söndag 2 december 2012

Till Nairobi


Jag hann få i mig lite stockholmsk vinterluft och göra några sista-minuten ärenden samt en fika med min dyra moder innan jag begav mig till Centralen där jag skulle möta upp Anna vid Arlanda Express för vidare färd till den internationella flygplatsen.

Vintergatan.

Vi hann knappt sätta oss till rätta i snabbtågets, nu mer lite mer bekväma, säten då vi hoppade av vid första uppehållet som var Terminal 2. Känslan vi fick av den häpnadsväckande tomma och närmast spöklika terminal - var obehag. Var hade vi hamnat? Är det stängt? Var är alla? Är vi zombies?

Man blir liksom aldrig riktigt nöjd, jag brukar annars klaga på alla dessa människor som måste ut och resa samtidigt som jag. Trängas och vara i vägen. Nu hade vi hela lokalen för oss själva, vi begrep ingenting och blev istället nervösa.

Vi gick fram till en av alla de lediga automaterna och knappade in bokningsnumren vi hade fått av resebyrån. Våra elektroniska biljetter omvandlades därmed till ombordstigningskort. Till vår lättnad såg vi att allra längst in i ett hörn hade det bildats en liten blygsam kö där man skulle lämna in sitt bagage. Vi var inte ensamma!

Efter att vi blev av med den stora rosa och den något mindre grå gick vi igenom säkerhetskontrollen. Inte ett pip

Vi satte oss därefter på den enda serveringen som fanns (Arlandas terminal 2 måste ju vara den tråkigaste som finns) och beställde in var sin stenhård, torr jävla lussebulle och en pappersmugg latte för en halv förmögenhet. 

Jag sneglade på Peter Haber som satt vid bordet bredvid oss och njöt av ett glas rödvin. Ett avgjort bättre val.

Det visade sig att piloten på KLM ville åka hem så fort som möjligt så vi startade nästan tjugo minuter tidigare än vad tidtabellen hade berättat för oss. 

Ombord fick vi den sedvanliga smörgåsen med valfri dryck därtill.

En trekant var med kryddig äggsallad, den andra med
den tjockaste skivan ost som någonsin skådats.

På Schiphol gick vi och gluttade i olika affärer, kollade eventuella tillbud i Tax Free-butikerna och lyckades sedan hitta ett gratis trådlöst nätverk. Lyckan! Det visade sig dock att efter trettio minuter var man tvungen att betala för det. Snålt. Jag menar på en flygplats? Där alla betalt mängder med pengar för biljetter, handlar i flygplatsens alla affärer och äter på restaurangerna? Sniket. Men vi hann inte morra över det så länge innan det var dags för oss att avancera.

Redo.

De små skärmarna framför oss hälsade alla välkomna ombord. Tack! Jag såg mig omkring och kunde konstatera att det var en något skraltig kärra vi skulle åka med. Sliten inredning liksom. Men bara vingarna höll så. Och motorerna. Och piloterna.

Karibu!

Till middag åt jag en alldeles utmärkt anrättning som närmast kan beskrivas som lammfärsjärpar med klyftpotatis och myntasås. Riktigt gott. Faktiskt.

Om vi åkte första klass? Med de besticken? Nej.

Det var ju en nattflygning som vi åkte på så det var bara att ta på sig den mentala pyjamasen och försöka sova. Vilket aldrig går särskilt bra för mig i sittande ställning. Jag växlade mellan några filmer, ingen fångade mitt intresse. Till slut gav jag upp och gjorde ett ärligt försök att få lite sömn, virade filten om mig och rättade till den lilla huvudkudden (med avbilder av "the big five"). Den enda i min absoluta närhet som lyckades somna var mitt högerben. 

Jag ömsom slumrade och ömsom höll koll på de olika ljuden i kabinen.

När klockan var 03:10 skånsk tid (05:10 östafrikansk tid) och kartan på skärmen visade att vi var över Addis Abeba, väckte personalen oss. De tände ljusen och serverade frukost. Inte hungrig. Vill sova.

Kontinental frukost. Vakuumförpackad.


Efter en stund kunde jag genom de små fönstren som vätte österut, se en magiskt vacker soluppgång, himlen började som blodröd, gick igenom flera nyanser av värme och slutade sedan på ljus clementin.

Den varma och fuktiga vägg jag annars är van vid att gå in i på de här breddgraderna, fanns inte där i morse. Anna och jag möttes istället av en mulen morgon med regn och cirka 25 °C.

Efter att gått av flygfordonet i lugn och ro, fixat visum och passerat passkontrollen var det bara vårt bagage som fattades. Ni förstår, vi hittade inte vårt bagage genast. Det fanns bara två rullband med väskor som var i rörelse, den ena kom från Dubai och den andra från Maputo. Vi förstod inte att Dubai betydde Amsterdam, för där fanns nämligen våra koffertar.

Den stora rosa. Från Dubai.

Vi blev hämtade av trevliga chauffören Patrick som körde oss till Silver Springs Hotel. På deras hemsida står det att det är ett trestjärnigt lyxhotell. Intressant gradering.

När vi fick komma in i våra rum var det så skönt att lägga sig raklång på sängen. Och sova lite. När jag vaknade till längtade jag efter en dusch. Det skulle visa sig att det var en svår kamp att få tvätta sig. 

Jag fick bara vatten ur kranen som är till för bad - ni vet. Jag ryckte, tryckte, slet och drog i alla möjliga tänkbara manicker för att vattnet att komma ur duschmunstycket. Det var en omöjlighet. Och efter ett tag kom det brunt vatten ur kranen. Jag vill inte tvätta håret i bajsbrunt vatten!

Efter ungefär sju svåra år upphörde äntligen det bruna flödet och jag lyckades även på ett obegripligt sätt få vatten ur själva duschen. Riktigt varmt vatten. Alltså hett. Jag kände med handen och skållade mig genast. Jag försökte i ytterligare tio minuter för att få kallvatten. Men icke.

Plötsligt knackade Anna på min dörr och frågade om jag hade något varmvatten för hon hade bara kallvatten. Vi har rummen intill varandra. Så nu vet ni hur vattenrören går här. Varmt hit. Kallt dit.

Om ni undrar - ja, det blev en dusch till slut. Inte världshistoriens mest behagliga, men dock. Hela och rena är vi. I alla fall hela.

Efter ytterligare lite vila för min del och jobbförberedelser för Annas del, beslöt vi oss för en sen lunch/tidig middag. Vi orkade inte gå längre än ner till hotellets utomhusservering där vi båda var överens om att husets burgare med frittiga frittar var dagens självklara val.

Röran ni ser på själva pannbiffen var en
jobbigt god avokadosalsa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar