torsdag 6 december 2012

Snablar!

Innan vi skulle iväg till Uganda hann vi med att besöka ett skyddsområde, som finns strax utanför Nairobi, för föräldrarlösa elefantungar  Det finns nämligen idioter som anser det tvunget att skjuta ihjäl elefanter - för den ena eller andra orsaken. När elefantmammorna dör blir de små ungarna övergivna och kan inte klara sig själva. 

De tar även hand om noshörningar. Vi såg dock bara en. Den stora besten låg och rehabiliterades i en inhägnad. Vet inte vad som hade hänt, men han hade ett sår på halsen. Jag antar att han var på bättringsvägen eftersom han var irriterad på flugorna som surrade omkring honom och den lilla svansen viftade vilt omkring sig.


En fristad.

Nappflaskor, modell större, var fyllda till bredden.

Äntligen mat!

De små ungarna var så roliga för när de hade druckit ur en flaska, som tog cirka 0,5 sekunder, ryckte de i vårdarnas rockärm med sin lilla snabel för mer. Och gick Grönrocken iväg lufsade de girigt efter med den otåliga snabeln i högst hugg. Så sött! Ni skulle ha varit där.

Törstig.

Dricker.

Impalan höll sig i bakgrunden och höll koll på att allt gick rätt till.

Det senaste tillskottet var en unge på fyra månader vars mamma hade blivit skjuten. De hittade barnet som hade trillat ner i en vattenbrunn (eller liknande) och oförmögen att ta sig upp för egen kraft. Han har sedan dess väldigt lätt för att frysa och har därför en filt på sig. Jag märkte att ungen fortfarande var svag, han gick långsamt, åt långsamt och tydde sig hela tiden till en särskild vårdare.

Besöket berörde mig djupt, det var väldigt rörande att se bandet mellan dessa offer för tjuvskytte och deras omvårdare. Kärlek. Tårarna var inte långt borta.

Frusen liten som lutar sig mot "pappa".

De flesta var pigga och busiga. De buffade på varandra, frustade och fladdrade med öronen som om det inte fanns någon morgondag.

Prima elefantrumpor!

Det här underbara stället har endast öppet för allmänheten en timme varje dag. Och aldrig många människor åt gången så det gäller att vara ute i god tid. Jag antar att elefanterna inte ska bli för vana vid människor och/eller bli stressade. Fast samtidigt vill väl David Sheldrick-reservatet utbilda oss människor samt att de behöver donationer i form av pengar såsom inträde (som var löjligt lågt, i princip gratis) och en liten butik med relaterade souvenirer. Man kan också bli fosterförälder till en elefantvalp. Målet är att när elefanterna är redo ska de klara sig själva ute i det vilda. Där de hör hemma.

Cyrus, vår taxichaufför.
Inte en elefant.

Redan efter en halvtimme var vi dock tvungna att susa* förbi hotellet, hämta våra väskor och sedan åka ut till flygplatsen för att möta upp med Fred och Peter. Vi skulle lämna Nairobi och Kenya bakom oss för att nu göra Uganda osäkert.

Vi blev alla lite stela i ansiktet när det visade sig att vi skulle åka med Air Uganda. Jag försökte leta fram listan med svartlistade flygbolag ur mitt minne. Är det här stabilt verkligen?

Resan gick naturligtvis utan problem och trots den korta resan på en timme blev vi serverade två påsar nötter, två kakor och kyld dryck.

Air Uganda.

När vi hade kommit ungefär halvvägs kunde vi se Victoriasjön nedanför oss. Denna sjö, som jag tror är den största i Afrika och är belägen på en högslätt, är omringad av Uganda, Kenya och Tanzania. Jag tittade ut och såg flera fiskebåtar. Och eftersom landningsbanan börjar i princip en centimeter från där sjön slutar kommer man ju rätt nära männen i fiskebåtarna. Om jag hade öppnat det lilla ovala fönstret hade jag lätt kunnat ansat luggen på fiskarna.

Vi landade till en helt tom flygplats och blev mötta av några från UNAB (Uganda National Association of the Blind) som körde oss till vårt hotell. På vägen dit stannade vi först på ett växlingskontor. Resultatet av detta besök blev att jag plötsligt stod med 207000 pengar i min hand. Det här med många nollor som gör att man känner sig rik som ett troll.

Sen körde vi vidare genom Kampalas härligt röriga och myllrande gator till Nob View Hotel. Där de inte vill kännas vid vår bekräftade bokning på fyra enkelrum. Jag vet inte om han var hotellchef eller receptionschef men han agerade som någon sorts chef i alla fall. Han var hyfsat nonchalant och tyckte att vi kunde åka till ett systerhotell med sämre standard (men till samma pris som Nob View).

Det var ju inget att göra, vi måste ju ha någonstans att bo och det började bli sent. Men underbara John Chris från UNAB lackade ur och fixade in oss på det hotellet vi ändå ska ha konferensen på i morgon torsdag. Som är mycket bättre och trevligare än den gamla Nobben skulle det senare visa sig. Så nu bor vi på Sport View Hotel. (Jo, temat verkar vara att någonting med "view" ska ingå i namnet.)

Nu kanske ni undrar varför vi inte bokade in oss på det hotellet från början. Det är en lång historia men det har att göra med en förstörd laddare, fisk och en Peter från Ghana. Vi låter det vara så.

Vi kom fram sent, hade middag ännu senare men vi kände oss alla lättade att äntligen vara framme och på köpet få en timme extra att sova i morgon tack vare den direkta närheten till konferenslokalen.

Till skillnad från där vi kom ifrån finns det malaria här.
Då blir det att sova under nät.

* Märk väl att "susa förbi" endast är uttryck, helt fiktivt i den här delen av världen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar