade att piloterna såg pigga och nyktra ut. Båda hade kala hjässor. Hygieniskt. Flygvärdinnorna och den ende stewarden (även han med rakat huvud) skrattade och såg uppsluppna nu. Bra, ett gäng som trivs med sitt jobb.

Vi fick gå ombord och upptäckte att ett gäng pratglada amerikaner med ordentlig röststyrka hade platserna omkring oss. Samma sekund som jag tänkte "åh nej" hörde jag Anna mumla bakom mig "åh nej".

Men lyckligtvis blev de spaka i samma stund som planet lyfte från marken.

Vi blev serverade mat och dryck. Vi kunde inte äta så mycket mer än brödet, men det räckte för oss. Anna blåste upp sin nackkudde och förberedde sig för sömn medan jag bestämde mig för att gå på bio. Jag letade igenom urvalet av filmer och hittade en pärla - "A Royal Affair". En dansk film om kung Christian VII. Eller egentligen mer om hans fru och hennes älskare Johann Struensee. Kan varmt rekommenderas. 

Sedan försökte även jag sova. Jag måste ha nickat till för jag vaknade och upptäckte förläget att min underkäke var väldigt avslappnad. Jag såg mig omkring, de flesta satt med slutna ögon och öppna munnar.

Det måste vara ganska intressant att som flygvärdinna jobba nattskift. De välkomnar ombord människor som till synes verkar helt kapabla för att timmar senare se dem sitta som fågelholkar. Eller idioter snarare.

***

Schiphol var sig likt. Vi var där i cirka två timmar. Sen var det dags att lyfta igen. Eller nja, vi blev först informerade om från "pilot deck" att det var någon manick i "cock pit" som var trasig och att de skulle se om de kunde fixa det själva med distanshjälp från någon tekniker eller om vi skulle behöva leta fram ett nytt flygplan. Fan!

Efter fem minuter återkom rösten i högtalarna och sa att de hade fixat felet och att vi var nu redo för "take-off". Anna uttalade det som jag bara vågade tänka tyst inom mig. "Men tänk om den där grejen går sönder igen när vi är uppe i luften?"

Vi lämnade ett regnigt Amsterdam och möttes av soluppgång ovan molnen.

Ovan där randas morgonen,
och därhemma samlas helgonen.

En sak undrar jag över. Hur kissenödiga är folk egentligen? Resan mellan Amsterdam och Stockholm tar ungefär en timme och fyrtio minuter. Hur är det möjligt med detta evinnerliga spring fram och tillbaka till toaletterna? När de nyss kommit från en flygplats som har en miljard toaletter? Och med gångarna fyllda med serveringsvagnar och personal? Kan man verkligen inte vänta till man har landat?

Nåväl, vi landade utan större förseningar på ett snötäckt Arlanda och så fort jag fick min stora rosa öppnade jag den för att byta sandalerna mot skodon mer avsett för det rådande vädret samt dunjackan.

Anna och jag avslutade våra tio dagar tillsammans med en kram och konstaterade att vi hade haft fina dagar ihop. Sedan försvann vi åt var sitt håll. Mitt håll var mot bögringen där mamma stod och mötte mig. Vi gick hem till henne där hon bjöd på soppa och rostat bröd. Sen somnade jag pladask. Och sov djupt i flera timmar. Mamma påstod att jag snarkade men hon måste självklart ha hört fel. Jag sover ljudlöst tackar som frågar.

Jag vaknade omtöcknad och vimsade runt som en yr höna. Mamma gjorde i ordning lite middag, jag ville hjälpa till men gjorde bäst nytta stillasittandes. Vi mumsade, drack lite vin, fnissade, skvallrade och tittade på vad gästerna på Nobelmiddagen hade på sig på sig.

***

Efter min nattliga mellanlandning hos min mor var det tid för mig att begå den sista sträckan hem till Magnus och Doris. Jag hittade rätt tågvagn som väntade på mig på spår 10 och kånkade upp min väska som jag parkerade på angiven plats. Några sekunder senare hittade jag en dedikerad plats även till mig, satte mig till rätta och letade febrilt efter säkerhetsbältet. Men så sansade jag mig. Nä visst nä.

Mina farhågor för eventuella förseningar relaterade till kaos-skräck-monster-snöstormsvarningen som blaskorna har öst ur sig var helt grundlösa. Jag tror att vi bara blev tjugo minuter försenade och jag tvivlar på att det hade något med den nordiska nederbörden att göra.

Nu har jag äntligen återförenats med min lilla familj. Det bästa med att resa bort är att komma hem.

(Vi bor på övervåningen.)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar