onsdag 30 december 2015

Tågutflykt

Det finns väl inget mer civiliserat än att pendla som lokalbefolkningen gör? Därför tog jag tåget till Faro idag. En resa på lite mindre än fyrtio minuter. Jag tycker man ser omgivningarna och folket lite annorlunda när man inte färdas inkapslad i en bil. Det blir mer interaktivt med de allmänna transportmedlen.

I morse när jag vaknade var det genomgrått och jag befarade regn. Men när jag en stund senare klev ur duschen möttes jag av solens välvilja.

Hon gör vad hon kan.


Vid Taviras tågstation finns två skulpturer som vinkar till varandra. Fyndigt. Och mycket fint gjort. Gör sig naturligtvis bäst när man ser det på plats men jag har ändå gjort ett försök att fånga det på bild.


Hon står i rondellen (mitt emot stationsbyggnaden)
och vinkar till sin kärlek.

Han står utanför stationen och vinkar tillbaka till sin käresta.


Jag gick fram till biljettluckan och löste en tur- och returbiljett för det facila priset av € 6,30.


Jag var tidigt ute och var från början ensam men det
dröjde inte alltför länge innan perrongen fylldes på med resenärer.


Framme i Faro.

Jag började med en kaffeslurk på ett närliggande café innan jag begick staden. Faro är Algarves största stad och väldigt mysig med sina gränder. Det myllrade av liv och det var en hel del turister ute på gator och torg trots att det inte är säsong. Jag drog mig ifrån det och ville uppleva det genuina Faro utan turistfällor.


Faro.

Faro.

Som ni kunde läsa här så har jag ju redan varit i Faro en gång för inte alltför längesedan. Jag nämnde då helt kort om dessa många olika julgranar som diverse skolklasser hade gjort. De stod kvar. Min absoluta favorit är denna:


Detalj från mitt favoritträd.
De har använt gamla sardinburkar och korkar.
Portugal äter MYCKET sardiner och är en
stor producent av kork. Spot on!


Faro.

Faro.

Apelsinträd. Överallt apelsinträd.
Var man än går i Algarve är det fullt med apelsinträd.

Faro.

Här äter man gott vill jag lova.
Jag var den enda utlänningen, resten portugiser.
Som dessutom verkade vara stamgäster.
Bra tecken.

Är man stork bygger man förslagsvis
sitt bo uppe på en lyktstolpe. I en rondell.
Då har man koll.

Klockan tre var det dags för mig att återvända till Santa Luzia. Jag hade avnjutit en fantastiskt god lunch (man äter alltid väldigt gott här) och kände hur sömnig jag var på tågresan hem. 

Nu sitter jag på terassen och känner mig behagligt trött. Luften är förvånansvärt ljum även om det åter börjar mulna på. I bakgrunden hör jag havet, det beter sig lugnt. Fåglar skrockar, en och annan hund skäller. Det är vindstilla. Årets näst sista dag.


tisdag 29 december 2015

En tjugofemma i skuggan

Efter dagarna tu med ostadigt, eller snarare, stadigt regnigt väder var det åter dags för sol och nederbördsfritt. Inte för att jag har haft något emot regnet och blåsten på något vis, den fick mig att hålla mig i stillhet och reflektera över året som gått. Vad som har hänt. Vad som inte har hänt. Var 2015 började och var det kommer att sluta.

För att hylla den fina morgonen tog jag en promenad längs Ria Formosa till Visselpipan. Ni som läser min blogg vet vid det här laget att jag dricker mitt förmiddagskaffe på stammisfiket Café Santa Luzia. Well, en av männen som jobbar där visslar. Alltid. Visslar dessutom väldigt vackert. Så hädanefter kommer cafeterian gå under namnet Visselpipan. Nu vet ni.



Längs hela strandpromenaden
finns dessa periskopliknande mojänger.
Det är papperskorgar. De smälter in
så fiffigt tycker jag. Och eftersom
de är så många blir det heller
inte skräpigt och trist.


Efter det sedvanliga fikat (personalen frågar inte längre vad vi vill ha) åkte vi in till Tavira för att handla lite godsaker inför Nyårsaftonen. Jag säkerställde kaffeimporten, jag avser nämligen att föra med mig hem några påsar av landets utomordentligt goda kaffe. En förpackning till min kaffemo(n)ster i Gävle är även garanterad. (Förlåt Gevalia.)

Vi hade egentligen planerat att äta lite rester till lunch men vi beslöt oss för att passa på att sola oss i glansen och äta lunch på krogen. Det var verkligen underbart på uteserveringen. Nästintill vindstilla och cirka tjugofem grader ute. Varmare än inne. Hemma i min lägenhet ligger kvicksilvret alltid runt nittonstrecket.

På väg hem från Tavira åkte vi förbi Casa do Polvo och bokade bord. Och det var tur för när vi kom dit en stund senare var det fullt av matglada gäster.

Polvo. Polvo betyder bläckfisk. Santa Luzia går även under benämningen "Bläckfiskens huvudstad". Här fångar man och äter bläckfisk. I mängder. Gillar man bläckfisk (och då menar jag inte bara calamares) ska man åka hit. 

Jag hade hört talas om en särskild bläckfiskrätt som serveras just på den här restaurangen och hade stora förväntningar. Jag blev mycket nöjd, det smakade fantastiskt gott!



Först den obligatoriska oliven, osten och brödet.

Polvo assado no forno com batata a murno.
Alltså, bläckfisk i ugn med bakad potatis.
Som badar i olivolja, örter, vitlök, lök, paprika
och jag vet inte allt. Jag upplevde en smaksensation.


Till efterrätt en cheesecake med en pingado. (Ni minns väl vad pingado är? En liten espressoliknande tår med en droppe mjölk.)

Nöjd och belåten la jag mig på eftermiddagen till rätta i solstolen hemma på terassen och njöt av livet. Så himla gott jag har det. Inget fattas mig. Förutom min sambo. Som nu egentligen är min särbo. Och katt. Nej, alltså jag menar inte att Magnus är en särbo och katt, utan jag saknar även Doris. Som är en katt. Som är sambo med min särbo. Ja, ni hajar.


söndag 27 december 2015

När det blåser styv svart kulting

Idag har Atlanten dundrat på ordentligt. Havet har mullrat storslaget. Dagen har kännetecknats av en duktig blåst. Även om solen lyst har hon inte lyckats förmedla någon större värme.

Under gårdagen spenderade jag Annandagen med absolut vila. Den enda aktivitet jag ägnade mig åt var att gå genom de trånga gränderna för att slutligen ta en kopp kaffe på fiket. Även igår var det inte direkt något utomhusväder. Luften var kulen och himlen mulen. Ergo, en perfekt dag att tända upp inne och kura. Jag läste och lyssnade på musik. Såg även väldigt intressanta dokumentärer på BBC Worldnews, halvtimmesreportage om olika saker som hänt under 2015. Kanske inte direkt upplyftande, men väldigt fängslande. När programmet handlade om krigets barn i Gaza var jag dock tvungen att stänga av. Jag orkade inte se.

Idag åkte vi in till Tavira, det var dags att gör några ärenden. I affärerna var det glest med folk. Praktiskt.

Till lunch åt vi på Cyklisten. Jodå, restaurangen heter så. Kan meddela att deras lammkotletter var superba. Till det ett rött vin från Alentejo som kan vara bland det godaste jag druckit under året. 


Trinca Bolotas.
Ungefär: sprickan med ekollon.
De svarta grisarna gillar att nafsa i sig ekollon.
Hur vinet kommer in i bilden vet jag inte.


När jag kom hem igen såg jag fram emot en liten lur i solen på terassen men det blåste så mycket att det var till att palta på sig en hel del.


Raggisar i galaxens skönaste tofflor. Stickad sjal om
axlarna. En kopp hett kaffe bredvid sig.
Det gick ingen nöd på mig. Men jag blev inte
långvarig där ute även om havets lockande ljud
gjorde allt för att hålla mig kvar.


fredag 25 december 2015

Juldagen

Juldagsmorgon glimmade verkligen. Inte av snö men av en värmande sol. Efter att jag legat och dragit mig i sängen en stund gick jag upp, satte fötterna i den varma omfamning som mina mjuka tofflor utgör och stegade ut på terassen. Jag sträckte på mig och stod länge och bara stod. Det är vidunderligt skönt här. Lugnet var påtagligt, det var bara jag och solen. En högst annorlunda Juldag än den jag skulle ha haft hemma.

Vädret var som gjort för en picknick. Sagt och gjort, vi gjorde iordning varsin smörgås och tog en tur genom bergen till det söta samhället Alte som ligger så vackert på en sluttning.



Picknickbord.

Liten lunchlåda.


Utsikten från där vi satt.
Den var ju inte direkt störande.

Till vår lycka upptäckte vi att det fanns en hel del caféer som var öppna, trots att det var deras Julafton.



Här serverades inte bara kaffe utan även försäljning av
allehanda hantverk och souvenirer förekom bakom kaffemaskinerna.
Jag köpte en kanna som kommer att passa perfekt hemma i köket.



Givetvis fanns Jesus i krubban.

Detalj från krubbinstallationen.
De tre vise männen är väldigt små.
Störst är Jungfru Maria.

Vi tog en annan väg hem, även den på vägar som slingrade sig genom bergen. Detta ackompanjerades av passande toner ur radion som var inställd på landets klassiska kanal. Rätt var det var hördes svensk folkmusik med julanknytning. Förvåning uppstod i bilen.

Jag kände hur ögonlocken blev tunga och såg fram emot att slumra till i solen hemma på terassen men någon hade tryckt på knappen och det blev med ens mulet och lite ruggigt. Så jag kurade ihop mig inomhus med en, för säsongen, passande bok.



Lite gammal hederlig trettiotalsspänning är aldrig fel.



Feliz Natal e Boas Festas!


Julafton

Och så blev det Julafton igen. Utan att jag räknat med det. Den infaller alltid, vad man än gör. Min Julafton började med en vacker och solig morgon. Lugn och ro överallt. Märkligt nog då portugiserna inte firar förrän den tjugofemte. Det var en helt vanlig dag, men ändå kändes det som en helgdag.


Stammisfiket; Café Santa Luzia.

Vi tog en enkel frukost på vårt café innan vi åkte in till Tavira för ett kort besök på marknaden följt av en trevlig sightseeingtur genom staden. Jag blev väldigt förtjust i den äldre delen där bland annat det gamla slottet finns. Som nu mest är en ruin men hade en vacker trädgård.


Det fina med hösten här är att de vackra löven
stannar kvar på träden.


Trappa inne i ruinen/trädgården.
Jag fick svindel bara jag tittade på den.
Jag gick inte upp. Även om jag
visste att ner kommer man alltid.
Även om alla ben inte skulle vara
i behåll...


En mer behaglig trappa. I ett sceneri som
väcker fantasin.


Passande nog fanns det mängder av buskar med julstjärnor.


Naturen tar över. Växer ur minsta spricka.

Efter en stund åkte vi hem och åt en lätt lunch. Lax och sparris. Vi ville ju inte föräta oss då vi visste vad som vankades i kvällningen.


Jullunch. Med tomtegubbar som slog i glasen.
Så det så.


På kvällen kom så tomten. Vi satt i spänd förväntan efter att ätit oss mätta av Jansson och mumsiga köttbullar. Små gåvor delades ut och dagen kändes komplett, den präglades av frid och fröjd.


onsdag 23 december 2015

Lillejulafton

Efter det traditionella förmiddagskaffet på stamcaféet for vi in till marknaden i Tavira. Vi behövde köttfärs till morgondagens köttbullar. Vårt julbord kommer inte att bli lika ymnigt tilltaget som många av era, men köttbullar ska vi minsann ha.

Slaktarn i färd med att välja ut bitar att göra vår färs på.


Marknaden i Tavira är en inomhusmarknad.
Hit kommer bönder för att sälja sin närproducerade
och ekologiskt odlade varor. 



Vad är de avlånga röda sakerna får något?
Jag har sett dem alltid ligga intill rädisorna när jag
gått på diverse marknader. Är de giganträdisor, eller vad?

När vi var klara åkte vi hem och lastade ut varorna för att sedan äta lunch på ett trevligt ställe här i Santa Luzia. På menyn hade de grillad fisk och grillat kött. Så himla enkelt. Slippa att välja mellan tusentals rätter. Och så himla gott dessutom. Rena smaker. Inga tjocka, tunga och gräddiga såser som misstänkt döljer smaken av köttet. Jag uppskattar verkligen portugisernas sätt att äta. Fräscht. Jag har aldrig varit en såsmänniska. En bit grillad whatever med en pikant sallad bredvid och en skiva nybakat bröd. Toppen!


Innan varmrätten serveras bröd och en karaff vin. Och en skål oliver. Alltid. Till brödet kommer inte bara små smörpaket utan även mindre behållare med sardinpastej. Sardiner är jättestort här. Äts i alla former. Ganska gott. Gillar man sardiner, gillar man pastejen.


Istället för Kalles Kaviar.

Nä hörni, den där undersköna solnedgången jag nämnde igår, lös givetvis med sin frånvaro ikväll. Så ni får en högst ordinär solnedgång döljd i sådana där tramsiga moln. Taget från den lilla terassen. 


Nja. Njä. Blaha.


tisdag 22 december 2015

En dag vid stranden

Idag återupptog jag försöket med att promenera ut till stranden och det gick alldeles utmärkt. Ingen huvudvärk. Jag hade laddat med vatten och en kopp starkt kaffe på stammisfiket. Även den här gången tog jag det lilla tåget ut den sista biten. Det stod inne och bara väntade på mig, jag kunde inte låta bli.

När jag kom fram lockades jag genast ut till havet som var generös med sin flod. I min iver att plocka ytterligare snäckor till samlingen upptäckte jag inte hur pass långt in vågorna sträckte sig vilket resulterade i att jag blev blöt ända upp till vaderna. Det fanns inget att göra, det var bara att fortsätta att klafsa runt i sanden. Jag fick fatt i några ordentliga bumlingar som jag varsamt la ner i min tygkasse.



Bombastiska snäckor.


Jag upptäckte en smärt fransyska med bekväma kläder (att hon var från Frankrike visste jag inte då, men hon skulle snart avslöja det när jag hörde henne prata med sina kompisar en stund senare) som stod vänd mot Atlanten med armarna utsträckta mot havet. Hon såg ut att meditera. Jag följde så diskret jag kunde hennes exempel. 

Jag stod och tog in doften, ljudet. Jag brydde mig inte längre om att bli blöt om skorna, den gränsen var ju som bekant redan nådd. Med råge. Solen smekte mitt ansikte där jag stod. Den lätta brisen lekte i mitt nyklippta hår. Jag började andas i takt med vågorna och lät tid och rum lämna sitt grepp över mig.

Det kändes som om jag stod där i en oändlighet, men i verkligheten var det tal om några minuter.

Fransyskan gick mot en grupp av andra smärta mjukisklädda människor från varierat ursprung. Hon bjöd sina kompisar på apelsinskal. Medan mina blöta och sandiga skor letade sig fram till caféet gick de till en närliggande gräsmatta och började med Tai Chi. Själv beställde jag in en stor flaska vatten och en tosta mixta vilket är en varm ost- och skinksmörgås. Typ croque monsieur. 



Tosta mixta. Toppad med en oliv. I julservett.


Jag besöktes raskt av intressenter.



Sugna.

När jag var redo att påbörja min vandring tillbaka hem stod tåget inne. Igen. Jag kunde fortfarande inte låta bli. Den här gången ville inte tågföraren ha mina pengar. Jag tog det som att biljetten jag hade löst tidigare var en tur-och-returdito. Eller så brydde han sig inte. Kan vara så att han kände igen mig och vet att jag kommer igen.



Fram och tillbaka. Av och an. Dit och hit.

Efter att vilat en stund på terassen gick jag på den sena eftermiddagen ner till en av serveringarna vid Ria Formosa. Jag tog en caipirinha, det var längesen jag drack en sådan. Den var uppfiskande och god. Som alltid. På väg hem igen fick jag beskåda en av de vackraste solnedgångarna jag någonsin sett. Den var så magisk att till och med lokalinvånarna stannade till för att fotografera himlen. Jaha, då gjorde jag väl det också tänker ni och hoppas på en bild. Nej, det blir ingen bild. Ni förstår jag hade glömt min mobiltelefon i lägenheten. Alltså frustrationen. Förhoppningsvis blir sceneriet lika fint i morgon. Och förhoppningsvis kan mobilkameran göra den rättvisa. Jag ber att få återkomma.

måndag 21 december 2015

Shopping, sol och Jesus

Det är måndag och start på en ny vecka. Julveckan. Jag ska erkänna att jag har svårt att känna någon julkänsla, trots allt pynt runt om i byn. Det jag upplever liknar mest en svensk sommar. Annars är jag ju van vid, om inte snö, så grader runt nollan. Jag har förstått att vädret i Sverige har värmerekord just nu. Varmt och milt. Hoppas bara inte att vintern är försenad och slår till på våren istället. Jag ser alltid fram emot årets första knoppar som brister. Då vill jag fan inte ha vinter.

Efter frukosten gick jag genom gränderna fram till stamfiket för en kopp, jag hade med flit inte druckit kaffe eftersom de på caféet gör ett fantastiskt bra jobb med sin meia de leite. Funderar på om jag inte kan be baristan följa med hem när jag återvänder till Sverige. Fast var ska jag ställa honom?


En helt vanlig gränd, en helt vanlig måndag.


Utanför den lilla kyrkan har de en plastgran,
gjord av tomma petflaskor.

Kyrkan är lätt att missa med sin oansenliga byggnad. Korset högst upp är egentligen det enda som avslöjar att det är Guds hus. En dag tänker jag gå in och se hur det ser ut invändigt. Återkommer med interiören.



Tomtar på väg upp till loftet?


Husen här nere har väldigt vackra och speciella skorstenar, de är typiska för Algarve och ses sällan i resten av landet. Idag upptäckte jag ett litet pottpuri av dessa fina rökkanaler.


En samling av karaktäristiska algarveskorstenar.


Jag åkte in en sväng till Tavira för att handla lite grejer som jag hade spanat in sedan tidigare. Saker som skulle passa så bra hemma i Skåne. Som tur är har jag en sambo som accepterar allt. Eller i alla fall det mesta. Åtminstone vad gäller inredning. 

När jag kom hem åt jag lite lunch för att sedan ta en promenad ut till havet, ni vet dit man kan ta det där söta lilla leksakståget. Men faktum var att jag orkade bara halvvägs. Förmodligen hade jag druckit för lite vatten för jag genomled en huvudvärk som hette Hugo. Så jag vände och gick tillbaka hem. Jag får ta stranden en annan dag. Kanske i morgon. Med en stor flaska vatten i väskan.

Väl framme i lägenheten drog jag fram solstolen och la mig i solen. (Efter att ha slukat i mig mängder med vätska.) Jag slumrade till. Och nu har jag hela huvudet fullt av fräknar

Varje kväll kan jag från terassen se kyrkans kors som lyser upp i mörkret. Det går givetvis inte att fånga på bild av en amatörfotograf med en mobilkamera. Men ni kanske ändå kan förstå hur det ser ut. På riktigt. Det är fint. Även om jag många gånger undrar om det var så som Jesus ville bli ihågkommen till eftervärlden. Lidande, uppspikat på ett kors. Jag tror inte det. Men det har blivit den kristna symbolen. En religion fylld av synder och ledsamheter. Nej, hörni, jag ser Jesus på ett helt annat sätt. Han var en hippie. Han ville att vi skulle leva livet laddat med kärlek. Och blommor i våra hår.



Boa noite.

söndag 20 december 2015

Muller och spö i backen

Från det att jag anlänt till Algarvekusten för lite över en vecka sedan har solen lyst med sin närvaro. Många värmande soltimmar från en imponerande blå himmel. Men, allt har sitt slut. Eller i alla fall en mindre svacka. I morse vaknade jag av ett högljutt, men samtidigt dovt muller. Väggarna till sovrummet skakade diskret. Och bestämt. 

Jag gick upp och tassade försiktigt ut på terassen. Regnet öste ner med emfas. Över Atlanten dansade blixtar i violetta nyanser (som jag givetvis inte fick fatt i med min mobilkamera). Åskans muller lät mer och mer hotfullt.

Blött på terassen.

Ovädret lät mig dock inte att stanna hemma. Även om jag bara ville lägga mig i fosterställning och somna om under det varma täcket, ruskade jag istället på mig och åt en stadig frukost. Efter det följde en mindre utflykt österut. Första anhalt var den lilla söta byn Cacela Velha. Där fanns en bedårande kyrkogård. Väldigt mycket mer färggrann än de man finner i Sverige.


Ingång till kyrkogården.

Färgglada blommor i den mörka och regniga förmiddagen.

Som små dockskåp.

På kyrkogården fanns stegar överallt så att man skulle
kunna nå platsen högst upp. Som denna man behövde.

Vy från Cacela Velha. Spanien där borta någonstans.

Strax efter drack jag min dagliga meia de leite. Idag i Monte Gordo, vilket betyder tjocka berget. Nu kunde jag inte skönja något berg, oavsett omfång, men däremot en jäkla massa holländare. Jag skulle vilja kalla orten för en holländsk koloni.


Holländskt fik i Portugal.

Innan jag återvände hem till Santa Luzia åkte jag ännu en bit österut, närmare bestämt till Vila Real de Santo António. Efter det kommer Spanien så jag var precis på gränsen. Jag lärde mig att när en stad i Portugal börjar med Vila Real betyder det att det har varit ett säte för kungar. 

När jag kom hem var klockan runt tre på eftermiddagen och regnet hade upphört att ösa ner, himlen började spricka upp. Jag åt en sen lunch/tidig middag, blev bjuden på en carne mixta, det vill säga en "mixed grill". Till efterrätt en skål med söt och saftig mango. Jag avslutar åter en dag nöjd, mätt och belåten. Tack


Solen kom åter.