söndag 9 december 2012

Uppbrott

Nej, det gick inte så bra i natt som jag hade hoppats på. Min feberfrossa tilltog och det var omöjligt för mig att somna eftersom de hade en storslagen fest precis utanför. De lät som om de hade riktigt trevligt. Roligt för vissa.

När klockan hade passerat tre på morgonen blev det så äntligen tyst. Tyvärr kanske jag ska tillägga. Den behagliga tystnaden gjorde det nämligen möjligt för mig att höra andra ljud. Där jag låg i sängen, kokhet av all feber och med kramper i magen hörde jag plötsligt ett svagt prasslande ljud. Vad i hela friden? Jag öppnade ögonen och såg en en mus (eller råtta?) springa från under min säng och in bakom de två fåtöljerna som stod inte långt i från.

Hade jag varit kry hade jag säkert skrikit rakt ut men det enda som jag mäktade med var ett svagt "nej, nej" samtidigt som min hand gjorde en viftrörelse som man gör för att mota bort flugor och mygg.

Jag orkade inte tänka mer på det utan slöt ögonen igen och var oerhört tacksam över att sängen var så hög. Det är en prinsessan-på-ärtan-säng. Sen tror jag faktisk att jag somnade.

När klockan blev nio var det meningen att vi skulle äta frukost. Det var givetvis otänkbart. Jag förklarade för Anna och hon förstod precis som alldeles nyss gått igenom samma sak (och fortfarande inte helt återställd). Vi stod en stund i dörröppningen och samtalade. Hon sa att hon hade sett en mus på i sitt badrum. "Och om jag kunde se den måste den har varit stor!" Jodå så att... 

Jag berättade för henne om mitt nattliga musmöte.

Jag tror inte att det finns en liten gnagare i varje rum som ingår i priset utan det var nog samma, ni förstår, utrymmet mellan golv och dörr är ganska stort. Så den springer väl in och ut genom springan och ser till att vi gäster har det bra. Eller så kollar den bara om vi har någonting gott att äta.

Som tur var fick jag behålla rummet hela dagen tills vi skulle åka till flygplatsen vid sjutiden. Jag har sovit, sovit och sovit. Jag har försökt att dricka mycket men den enda fasta föda som jag har lyckats få ner är min malariatablett. På eftermiddagen knackade namnsdagsbarnet Anna på med vattenflaskor och coca cola. Det sistnämnda lät jag stå framme en stund så att den skulle bli avslagen.

När det var tre timmar kvar tills vi skulle bli hämtade hasade jag mig in i duschen. För som min mamma brukar säga, med nytvättat hår känner man sig alltid bättre och starkare. Och framförallt en smula snyggare.

Och faktum var att jag kände mig lite piggare. Febern tycktes vara borta och jag kunde inta sittande ställning (för att bland annat skriva detta) i säkert en timme utan problem. Jag kände mig till och med lite hungrig, en kopp buljong hade setat finfint. Men istället svalde jag ner ett par Dimor med colan i hopp om att flygresan hem ska gå så smidigt som möjligt.  Det lär ju i varje fall inte vara något disco som stör. 

Tyvärr fick jag inte tillfälle att säga adjö till Fred och Peter, jag låg ju som bekant i en sorts komaliknande sömn. Deras plan hem till Kenya gick mycket tidigare än vårt nattflyg Amsterdam. 

Vid alla sådana här resor lär jag känna nya människor, lär mig nya saker och se nya platser. Oftast lever man som i en bubbla i en värld som är så vitt skild från Sverige. Det känns alltid lite märkligt att bryta upp och fara hem vardagen. 

Att jobba med mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning är ett viktigt arbete och jag är glad att få vara med. Om än bara i periferin.


Vi fick fina piketröjor.
Här är baksidan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar