onsdag 6 mars 2013

Ny fas

I morse gick jag upp när sambons klocka ringde. Jo, för klockan halvnio skulle jag nämligen infinna mig på ett informationsmöte hos Arbetsförmedlingen. Jag antar att jag har varit arbetslös för länge så nya insatser krävs för min del. Kanske känner de att de ska göra skäl för sitt namn. Kanske?

När jag var klar med mina morgonbestyr begav jag mig således ut i onsdagen. Katten tittade något irriterat på mig. Jag hade brutit vår rutin. När husse går iväg ligger vi kvar och somnar om en stund. Gå tillbaka och lägg dig människa!

Det var några grader under nollstrecket, solen hade skyndat sig upp och jag möttes av pigga "god morgon" av grannar som med breda leenden skrapade frost från bilrutorna. Våren!

Jag mötte även skolbarn som på sina sparkcyklar susade iväg till skolan. Deras ögon lyste av glädje och en sorts förväntan. De äldre skoleleverna gjorde mig sällskap in till Eslöv. I deras ögon såg jag bara uttryckslös trötthet.


I väntan på 07:52-tåget söderut.

Förberedelser inför dagens torghandeln på Stora Torg i Eslöv.
Det är tydligen påsk snart.

Skulle hit.

Ville hellre hit.

Väl i Arbetsförmedlingens lokaler visade det sig att vi var en blygsam skara på tre personer. Tydligen var det tio anmälda. Jag gissar att de andra sju har hunnit få jobb sedan kallelsen skickades ut. Grattis! 

Det hela handlade om "Jobb- och utvecklingsgarantin". Även kallad "Fas 1". Jag satt och funderade på varför de inte har denna jobbgaranti från den första dagen man anmäler sig istället för att vänta en sisådär trehundra dagar.

Nåväl, det blir säkert bra allting. Det råder dock vissa frågetecken kring min ekonomiska ersättning (naturligtvis...) så jag får snällt återvända för ytterligare ett möte i morgon. Fortsättning lär följa.

Jag hade en halvtimme på mig innan tåget hem skulle gå så jag satte mig på en bänk och lät solen överösa mig med ljus och värme. Det värmde på ordentligt, det brände duktigt på mina ben. Var faktiskt tvungen att uppsöka skugga till slut.

När jag kom hem uträttade jag några måsten, fixade, donade och satte mig sedan bekvämt i soffan med kaffe, choklad och ny bok. Doris låg i mitt knä och spann. Harmoni.

Bokcafé.

Ni kanske minns när jag berättade om min fäbless för biografier generellt och - för tillfället om kvinnor som på ett eller annat sätt levt med hatade män i synnerhet. Just den här boken är skriven av en fransk journalist där hon tar upp olika kvinnor, olika diktatorer. Tack Magnus som hittade den!


torsdag 28 februari 2013

Köttets lustar

Visst har det varit mycket fokus på hästkött ett tag? 

Jag vet inte om jag är en överdrivet misstänksam person men det skulle aldrig falla mig in att lita på vad som står på matförpackningarna. Jag har ingen aning om vad de har malt ner i matlådan oavsett vad som där står. Och det har nu visat sig att Findus, Dafgård, Axfood och gänget inte heller har haft det. (Eller?)

Det har ändå inte hindrat mig från att ibland köpa färdiglagad mat. Jag är långt ifrån en gourmetkock men jag vill påstå att min mat smakar i många fall bättre än vad innehållet i livsmedelsbutikernas frysdiskar kan erbjuda. Likväl finns det tillfällen då nödlösningen är guld värd. Dessutom kan man ju alltid pimpa upp måltiden efter eget behag.

Under många år av mitt liv var jag vegetarian. Eller, nja, en fuskvegetarian för jag kunde faktiskt äta fisk och skaldjur med god aptit. Men det var omöjligt för mig att äta kött från landgående djur. Jag tyckte det var otäckt att trycka ner bitar av kött i halsen och fick kväljningar av bara tanken.

En vacker dag upptäckte jag dock att jag inte kunde sluta tänka på kött. Jag var besvärande sugen på att sätta tänderna i en bit och hur mycket jag än försökte att tränga undan bilderna av blodiga biffar (att min hjärna producerade dessa inre bilder kan kanske bero på att min månatliga funktion i princip hade avstannat sedan några år tillbaka, min kropp ropade förmodligen på hjälp) så föll jag till slut till föga. 

Jag minns det som om det var igår. Det var för åtta år sedan. 

Sommaren hade precis börjat. Jag satt med några vänner uppe på Fåfängans servering i Stockholm och blickade ut över Saltsjön. Tjut av både skräck och glädje hördes från Gröna Lund, de små färjorna åkte skytteltrafik mellan Slussen och södra Djurgården och fritidsbåtarna lekte i svallet som Waxholmsbolagets skärgårdsfartyg gav ifrån sig. Jag la märke till måsarna (stora som albatrosser) som höll koll på alla uteserveringens bord i jakt på eventuella matrester. Omkring oss satt uppsluppna människor som talade ivrigt på olika språk - de var lika imponerade av utsikten som jag. Jag njöt och tog en klunk av min kalla öl.

Jag gick visst ifrån ämnet nu märker jag men vårkänslorna får mig att längta efter mina drömmars stad. 

Hur som helst, jag tog en stor tugga av den härligt saftiga hamburgaren och just i det ögonblicket var jag övertygad om att det var det godaste jag hade ätit i hela mitt liv. Behöver jag nämna att ögonbrynen på mina vänner höjdes upp till skyarna och nästan knuffade undan solen? 

Sedan dess har jag varit en asätare. Och om ni undrar, ja - alla kroppsliga funktioner som hör kvinnan till har därefter fungerat normalt. (Tyvärr, det var nämligen skönt att slippa eländet.)

Jag tänker inte orda något om den absurda kötthanteringen som existerar idag, är inte tillräckligt insatt men inser att det är något allvarligt fel i tankeverksamheten. Hur är det nu igen - köttet kommer hit till Sverige från ett slakteri i Rumänien via Frankrike? Och ingen verkar veta vad det är för slags kött? Absurt allting. 

Vidare finner jag det intressant hur vi reagerar på att det är just hästkött vi har ätit. Vad är det med häst som är så speciellt? Kan det vara så att vi ser hästar mer som ett husdjur, liksom som ett sällskapsdjur? Som om vi skulle äta våra hundar och katter? 

Jag vet inte vad det är som vi tycker är värst - att innehållsdeklarationen är felaktigt, snarare ofullständig i det här fallet, eller att vi tycker att det är gott att äta häst. (Jag utgår ifrån att människor gillar maten annars hade väl inte det stora utbudet funnits.)



fredag 4 januari 2013

Recension av böcker

Jag tror inte att jag har recenserat några böcker här förut. Idag tänker jag göra det.

Biografier är nog det jag bäst tycker om att läsa - berättelser om riktiga personer, miljöer och händelser.

På sistone har jag fascinerats av kvinnor som på ett eller annat sätt har haft förhållande med "hatade" män. Har nyligen läst om Eva Braun och Traudl Junge (Hitlers lojala sekreterare).

Det känns otäckt när det går upp för mig att dessa monster är människor. Födda av en kvinna. Med vänner (?), familj och syskon. De skrattar och gråter, de äter och sk*ter, precis som alla andra. Hade varit lättare om de var robotar. Hur föds ondskan? När? Är den medfödd?

Under de senaste dagarna har jag läst två andra böcker om kvinnor som levt i närheten av "hatade" män. Eller, som det skulle visa sig, var det bara en. Den andra levde i sus och dus med den "hatades" bröder.

***

I boken "Mitt liv med Saddam" beskriver Parisoula Lampsos, med hjälp av Lena Katarina Swanberg, sitt liv. 


Hon växte upp i en förmögen och kärleksfull grekisk familj i Bagdad, Irak. Vi får följa med från det första ödesdigra mötet när hon som sextonåring i sin rosa klänning mötte Saddam Hussein för första gången och om hur Parisoula blev Saddams ofrivilliga älskarinna (och ibland rådgivare). Ni kanske tycker att det låter märkligt men om ni läser boken förstår ni att det är möjligt. 

Vill man leva gäller det att överleva. Vill man att ens nära och kära ska överleva gäller det att vara tyst och avläsa koderna.

Jag tog in varje stavelse. Jag kände oron och rädslan som Parisoula berättade om. Det ofattbara i att leva i en diktatur där det onormala blir det normala och hur det normala kan skifta från en dag till en annan. 

Du lär dig att inte lita på någon. Känslan av att inse att landet du bor i blir mer och mer slutet, du blir mer och mer rörelsehindrad och ledaren blir mer och mer vansinnig. (För att inte tala om äldsta sonen, Uday. Han får både sin far Saddam och Hitler framstå som mysfarbröder i velour.)

Bitvis genom texten höll jag andan och ibland rann det tårar nerför mina kinder. Boken var omöjlig att lägga ifrån sig. Den har stannat inom mig.

Om ni läser boken kan ni även ana Saddams kärlek till USA. Och USAs behov av den samme. Tills de inte behövde honom längre.

***

När jag ändå var inne på Mellanöstern och knepiga araber beslöt jag mig för att läsa om Catrin Streetes liv med familjen bin Laden.



Till skillnad från den första boken var denna helt utan djup. Det var som att läsa ett längre reportage ur en damtidning där jag fick veta hur hennes vänskap med familjen bin Laden ledde till ett liv kantat av lyx och överflöd på alla tänkbara (och otänkbara) sätt. 

Catrin, med hjälp av Ingrid Carlqvist, beskrev i detalj hotellsviterna och de dyra sportbilarna som fanns till Catrin och hennes vänners förfogande var de än kom. Jag vet vilken designer som hade skapat klänningen hon för stunden bar. Jag vet att hon uppskattade örhängen från Bulgari och vilka handväskor hon föredrog. 

Men eftersom jag inte är intresserad av varken bilar eller mode i någon större utsträckning hade jag hellre velat veta mer om exempelvis Catrins känslor för Saleh. Jag förstod att hon var förälskad i en av bröderna bin Laden - men inte varför. Vad var det som drog? Vari låg passionen?

Jag vet inte om bokens titeln är ett dragplåster eller ett försök att tala om för världen att bara för att Osama bin Laden, det svarta fåret, var galen i hela huvudet så betyder det inte att resten av familjen är det. (Familjen hade tydligen inte ens någon kontakt med jävulsfåret.) 

Hon beskriver familjen, i synnerhet två av bröderna, som väldigt sympatiska och generösa på alla sätt och vis.

Om "det svarta fåret" får vi inget veta då hon bara träffade honom som hastigast på ett bröllop.

Vi får inte heller veta något om bin Ladens kontakter med USA.

Det var mest lull-lull.


De här båda böckerna är på intet vis nya, det är bara jag som inte har läst dem förrän nu.


tisdag 1 januari 2013

Baksmällen

Och så överlevde vi 2012 och vi har ett helt nytt fräscht år framför oss. Härligt! Älskar allt nytt!

Som brukligt avslutas ett år med dunder och brak för att inviga det nya. Även i lilla Stehag var det ymnigt med fyrverkerier. Festligt. 

Foto: Magnus Bengtsson (redigerad av mig)

Men den här gången tyckte jag att det mest var arbetsamt. Vår katt Doris var orolig och rädd inför detta skådespel - som hämtat ur en krigszon.

Invånarna har prövat sig fram med smällarna i ett par dagar nu så jag har vittnat om Doris oro och vilja att gömma sig. Jag har inom mig hoppats att hon skulle hinna vänja sig inför tolvslaget.

Det är olika hur djur reagerar på dessa hotfulla läten. Min katt jag levde med i Stockholm, Mr Pickles, brydde sig inte det minsta om fyrverkeri. Tvärtom. Han satt gärna på fönsterbrädan och tittade intresserad ut.

Men vi känner inte till Doris bakgrund. Vi vet inte vad hon har varit med om. Under de snart tolv månader hon har bott hos oss har hon varit vansinnigt kärvänlig, artig (ja, artig - liksom väluppfostrad), lugn, beskyddande (ibland tror jag att hon ser oss som sina ungar), gosig och lekfull - men väldigt känslig för höga ljud. Även om det innebär något så positivt som skratt.

Ju närmre tolvslaget vi kom desto fler knallar och Doris valde till slut att gömma sig inne i vårt förråd. 

Inte förrän klockan var halvsex på morgonen hoppade hon upp i sängen för att lägga sig vid mina fötter där hon alltid ligger och sover om nätterna.

Ytterligare en timma förflöt och katten började ägna sig åt sin favoritlek: "jaga-fötter-under-täcket-för-att-slita-dem-i-stycken". Bra. Business as usual.

Vi somnade alla om (med fötter och tassar i behåll) och sov länge på årets första dag.

Igår skulle vi egentligen har firat Nyårsafton i sällskap av goda vänner men vi valde att stanna hemma då min sambo inte kände sig helt kry. På ett sätt är jag glad för det. Jag hade inte velat att Doris hade varit ensam med alla smällar.

Idag är dock katten precis som vanligt men med gårdagens erfarenheter känner hon att det är bäst att vara förberedd.

"Jag lägger mig lite skyddat uti fall att..."

Idag har ingen av oss har gjort många knop. Magnus och jag åkte in en sväng till Eslöv för att handla lite. Vägen både dit och hem kantades av regn och en hel del nyanser av grått.

Ljusare än så här blev det inte idag.

Hemma igen klev givetvis Ivanhoe fram ur tv-rutan. Eller om jag får fonetiskt visa er hur de säger i Brasilien enligt en vän från Rio: [ivanjoäh].

Denne arme man som år efter annan väljer fel tjej!