torsdag 28 februari 2013

Köttets lustar

Visst har det varit mycket fokus på hästkött ett tag? 

Jag vet inte om jag är en överdrivet misstänksam person men det skulle aldrig falla mig in att lita på vad som står på matförpackningarna. Jag har ingen aning om vad de har malt ner i matlådan oavsett vad som där står. Och det har nu visat sig att Findus, Dafgård, Axfood och gänget inte heller har haft det. (Eller?)

Det har ändå inte hindrat mig från att ibland köpa färdiglagad mat. Jag är långt ifrån en gourmetkock men jag vill påstå att min mat smakar i många fall bättre än vad innehållet i livsmedelsbutikernas frysdiskar kan erbjuda. Likväl finns det tillfällen då nödlösningen är guld värd. Dessutom kan man ju alltid pimpa upp måltiden efter eget behag.

Under många år av mitt liv var jag vegetarian. Eller, nja, en fuskvegetarian för jag kunde faktiskt äta fisk och skaldjur med god aptit. Men det var omöjligt för mig att äta kött från landgående djur. Jag tyckte det var otäckt att trycka ner bitar av kött i halsen och fick kväljningar av bara tanken.

En vacker dag upptäckte jag dock att jag inte kunde sluta tänka på kött. Jag var besvärande sugen på att sätta tänderna i en bit och hur mycket jag än försökte att tränga undan bilderna av blodiga biffar (att min hjärna producerade dessa inre bilder kan kanske bero på att min månatliga funktion i princip hade avstannat sedan några år tillbaka, min kropp ropade förmodligen på hjälp) så föll jag till slut till föga. 

Jag minns det som om det var igår. Det var för åtta år sedan. 

Sommaren hade precis börjat. Jag satt med några vänner uppe på Fåfängans servering i Stockholm och blickade ut över Saltsjön. Tjut av både skräck och glädje hördes från Gröna Lund, de små färjorna åkte skytteltrafik mellan Slussen och södra Djurgården och fritidsbåtarna lekte i svallet som Waxholmsbolagets skärgårdsfartyg gav ifrån sig. Jag la märke till måsarna (stora som albatrosser) som höll koll på alla uteserveringens bord i jakt på eventuella matrester. Omkring oss satt uppsluppna människor som talade ivrigt på olika språk - de var lika imponerade av utsikten som jag. Jag njöt och tog en klunk av min kalla öl.

Jag gick visst ifrån ämnet nu märker jag men vårkänslorna får mig att längta efter mina drömmars stad. 

Hur som helst, jag tog en stor tugga av den härligt saftiga hamburgaren och just i det ögonblicket var jag övertygad om att det var det godaste jag hade ätit i hela mitt liv. Behöver jag nämna att ögonbrynen på mina vänner höjdes upp till skyarna och nästan knuffade undan solen? 

Sedan dess har jag varit en asätare. Och om ni undrar, ja - alla kroppsliga funktioner som hör kvinnan till har därefter fungerat normalt. (Tyvärr, det var nämligen skönt att slippa eländet.)

Jag tänker inte orda något om den absurda kötthanteringen som existerar idag, är inte tillräckligt insatt men inser att det är något allvarligt fel i tankeverksamheten. Hur är det nu igen - köttet kommer hit till Sverige från ett slakteri i Rumänien via Frankrike? Och ingen verkar veta vad det är för slags kött? Absurt allting. 

Vidare finner jag det intressant hur vi reagerar på att det är just hästkött vi har ätit. Vad är det med häst som är så speciellt? Kan det vara så att vi ser hästar mer som ett husdjur, liksom som ett sällskapsdjur? Som om vi skulle äta våra hundar och katter? 

Jag vet inte vad det är som vi tycker är värst - att innehållsdeklarationen är felaktigt, snarare ofullständig i det här fallet, eller att vi tycker att det är gott att äta häst. (Jag utgår ifrån att människor gillar maten annars hade väl inte det stora utbudet funnits.)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar