söndag 31 maj 2015

Pitt med liten kula

Vaknade alldeles för tidigt idag. Klockan var inte ens sju. Inga problem tyckte Doris och visade ystert att det var dags för frukost. Visst. Jag släpade mig upp och med sömnsvullna ögon, som ännu inte lyckats återfå sin skärpa (nåja, den skärpa som de är villiga att ge en kvinna i min höga ålder), klarade jag av jag att servera katten sitt morgonmål utan att spilla alltför mycket utanför kanterna.

Efter min bragd, och ett hastigt besök i badrummet, hasade jag mig tillbaka till sängen. Innan jag slöt de små springorna till ögon hann jag uppfatta det vackra väder som rådde utanför fönstren. Det liknade sommar ute. Även om termometern visade på något annat. Bra. Jag tar en promenad i solen sen. Det blir säkert varmare.

Nästan tre timmar senare vaknade jag en andra gång. Toppen tyckte Doris och tog en rövare genom att visa mig sin tomma matskål i hopp om att jag skulle ha glömt frukosten jag gav henne tidigare under morgonen. Jag lät henne tro det och skyfflade på lite mer tonfisk.

Vädret gick nu givetvis i de grå skalornas tecken och ett omen om kaskadnederbörd vibrerade i luften. Den enda promenad jag förmådde idag var för att slänga soporna.

Innan jag gick ut tog jag en snabbdusch, en så kallad pitt med liten kula. Pitt i det här fallet härrör från det engelska ordet för armhåla, armpit, så få inga idéer. Dvs, jag rollade en deodorant under armarna. 

Med hjälp av en hårklämma satte jag upp håret i en bångstyrig svinrygg. Det är inte lika lätt att samla ihop manen sedan jag klippte av en halvmil av den för någon månad sedan. 

Jag borstade även tänderna och strök rosaskimrande cerat på läpparna ifall jag skulle stöta på en granne som närgånget vill utväxla några ord med mig. Jag är väl ingen slusk heller?!

Dagens promenad var inte lång. Men kort.

När jag kom upp igen gjorde jag ett tredje försök med de där fröiga knäckebröden och precis som jag misstänkte ledde det till perfektion. Lyckan är gjord. Kanske slutar jag att tjata om dem nu. Jag får se.

Här bor de. Godbitarna.
Jaja, jag vet att det står att det ska vara kakor i,
men det kommer inte på fråga ity sötsaker ej falla på min läpp.


Medan jag avnjöt ovannämnda bröd, som jag nyss halvt om halvt lovat att inte beröra fler gånger, kom jag att tänka på det jag skrev om igår. Det där att ens klasskamrater väljer vilka som ska vara med i sina lag på skolgympan. Gör man så än i dag? Jag undrar om det är så bra egentligen. 

Jag har aldrig blivit retad. Jag har aldrig blivit mobbad. Jag är uppvuxen i en familj som gett mig trygghet och kärlek. Även om jag var blyg som barn, och är det än till viss del, hade jag bra självkänsla. Jag led inte av att bli vald sist i gymnastiksalen, det gjorde mig inget. Jag var hela tiden medveten om mitt eget värde. Spela roll att jag inte var bra på att spela innebandy. Det var oviktigt för mig. Jag var bra på annat. 

Men det måste kännas fruktansvärt om man är utsatt för plågoandar. Eller osynliggjord. Hånad. Att stå där utlämnad och oönskad. Utan en stabil grund att stå på, en grund som jag önskar att alla barn får med sig hemifrån. 

Så här på Mors dag passar det bra att tacka morsan för all styrka och uppmuntran hon gett mig. Och fortsätter att ge mig. Puss!

Mamma i sina tonår, just hemkommen från en
spännande USA-resa, intervjuad av den lokala pressen.
Det var då jag såg henne, från ovan.
Hon verkar bekant, vi får nog utbyte av varandra.
Jag lämnade in en ansökan om att denna vackra varelse
 en dag skulle bli min mamma. Den beviljades.

I skrivande stund känner jag hur en oväntad värme har spridit sig. Inte sådan värme som uppstår av kärlek till sin mor utan snarare en hetta av annat slag. Jag måste öppna fönstret. Konstigt, hur blev så varmt? Upptäcker att jag glömt att stänga av ugnen. Den har varit på ett par timmar. Elföretaget bah: tjohoo!

På tal om hetta. Av ett annat slag. Idag läste jag att porrstjärnor kan tvingas ha skyddsglasögon på sig i tjänsten. Jag är visserligen ingen konsument av filmer vari dessa stjärnor medverkar, men jag är heller inte helt bakom flötet. Med rimlig sannolikhet ligger (haha, ligger!) inte stjärnornas prestation i eventuella dialoger. Inte heller kan jag tro att handlingen, om det ens finns någon, har en direkt bäring på slutresultatet. Snarare tror jag att de lättklädda skådespelarnas akrobatiska färdigheter är i fokus. 

Okej. Jag har tillstått att jag inte är tappad bakom en vagn, men kan någon ändå, för guds skull, förklara för mig hur skyddsglasögonen kommer in i bilden? Vad gör de egentligen? Har jag haft fel hela tiden? Visar porrfilmer i själva verket dokumentärer om svetsare? Djuphavsdykare? Människor som åser en solförmörkelse? Kemister? Vad händer?


lördag 30 maj 2015

Ett inlägg om mitt förhållande till sport

I byn jag bor i händer det inte allt för mycket. Det råder ingen direkt stress. Fåglarna kvittrar, det är någon uggla som hoar då och då, ekorrarna svingar sig bland trädgrenarna. Så vitt man kan se, en idyll.

Idag är det dock full rulle. Det är inte bara ettårsjubileum för Ringsjöleden, ett gång- och cykelstråk mellan Stehag och Sjöholmen, utan Fotbollens dag firas på Gyavallen. Eller Gayvallen som en god vän till mig kallar den. 

Den förra uppmärksammas med orkestermarsch, tipsrunda, kakfrossa, fågelskådning och medhavd picknick medan man på fotbollspartyt, förutom spark med liten boll, lovar "många andra roliga aktiviteter" och meddelar att det finns fika att köpa i kiosken.

Detta har genererat ett visst tandagnisslan bland byborna. Men om de måste välja, väljer de flesta tveklöst fotbollen. 

Alltså det här med idrott. Hela grejen fascinerar mig. Jag är i grunden ointresserad av allt som har med sport att göra, både att titta på och att själv utöva den, men är samtidigt hänförd.

Jag önskar att jag var sportintresserad. Tänk så mycket jag skulle ha att glädja mig åt. Det är alltid något på gång. EM i det ena, VM i det andra. 

Årstidsrelaterad OS, diverse SM (här avses inte sadomasochism), lokala cuper, turneringar, derbyn. 

Isbanor, gräsbanor, grusbanor. 

Bollar, puckar, curlingstenar. 

Springa flera varv, hoppa långt, hoppa högt, hoppa i bassäng med mollbergare.

Stora mjuka vantar, pyttesmå vita handskar, gymnastikdräkt som skär in i skrevet.

För att inte tala om sportkommentatorer! Finns det några andra i vårt solsystem som kan låta så hysteriskt engagerade? Jag får hög puls av lyssna på dem. De måste älska sina jobb.

Sportevenemang går dessutom före allt. Idrott har alltid högsta prioritet. Eller kan ni föreställa er tv-hallåan: "Idag utgår Wimbledonmästerskapen för det senaste avsnittet av Hem till gården."

Gissningsvis bottnar mitt ointresse i att jag har total avsaknad av vinnarskalle. Jag är världens bästa förlorare. Det rör mig inte ryggen. Jag är därför ingen överbetald sportutövare. Jag kan inte heller uppbåda något engagemang för att bli en supporter till en dito. 

I skolgymnastiken blev jag jämt en av dem som blev vald sist när det var fråga om lagsport. Det gjorde mig inget, jag blev inte ledsen, jag förstod dem. Jag var dessutom lättad, ingen hade några förväntningar på mig.

Fast jag minns en gång på högstadiet när vi under en gymnastiklektion spelade basket och jag hörde flera röster i motståndarlaget som sa: "Se upp för Helena, blockera Helena!" Jag förstod inte vilken Helena de menade. Visserligen hade jag lyckats få bollen dit den skulle några gånger men det hängde nog ihop med att jag var längre än alla andra och således hade närmare till korgen.

Det finns egentligen bara två tillfällen som jag har uppskattat att titta på sport. Det ena var när de velourklädda lärarna under sjuttiotalet avbröt undervisningen så att alla kunde se på när Ingemar Stenmark körde sina race. Det tyckte jag var roligt. Inte för att jag var så förtjust i alpina sportaktiviteter, det vet ni vid det här laget, utan för att jag slapp lektionerna för en stund. Det var liksom sanktionerat kollektivt skolk. Tack Ingemar! Och det var alltid kul att titta på TV på den tiden. Jag tyckte nog att Stenmark var lite söt också.

Den andra gången var i Kamerun, många år senare. En kväll satt jag utmattad på mitt hotellrum i Yaoundé. Rummet luktade starkt av mögel och insektsmedel. I badrummet saknades varmvatten och toalettring. För trött för att vara social beställde jag upp middag samt en stor flaska vatten till mitt rum och såg fram emot en lugn kväll framför TV:n. Problemet var bara att den ålderdomliga TV:n inte bara hade grynig bild, utan den sände bara obegripliga inhemska såpor, jag förstod inte vad de sa och hängde inte med i handlingen. I en annan kanal visade de nyheter. Eller om det var ett debattprogram. Hängde inte med där heller. Dessutom ville jag ha underhållning. Till sist hittade jag en kanal som sände fotboll. Jag blev så glad. Här var jag inte beroende av språket. Fotbollen höll mig sällskap den kvällen.

Jag grävde lite bland mina bilder och hittade faktiskt ett förevigande av den kvällens måltid.

Baguette och morotssallad. Det ser väl... smaskigt ut?

Jag hittade av en händelse även den här bilden. Jag fick för mig att handtvätta mina bh:ar men eftersom det var löjligt hög luftfuktighet torkade de aldrig. Känslan av våtvarmt omslag kring bröstkorgen. Kan ni föreställa er den?

Dålig idé.

Nu återgår vi till dagens aktiviteter. Det blåser konstant styv kula, regn och hagel öser ner om vartannat. Ibland visar sig solen, som för att retas. Från fönstret såg jag just skuttande barn med ballonger komma från fotbollshållet. 

Barn och idrottsutövare är nog den del av befolkningen som minst bry sig om vädret. Hur många gånger har ni exempelvis inte sett golfare stå på teen i ur och skur, obekymrade av rådande väderlek, om det så är snöglopp eller värmeblöja. Förlåt mig, värmebölja. 

Baserat på detta tippar jag på att Fotbollens dag vann över tipsrunda och picknickfiltar av fleece vid Sjöholmens badstrand.

Jag vill avsluta dagens session med nyheten att New York Rangers har åkt ur Stanley Cup i natt. Målisen Henrik Lundqvist, eller "Schampot" som är vårt hushållsnamn på honom, kan nu vara snygg på heltid ett tag framöver. Toppen! 
Denna glädjande nyhet sponsrades av min sambo, soffhockeyproffset Carl Magnus Bengtsson.


fredag 29 maj 2015

En särdeles ordinär dag

Vaknade senare än vad jag brukar. Jag har en tendens att göra det när Magnus inte sover hemma. När jag slog upp mina stora melerade ögon upptäckte jag att Doris tålmodigt satt vid min sida och iakttog mig. Hon började genast spinna och trampa runt på min mage som svar på mitt livstecken. Detta fick min blåsa att omedelbart reagera och det var nödvändigt att jag ögonblickligen fann en problemlösning. Katten var med på noterna och vi hoppade samtidigt ner från sängen. Medan jag gick in till badrummet ställde hon sig vid sin matplats, redo för frukosten som skulle serveras så fort matte var klar med... sitt.

Jag drack mitt kaffe, bläddrade uttråkad igenom nättidningarnas rapportering och grunnade samtidigt på hur jag skulle forma min dag. Vad ville jag göra? Ingenting. En sån där dag ni vet. Noll ambition. Noll fantasi. Noll koll. Men här kan jag fan inte sitta och hänga. Jag tittade på klockan och noterade att nästa tåg söderut skulle gå om trekvart. Det tar jag! Jag rusade in i duschen, rusade ut ur duschen, klunkade i mig det som var kvar i kaffeglaset, torkade mig hastigt och hoppade i kläder och skor som hade fått varje brandman av rang grön av avund.

Vädret här i Skåne har varit lynnigt i maj. Kallare än vad jag anser vara lämpligt. Å ena sidan är jag ingen meteorolog så vad vet jag? Å andra sidan kan jag visst kalla mig meteorolog, alla kan kalla sig meteorolog! Vem som helst kan öppna dörren, titta ut, stoppa pekfingret i munnen och sedan höja upp det i luften för att känna på vädret? Att vara meteorolog är ett bluffyrke. De gissar bara. Gör antaganden. Det kan bli si eller så, men det kan även blir så här eller så där. Till och med Papphammar kan konstatera att det blir väder. Lätt som en plätt.

Hur som helst, med risk att få alla på SMHI efter mig, lämnar jag den meteorologiska "vetenskapen" till förmån för den långt mer spännande storyn om mig själv och min dag. Rafflande.

Jo, alltså, för att återgå till Skånes egendomliga majväder. Den har präglats av regn, blåst, snåla plusgrader och ännu mer blåst - vilket i och för sig är ett defaulttillstånd här. Att det blåser alltså. Alltid. Det kan vara vindstilla i hela världen men i Skåne kan ni vara säkra på att det blåser. Det är ungefär som vid Skatteskrapan, eller Skrapan som den nog nu heter nuförtiden, på Söder i Stockholm. Blåser alltid där. Alltid.

Nåväl, efter mitt snabba ryck in och ut ur den varma duschen led jag av eftersvettningar och tanken på att klä på mig ytterkläder var minst sagt motbjudande. Att ens ta på mig jeans och t-shirt var arbetsamt. Jag bestämde således att det var sommar ute. Jag menar, det var grönt ute, blå himmel och solen strålade bäst hon kunde. Det är för bövelen den 29 maj! 

Jag har alltid gillat att leva farligt (eller njä, egentligen är jag ganska feg) så idag jag gick ut i kortärmat! Joråsåatte. Knappt tretton grader ute. Jag tog en medveten risk för i Lund, som var mitt resmål för dagen, blåser det mer ihärdigt än i Stehag. Särskilt vid centralstationen. Där har jag förfrusit diverse kroppsdelar mången gång.

Den diminutiva Stehagstunneln på väg till stationen, för vidare färd mot Lund.

Efter att ha gjort klart mitt huvudsakliga ärende strosade jag runt på stan. Det var faktiskt inte så farligt kallt, men så fort solen gick i moln kan jag inte påstå att jag led av några svettningar direkt. 

Jag försökte samla på mig lite material inför dagens blogginlägg. Vad ska jag skriva om? Att betrakta människor, att tjuvlyssna på folk när de pratar med varandra ger ofta idéer. Men inte idag. När jag satt på tåget hem upptäckte jag anledningen till att jag inte blivit inspirerad av diverse samtal från medresenärer. Jag hade hela tiden haft en ljudbok i öronen. Doh!

Väl hemma blev jag glatt överraskad när jag kikade ner i brevlådan. Ett paket!

Rolig post från mamma-san!

Uppiggad av min lilla utflykt fick jag lust att baka fröigt knäckebröd. Denna fröbemängda delikatess har jag under en kort tid byggt upp ett beroende av. Första gången jag försökte mig på det, som ni kan läsa om här, blev jag visserligen stolt och nöjd men brödet blev inte riktigt i samma klass som det jag hade fått smaka på under den där festen. Det hade resulterat i något segare variant än originalet. Och trots att jag tyckte att jag hade hällt över en försvarlig mängd flingsalt, gick det inte att spåra.

Mitt fröstash.

I min iver att inte göra om samma misstag, blev de idag givetvis alldeles för salta. Men vad gäller krispigheten fick jag högsta poäng! Nästa gång blir det tredje gången gillt med perfektion som väntat resultat!

Väldigt salta kex.

Efter allt bakande och provsmakande blev jag hungrig. I morse när jag sprang runt som en yr höna med endast ett skärt badlakan som skydd, hade som tur var min auto-pilot tagit över den praktiska och förutseende delen av min virriga hjärna. Utan att jag var medveten om det hade jag lyckats ta ut något ur frysen i tiningssyfte.

Det visade sig vara en kycklingfilé. Jag visste inte vad jag skulle göra med den, men gick i Cajsa Wargs fotspår och tog vad jag hade hemma. Facit blev en ljummen cous cous-sallad med rostad vitlök, champinjoner, diverse grönsaker och färska örter. Och så kycklingen förstås. Anrättningen blev kanske inte så vacker, men den smekte mina smaklökar på ett magnifikt sätt.

TV-dinner.

Upplysningsvis vill jag underrätta alla nyanlända läsare - och stammisar - att detta inte är en matblogg. Även om det kan te sig så ibland. I synnerhet idag.


torsdag 28 maj 2015

Dagens nyheter i korthet

Jag har idag samlat ihop dagens skörd och omsorgsfullt snott i ihop ett sammandrag åt er.

Den första nyheten som mötte mig idag när jag slog på datorn var att Island glädjande nog rivit upp den snart fyrahundraåriga lag som förmodligen fått varje spanjor med tillstymmelse till vett och sans att avhålla sig från den vackra vulkanön. Den aktuella lagen har nämligen gett varje islänning rätten att mörda spanjorer i allmänhet och basker i synnerhet. Bussigt.

Vidare avslöjar kvällsblaskorna att Chris O'Neill utvandrat till Storbritannien. Det står dessutom klart att hans fru och dotter, prinsessorna Madeleine och Leonore flyttar efter. Toppen! Annars hade det varit en smula märkvärdigt kan jag tycka. Reaktionen på detta var först ett stilla jaha men sen började jag ägna onödigt lång tid att fundera på om Chris ens har invandrat. 

Förutom den dagliga dos av nedrivna kontaktledningar, Putin, tips på hur man går ner tjugo kilo i timmen fram till midsommar, attacker på tiggare, Bruce Jenners eventuella könskorrigering och IS, rapporterade Reuters om hur en muskulös känguru skrämmer slag på invånarna i en förort till Brisbane. Att alls bli jagad av en känguru kan vara nog så skakande, föreställ er då en muskulös dito. En av de boende hade filmat odjuret in action. Den satt helt ogenerat och tuggade i sig gräs. Ohyggligt.

Strax efter jag läst om kängurun som med järnhand håller delar av det australiensiska folket i sitt skräckvälde, bevittnade jag hur vårt egna muskulösa djur interagerade med Magnus eltandborste. Efter att idag ha lärt mig vad muskulösa monster kan ta sig till, ingrep jag inte. Tänk om Doris rusar ut och våldför sig på gräsmattan? Dessutom får Magnus skylla sig själv om han har laddaren på golvet. Nåväl, katten har väl fått bort lite tandsten och sambon lär inget märka. Förutom att det kanske blir lite lurvigt i munnen på honom ikväll. Säkert ofarligt.

Förlåt mig, jag tappade visst nyhetstråden för ett ögonblick. Låt mig fortsätta.

Allt som har någon mån av värdighet bör ha en egen dag. 
Kanelbullen, chauffören, vattenmelonen, ägget, menlösa barnet - bara för att nämna några få. Idag, den 28 maj, är det inte mindre än fyra dagar: den stressfria dagen, internationella krama en musiker-dagen, internationella burgardagen och internationella mensdagen. Jag tycker att alla teman hör ihop lite grann. När jag har mens är stress inte ett alternativ och med tanke på de cravings som uppstår i samband med kramperna är en hamburgare sällan fel. Dessutom är det härligt att kramas när man har ont i magen. Att ligga i någons famn som ömt klappar den onda magen. Men det behöver förstås inte vara en musiker. Och det går lika bra med en värmefilt. Eller katt. I morgon, den 29 maj, är det den internationella dagen för FN:s fredsbevarande personal. Möjligtvis något mer värdigt än att tillägna en dag åt hamburgare.

Avslutningsvis vill jag informera er om att Stockholm är den tryggaste huvudstaden i Europa. I och för sig ingen överraskning för mig, jag har alltid känt mig trygg i mitt älskade Stockholm - som därtill är den fjärde tryggaste huvudstaden i världen, följt av asiatiska huvudstäder. Kommer inte ihåg vilka de var men vill minnas att Tokyo hamnade på första plats. Till er som fått för er att det är mycket bus i Stockholm skulle jag vilja svara som Brasse i det eminenta barnprogrammet "Fem myror är fler än fyra elefanter": fel, fel, fel!

Det var allt för mig för denna gång. Som ni förstår har jag endast tagit med topphändelser som är avgjort viktiga för er. Nyheter som jag vet ni inte vill vara utan. Inte kan vara utan. Nyheter som säkert är avgörande i era liv. Ni behöver inte tacka mig, jag står gärna till er tjänst fler gånger med att filtrera nyhetsbruset och handplocka väsentligheterna.

onsdag 27 maj 2015

Kommunikation

Jag vill återge en konversation jag och min sambo hade i morse vid frukosten.

Magnus sitter och läser om hajar i den elektroniska upplagan av Illustrerad Vetenskap medan jag nyvaket försöker komma ihåg hur man brygger kaffe.

Jag: "Brr, är det inte fasligt kallt?"
Magnus: "Helt sjukt, vi har en massa hajar i Sverige!"
Jag: "Ska det verkligen vara så här kallt i maj?"
Magnus: "Brugden!"
Jag: "Är det inte lite väl svalt för årstiden?"
Magnus: "Brugden är en av världens största hajar. Den finns på Västkusten."
Jag: "Jag vill minnas att det brukar vara rätt så varmt i maj."
Magnus: "Den kan bli upp till tolv meter."
Jag: "Jag menar, det är ju nästan juni!"
Doris: "Kurr". Frukost tack.
Magnus: "Men den äter inte kött."
Doris. "Kurr, kurr." Jag äter kött.
Jag: "Har det varit fel när det varit varmt i maj?"
Magnus: "Håbranden är den enda haj som leker."
Jag: "Är det rent av lämpligt att det bara ska vara tio grader ute nu?"
Magnus: "De leker undervattenstafatt med varandra."
Doris: "Mjaaauuuwwwrrrrr!" Jag svälter!

På Wikipedia står det att kommunikation är en process för att överföra information från en punkt till en annan. Vanligtvis ses kommunikation som en tvåvägsprocess där det sker ett utbyte av tankar, åsikter eller information, oavsett om det sker via tal, skrift eller tecken. 

Samtalet som jag just återberättat är inte ovanligt hemma hos oss. Eller ja, det är ju inte alltid vi pratar om just väderlek och hajarter, men detta att vi pratar med varandra om olika saker. Samtidigt. Det måste dock fortfarande anses som en kommunikation anser jag, då utbytet av tankar, åsikter och information finns där. Att mottagaren inte finner informationen intressant nog att föra anteckningar inför Intresseklubbens årsmöte hör inte hit.

När Magnus och jag kommunicerar med varandra genom olika rum, som inte heller det är ovanligt, har vi ibland svårt att fokusera på vad den andra sa eftersom vi för tillfället ofta är engagerade i våra egna små projekt. Då vi vill visa vår goda vilja och markera att vi har uppmärksammat partnerns vokala vilja att meddela sig, men att vi inte lyssnat, har vi löst det genom att svara: "älskar dig". Det kan aldrig bli fel. 

Det blir många "älskar dig" om dagen. Ibland blir det i och för sig bara ett "dig". Men innebörden är den samma.

Ett annat avvikande inslag i vår kommunikation är att jag inte alltid riktigt förstår vad Magnus säger. Nej, det beror inte på skånskan, även om Magnus själv tror det. När jag har sagt va? två, tre gånger brukar han med överdriven stockholmsdialekt repetera vad han sa i tron om att det hela genast ska bli glasklart för mig.

Nej, det beror inte på den skånska dialekten (jag har faktiskt språköra), utan på att jag tycker att han mumlar i skägget med dov röst. Gammal teaterskoleelev som jag är, tycker jag inte att han tar i med magstödet och artikulerar ordentligt. Eller så har jag nedsatt hörsel.

Som idag till exempel, när jag stod och hängde av tvätt från torkställningen, hörde jag hur Magnus säger något.

Jag: "Va, vad säger du, snablar i en håv?
Magnus: "Nej, jag sa att det här var sannerligen WOW!" (Han beundrade en bild.)

Också idag:
Jag: "Om jag är arg på dig? Varför skulle jag vara det?"
Magnus: "Nej älskling, kan du hjälpa mig mot bagaren?" (Han spelade en rafflande match i Quizkampen.)

Och så här pratar vi med varandra. Varje dag. Orden flödar hit och dit. Ibland landar de rätt, ibland inte. Men hur det än är förstår vi varandra. 

Nu hade jag tänkt avsluta dagens blogginlägg men sambon kom just in i köket varpå jag känner mig nödgad att ta med ytterligare en kommunikation mellan honom och mig.

Magnus är inte så förtjust i att dricka vatten. Nu har han kommit på att det kanske inte är helt fel att dricka vatten. Men att dricka vatten kan endast kombineras medelst finurlig app, inte att jag i flera år har upplyst honom om att det är en god idé att dricka lite vatten då och då.

Denna app ger ifrån sig ett roligt bubbligt ljud när det är dags för honom att dricka en halv liter av det kökskranen har att erbjuda. Han har sedan sitt dricka-mer-vatten-upplägg, ett glas stående på diskbänken.

Jag har idag skalat potatis. Som de flesta av er vet så stänker det av stärkelse från potatisen när man skär bort skalet på den.

När Magnus nyss stegade in i köket för sin vattendos upptäcker han att det är små vita fläckar utanpå glaset (och jag vill poängtera att det var utanpå glaset, även om det nu inte hade var giftigt för honom att dricka vattnet med stärkelsen i glaset) utbrister han:

Magnus: "Vad är det där?"
Helena: "Det kommer från potatisen."

Magnus ställer bort glaset för att ta ett nytt.

Jag: "Alltså, du ställer undan glaset men tänker inte diska det?"
Magnus: "Jag älskar dig." (Han drack från det stärkelsestänkta glaset.)


måndag 25 maj 2015

Datorer, datorer, datorer

Jag: "Men varför? VARFÖR?"
Magnus: ...
Jag: "Jag förstår inte varför den från ingenstans blir så satans jävla trött! Varför?"
Magnus: ...
Jag: "Jag har inga program igång, ingenting! Jag vill bara kunna svara på det här mejlet. Vad är problemet?!"
Magnus: "Den är amerikansk."
Jag: ...


Jag: "Jaja, jag startar väl om den då. Jag får väl skita i att inget av det jag skrivit har sparats."
Magnus: ...
Jag: "Men inte ens det kan jag göra pga det där jävla badbollshelvetet som snurrar!"
Magnus: "Ja, hej, Magnus Bengtsson heter jag. Jag undrar lite över min leverans. Om den kommer idag."
Jag: Ringer han och pratar med någon annan mitt i vår diskussion?!
Jag: "Om den nu är så seg och trött, borde den inte vilja stänga av sig?!"
Magnus: "Den har väl inte kammat kissen."
Jag: "Jag ska kissa på den."
Magnus: ...

Jag: "Fans jävlar!"

Jag: "Men hallå! Efter sju svåra år frågar den nu om jag verkligen vill stänga av! Är den dum i huvudet eller?!"
Magnus. "Det är ju en Apple."
Jag: ...

Som ni säkert har gissat är vi uppdelade i två läger. Ett appleläger (jag) och ett windows/androidläger (han).


Denna något ensidiga konversation tog plats i morse när jag satt i trettiotalet och vrålade in till sambon som satt i vardagsrummet. Ja alltså, missförstå mig inte, jag hade ingalunda rest tillbaka i tiden. Det är min sambo som har döpt köket till Trettiotalet. Jag sitter nämligen alltid i köket och skriver, där låter jag toner av jazz strömma på behaglig ljudnivå. Jag gillar jazz. Ingen sådan där knepig knarkjazz där musikerna tycks spela på måfå, utan den klassiska stilen. "Det är som att komma till trettiotalet när man går in i köket", brukar min livskamrat säga.

Jag vet att det finns folk där ute som med spänning väntar på att få höra allt om Magnus väntande leverans (nämnd ovan), jag menar det måste ha varit rejält viktigt när han ringer någon för att helt ignorera mina frustrationsångor och skri på hjälp. För er som inte är intresserade, eller har ont om tid, vill jag ge rådet att sluta läsa nu. Ni andra hänger med!


Min Magnus fick, för inte så länge sedan, en ny dator av sina föräldrar i födelsedagspresent. Han fick en ny dator av skäl som liknar det i-landsproblem jag själv dagligen upplever, nämligen en gammal trött dator som helst vill gå i ide och bli lämnad i fred. För evigt.


Den nya datorn är jättestor och stark. Den är snabb. Den är ståtlig. Den klarar allt. Den är inte kinkig på något vis. Det är en Terminator. Och värd sin vikt i guld.


Men! Det tog inte lång stund förrän sambon insåg att batteriet var helt dött. Så fort han drog ur slangen, förlåt jag menar sladden, ur väggkontakten, svartnade maskinen och upphörde genast att fungera.

Efter diverse egna åtgärdsförsök, forskning och mailväxling med datortillverkaren bestämdes det att datorn skulle fara till Uppsala för reparation.

Det kom tydliga och strikta instruktioner hur allt detta skulle gå till.

Kunden, dvs Magnus, skulle själv kontakta FedEx för att boka tid för leverans.

Kunden, dvs Magnus, skulle själv se till att datorn förpackades säkert, enligt given anvisning, vilket innebar att den skulle vara omgiven av bubbelplast, frigolit och jag vet inte allt. Detta i originalförpackning (tur att Doris älskar lådor och att vi därför sparat den). Förpackningen skulle dessutom inlindas med flera mil packtejp. Det fick inte under några omständigheter finnas spår av vare sig vassa kanter och/eller skarvar.

Jag kunde inte låta bli att känna mig lite irriterad, även om jag inte var direkt berörd. Jag förstår att det förmodligen är den enklaste utvägen, och en försäkringsfråga, men jag tycker faktiskt inte att det ska vara upp till kunden, dvs Magnus, att bemöda sig med detta. Exempelvis kunde det finnas färdigt emballage, som är godkända av både budfirmor och leverantörer, att transportera datorn i? Eller jag vet inte. Men det känns fel att kunden, dvs Magnus, ska hålla på att krångla och lägga ut pengar till packmaterial. Men jag är väl extrem i mitt tankesätt vad gäller service.

Den splitternya, tuffa, trasiga datorn har varit på vift i några veckor. För ett batteribyte.

I onsdags förra veckan fick kunden, dvs Magnus, ett sms där FedEx informerade honom om att de försökt lämna paketet men att ingen var hemma. Visserligen var inte M hemma, men jag var. Ingen hade ringt på dörren. Dessutom hade ingen förvarnat M om att datorn skulle lämnas under dagen. För övrigt var han helt omedveten om att apparaten ens var lagad.

M ringer FedEx och de bestämmer sig för att göra ett nytt försök. Datorn bokades nu in med nästa dags körning, alltså i torsdags förra veckan, som jag helt kort nämnde här. Upplysningsvis berättade kundtjänstmedarbetaren att det gick bra att lämna en fullmakt utanför dörren ifall M inte kunde vara hemma. Detta i syfte att föraren kunde lämna datorn på uteplatsen. Det kom givetvis inte på tal då paketets innehåll är värt flera miljarder pengar. Nåja, en överdrift, men jag misstänker att datorn inte var helt gratis. 

Om datorn kom i torsdags? Nej. Det var sagt att budbilen skulle komma mellan kl 9-17. Eller, för att citera M: ”Vi kommer mellan din födsel och död. Var hemma.” 

När klockan närmade sig tre:
Jag: ”Men ska du inte ringa och fråga var de är?”
Magnus: ”Nej, de har två timmar på sig.”

När klockan närmade sig fyra:
Jag: ”Men ska du inte ringa och fråga var de är?”
Magnus: ”Nej, de har en timme på sig.”

När klockan var tre minuter över fyra ringde M till FedEx (kom ihåg var ni hörde förslaget först): 
”Nej, paketet är inte inscannad på några turer idag.”

Nähäpp.

Nytt försök. Igen. Eftersom M skulle spendera fredagen på Kivik undrade han om de kunde ändra leveransadressen dit istället. Nej, det gick inte att ändra en adress så snabbt i systemet, (de måste ha en segare dator än den jag överlevde tidigare under dagen) men om han kunde lämna en fullmakt så gick det bra. Det var fortfarande inte aktuellt. 

Idag är det alltså då det händer. Vis av erfarenhet ringde M till FedEx klockan nio för att förhöra sig om leveransen alls var inbokad. Vi var helt på det klara med att vi skulle sitta i husarrest mellan 9-17. Vi skulle inte ens gå ut med soporna. Helt ok. Vi hade accepterat ödet. Jag tänker inte ens diskutera det. Man kan inte gå emot naturen och dess lagar. Okej, vi kan inte åka och veckohandla som brukligt på måndagar men hey, vi har nudlar, ketchup och toapapper hemma så det ska nog inte gå någon nöd på oss. Nej, det var inte tal om att M ville veta när, utan bara om leveransen var inbokad på dagens rutt.

Till svar fick Magnus att det var alldeles för tidigt att höra sig för om det, men att det givetvis gick bra att lämna en fullmakt...

Alltså, i min värld är det både teoretiskt och praktiskt möjligt att leverera några minuter över nio om leveranstiden är mellan nio och fem. Vadå för tidigt?

Hur som haver, datorn anlände kl 13:49. Batteriet fungerar. Men framför allt, Doris har fått sin låda åter. Fridens liljor.

Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge.

söndag 24 maj 2015

Gnäll

Det blev sent igår. Men det gör inget, jag kan ju sova hur länge jag vill. Söndagen är, som bekant, vilodagen. Skulle man kunna tro i alla fall, men inte idag. Idag kommer det en intressent för att titta på huset.

Så här ligger det till - vi bor i ett stort rött trähus. En ombyggd biograf faktiskt. I huset finns fem hushåll. Alltså fem olika lägenheter. Hyresvärden vill sälja rucklet. Eller jag vill inte kalla det för ruckel egentligen utan beskriva det mer som ett Villa Villekulla. Nåväl, hyresvärden vill sälja det och har haft visningar två gånger. I dag blir tredje gången. Eftersom de som kommer och tittar förmodligen är förnuftiga människor har ingen nappat än. Ni förstår, värden vill ha ett par millar för kåken medan vi som bor här vet att den inte är värd mer än en tia. På sin höjd. Dessutom är huset i stort behov av renovering. Eller demolering.

Intressenten kommer klockan elva och man kan ge sig fan på att hen kommer tidigare så jag ställde klockan på halvåtta. När mobilen gav ifrån sig sin väckningstrudelutt gick jag upp. Kort därefter gick jag och la mig igen. Ska bara ligga och blunda lite. När jag blundat en stund tog jag mig i kragen (en virtuell sådan) och påbörjade min uppstigning, men den blev hastigt avbruten då Doris kom och la sig på min mage. Hon började kurra. Hon är jättebra på att spinna. Hon spinner högt och gärna. Det gurglar och vibrerar i hela hennes lilla kropp.

Ni som har katt vet att man helst inte vill störa katten. Man slår hellre knut på sig själv än att flytta på djuret. Likt Muhammed övervägde jag att klippa mig ur täcket för jag var verkligen tvungen att gå upp. Jag ville hinna sopa undan de synliga dammråttorna och skyffla bort sanden i hallen som Doris tvunget tar med sig när hon varit på lådan, innan eventuell köpare skulle komma och titta på lägenheten. Som vi alla vet går tiden dessutom fortare på morgonen än under resten av dagen. Med eller utan sax, det var dags att börja dagen.


Morgonkurrrrr.

Ni funderar på det här med Muhammed? Jag ska berätta. En gång när jag var på Zanzibar kommenterade jag för vår tolk att man rör sig på de trånga gatorna i Stonetown med livet som insats. De kör som galningar och stannar inte för människor - men väjer för katter. Det kryllar med katter i Stonetown så körstilen blir ju därefter.

Tolken förklarade att profeten Muhammed en gång satt och skrev, eller om han läste? Det är egentligen ointressant. Hur som helst, på hans mantel låg en katt och sov. När Muhammed skulle resa sig och gå ville han inte störa katten så han klippte av det hörn av manteln som katten låg på och gick i väg med trasig beklädnad. Katten låg nöjt kvar på det lilla tygstycket. Sedan dess skadar inte muslimer katter. Jag vet inte om historien är sann men så sa han i alla fall, tolken. 

Tanzania är både muslimskt och kristet men på ön Zanzibar är ungefär 99,9% muslimer. Finns (eller fanns i alla fall, har inte varit där på några år) dock en bokhandel som säljer kristen litteratur. Drivs av en svenska. Måste kännas lönlöst.


************

När jag var klar med mina bestyr, och i väntan på besök, ögnade jag igenom de sociala medierna. Och som väntat var det en hel del gnäll om gårdagens Eurovision. Det är samma sak varje år. På Twitter låter man i god tid meddela att de tänker avfölja alla som skriver om #escse. Oj, vad ledsen jag blir.

På Facebook är det likadant. Fan vad jobbigt med alla som skriver om Mello! Buhu! Bähä!

Det är någonting med detta som stör mig. Och det är inte bara Eurovision som engagerar.

Inte helt sällan ser jag inlägg där folk jämrar sig över vad folk skriver på sina statusfält. Detta hämmar mig. Det är många gånger som jag låter bli att skriva något eftersom jag vet att han inte gillar när man skriver om det och hon irriterar sig på när... eller vänta nu. I mitt fall, av de som gnäller, är det nog bara hanar som är känsliga för vad man skriver om. Hm. Intressant.

Det gnisslas om bilder på barn, bilder på katter, bilder på mat, bilder på dagliga affirmationer, den obligatoriska selfien på sina biceps när man varit på gymmet, selfies överhuvudtaget.

Avundsjuk på gnällspikarna är vad jag är, för om de orkar pipa om vad folk skriver på Facebook kan de knappast ha några andra problem. 

Jag önskar att jag hade en tesked av det självförtroende dessa människor besitter. Jag menar, beklagar man sig över andras ord torde man anse att det man själv bidrar med är fantastiskt intressant för alla och en var. 

Visst, jag tycker inte heller att allt som skrivs är högkvalitativt. Men det skulle aldrig falla mig in att påpeka detta. Herregud, folk får väl publicera vad de vill? 

Som jag ser det finns två alternativ om man inte kan hantera detta.

1) Det finns en funktion i Facebook som möjliggör att man kan ta bort en vän från sitt flöde. Praktiskt. Jag har själv använt mig av den så jag vet att den fungerar. Om man inte vill vara så drastisk finns en annan fiffig funktion, nämligen den att man kan välja att dölja inlägg från en specifik person, ni vet hen som alltid skriver om 5:2 dieten. Eller Eurovision.

2) Man kan låta bli att alls gå in på Facebook just den dagen man känner sig svag i nerverna alt. stänga ner sitt konto.

Jag vet vad ni tänker. Ni tänker att nu sitter jag och gnäller. Gnäller på de som gnäller. Sant. Men de får, som alla andra, skriva om vad de vill. Gnäll inkluderat. Jag ska inte gnälla mer om det.


************

Under tiden som jag ägnat tiden åt ve och klagan kom så värden med spekulant och ringde på dörren. Och inte alls för tidigt som jag befarade utan snarare någon timme för sent. Det visade sig vara en man i sina bästa år med trevligt skägg. Jag hörde hur värden sa till honom:

"Det är väldigt mysigt här, man kan kalla det för en ungdomslägenhet."

Jo, jag tackar jag. Ungdomslägenhet. Jag som är 46 going on 50, lapade i mig. När de gått insåg jag vad han menade. Vi är nämligen inte helt vuxna i sinnet, Magnus och jag. Vi har ett smurfhus framme. Det är ju i sig kanske inte så anmärkningsvärt men med tanke på att vi inte har några barn så är det väl bara en tidsfråga innan vi blir inspärrade i ett vadderat rum iförda vita tröjor med extra långa ärmar.


Svampar.
Kanske har vi rökt för många svampar?

Äntligen kan jag kränga mig ur de trånga jeansen och knäppa upp bh:n till förmån för ett mjukare klädval. 

Nu ska jag inte störa längre. Jag önskar er alla en härlig söndag och pingstdag.

lördag 23 maj 2015

Toner av miss- och/eller massivt nöje

Morgonen avlöpte något förvirrat. Det hör visserligen inte till ovanligheterna. Jag har för vana att försöka koka vattnet till mitt kaffe utan att sätta på plattan och sen undra varför det tar sådan tid. Jag kan informera er om att ni lär få vänta i oändlighet. Att få vattnet att koka på en kall platta är svårt. För att inte säga omöjligt. Vill ni dricka ert kaffe i detta liv rekommenderar jag att ni ser till att spisplattan är på. Och gärna rätt dito.

Jag har också en tendens att stoppa ner brödet i rosten utan att föra ner spaken som möjliggör att brödskivan blir varm. Alltså meningslöst. Då kan jag ju lika gärna äta den rå direkt från påsen som brödet transporterades i från bagaren.

Men i morse blev det ännu värre. När jag i lugn och ro, och med hög förväntan, melodikryssade, läste programledaren upp ett brev från en lyssnare som tyckte att det skulle vara fräsigt att spela upp en låt baklänges. Efter det blev det riverdance i skallen på mig. De hårt steppande irländska skorna bankade monotont och hetsigt innanför mitt pannben. Vad är det som händer?

Ni förstår, inte nog med att behöva lyssna på något så missljudande som "We are the World" baklänges, och jag är säker på att orden devil och the number of the beast hördes ett flertal gånger, så var det inte en dubbelfråga. Det var heller inte en trippelfråga. Nej, mina vänner, det var en frippelfråga! Att i detta ljudkaos koncentrera sig på fyra olika kryssadresser samtidigt var bara för övermäktigt. Jag tappade både lust och tråd. Och ingen finsk schlager eller Lennart Palm från Lerum var med heller! Men jag hämtade upp mig mot slutet och lyckades skicka in lösningen på veckans Melodikryss. Skam den som ger sig. Ni vill jag ha den där brickan! Pronto! 

Förmodligen kan det förra stycket endast förstås av hängivna melodikryssare.

Jag behövde luft. Rensa tankarna. Jag greppade tag om min väska, hängde den över axeln och gick ut. Jag visste inte riktigt var jag ville gå så jag lufsade planlöst omkring i byn. Plötsligt fann jag mig själv ståendes på stationen, framför biljettautomaten, lösa en biljett till Höör. Jaha, och vad ska jag göra där hade jag tänkt mig?


Bra med utsatta riktlinjer vid lufs utan mål.

Höör.

Höör är ett söött samhälle tycker jag. Liksom gulligt. Men det finns ju inte mycket för mig att göra där. Men så kan det gå när Eldeman ska experimentera med lyssnarnas hörselgångar, man kan hamna var som helst i ren desperation. 

Det finns ett hus här som har ett fint undertak, eller vad jag nu ska kalla det. Jättemysko, jag menar det är ju inte många som lägger märke till utsmyckningarna. Man kan bara se dem om man råkar titta upp mot himlen just när man går förbi. Varför finns de där?

Märkliga symboler med märklig placering.

Jag tog nästa tåg hem. På helgerna går tågen som stannar i Stehag bara en gång timmen, en timme med varandra räckte gott och väl för både Höör och mig. Fem minuter senare var jag ensam om att gå av i Stehag. På vägen hem gick jag in på Matboden för att köpa en näve färskpotatis till torskryggen jag ska ha ikväll.

Matboden har gott om närproducerade varor
och trots den till synes ringa storleken har de
en förträfflig manuell chark.


Färskknölarna ser inte mycket ut för världen men ack så delikata.

Ikväll ämnar jag se det stora musikspektaklet som årligen har sänts i en svensk public servicekanal sedan 1956. Det är givetvis Le Concours Eurovision de la chanson jag syftar på. Eller Eurovision Song Contest som det är mer känt som. ESC. Eller bara Mello. 

Av alla bidrag som tävlar är det sällan mer än några enstaka som är hyfsade. Ofta, men inte alltid, är det fel låt som vinner. Folk röstar ju som krattor. Vad har människor för musiksmak egentligen? 

När jag tittade på inför-eurovision-programmen med underrara (underbar+rar=underrar) Sarah Dawn Finer i spetsen (jag skulle vilja vara kompis med Sarah), slog det mig hur ofta panelen höjde en låt till skyarna som jag själv tyckte lät som löst kamelskit. Jag antar att man måste ha ett skolat öra och vara i branschen.

Efter att ha sett de två semifinalerna undrar jag bara en sak. Vad i hela friden har de hittat dessa tre okarismatiska programledare. Och varför är de tre? Vad är syftet med att ha tre (3) presentatörer? Vad är motivet? Det fyller ju ingen funktion! I alla fall inte i det här fallet, de tillför ju inget. De gör ju inget. De kan inte ens le synkroniserat. Petra Mede, var är du? Kan du inte visa dem var skåpet ska stå? Och framförallt hur skåpet ska stå.

Jag riktigt hör vad ni tänker. Jamen,varför ser du på eländet då? Jo, för trots allt älskar jag Eurovision! Hatkärlek, förstår ni? Jag tycker att det är underhållande. Jag tycker att det är irriterande. Det är ett besynnerligt fenomen.

Om det är fler av er som inte har ett liv och tänker se cirkusen på TV ikväll kanske vi kan slå våra påsar ihop för en livlig, intelligent och intellektuell diskussion på min facebooksida. Jag tänker i alla fall hänga där. 

Heja hjälten Måns!

fredag 22 maj 2015

Ett glas rött

Vaknade med ett ryck i morse då Doris, mitt i sitt efter-bajs-rusa-runt-i-hela-lägenheten-som-en-dåre-rus, med sin stora labb daskade till min fot som hängde oskyddad över sängkanten. Hon hade dock vänligheten att ha klorna infällda. Klockan var 07:36. Det var dags att kliva upp.

Medan jag avnjöt morgonkaffet plingade det till datorn. Det var Magnus som i ett meddelande ivrigt undrade vad jag skulle skriva om idag. 

"Ingen aning, jag har knappt vaknat. Vad tycker du att jag ska skriva om, har det hänt något kul där ute i världen?", skrev jag tillbaka med kladdiga fingrar på tangenterna och tog en tugga av mitt rostade bröd som var täckt av smör och Marmite.
"Varmvatten. Skriv om varmvatten", svarade han, som just gnällt över den kalldusch han var tvungen att utstå i sina föräldrars badrum på Kivik. Ni förstår, min älskade sambo har närmast ett självskadebeteende när det kommer till att duscha i väldigt, väldigt hett vatten. Intressant för somliga kanske, men oroa er inte, jag ska bespara er en utläggning om vatten, dess temperatur och sambons duschvanor.

När kaffet var urdrucket och tänderna borstade beslöt jag mig för att åka in en sväng till Malmö. Dels för att hämta lite inspiration men främst för att jag behövde köpa färsk mejram. 

Vänta, jag ska reda ut era frågetecken. Ni minns när jag var så lyrisk för att jag hade lyckats med en citronrisotto? Well, nu visade det sig att Magnus inte är så förtjust i citroner i matsammanhang, så jag tänkte passa på att göra ännu en citronrisotto ikväll, fast inte den samma, nu när han ändå inte är hemma den här helgen. Själv älskar jag citron i mat, jag droppar ofta färsk citronjuice över min mattallrik, jag använder det som en krydda kan man säga. Citron piffar upp det mesta tycker jag.

Nåväl, tillbaka till den färska mejramen. I den lilla byn jag bor i finns Matboden. Den är toppen på alla sätt och vis, men har av förklarliga skäl inte ett överdrivet utbud. Jamen Eslöv då? Njä, alltså på Willys där vi brukar handla har de en jättefin frukt- och gröntavdelning, den bästa i Eslöv, men är rätt sparsamma med variationen på de färska örterna. De har den gamla vanliga basilikan, citronmelissen (äter folk verkligen så mycket citronmeliss?), oreganon och timjanen. Likaså på ICA och Coop. Men däremot vet jag att Hemköp i Malmö har ett rikt förråd av diverse färska örter. Jag åker dit.

Genvägen blev som vanligt min väg till stationen. Den är inte bara en genväg, den heter faktiskt så.


Genvägen. Som de facto är en genväg till stationen.

Framme i Malmö flanerade jag en stund på gator och torg. Tittade på folk. Noterade att det för årstiden var rätt så kallt, jag vill minnas att det brukar vara rätt varmt i maj månad. Men jag tänker inte klaga, jag är inte så bra på extensiv värme.


Malmö.

Fortfarande Malmö.

Till min stora glädje och tillfredställelse fanns mycket riktigt färsk mejram på Hemköp. Jag köpte även de övriga ingredienserna till kvällens måltid: ricotta och schalottenlök. Citroner hade jag redan hemma. Efter det slank jag in på Systemet. Nästan genast fastnade min blick på en hylla med småflaskor.

Innan jag fortsätter vill jag gå tillbaka i tiden en liten stund. I åratal har jag och mina vänner undrat varför Systembolaget inte har ett kylrum. Eller åtminstone ett större kylskåp för vita viner, roséviner, bubbel, cider och öl. Vill man någonsin dricka dem i rumstemperatur? Förr i tiden när det fortfarande var tillåtet (eller i varje fall inte förbjudet) att dricka medhavd alkoholhaltig dryck på allmän plats, exempelvis när man i goda vänners lag satt på en stor rutig filt i en grönskande park och spontan-picknickade medan man diskuterade livets gåtor, hade det ju vara perfekt om vinet var kylt. Jag minns att vi fick till svar, när vi frågade personalen på ett Systembolag, att det skulle vara att främja konsumtion. Att det skulle locka folk till att dricka. Det är inte okej.

Systembolaget måste vara världens mest tveeggade försäljningsinstution. Utbudet och variationen är riklig. Systembolaget har därutöver en fantastisk trevlig och kunnig personal. De är service-minded ända ut i fingertopparna. De talar ofta väldigt entusiastiskt och engagerat om produkterna. Men egentligen vill de inte att vi ska handla något. Och de får under inga omständigheter ägna sig åt merförsäljning. Måste bli svårt när en före detta pressbyråpersonal börja jobba på Systembolaget: 

"Något annat?"
"Nej tack, det är bra."
"Annars har vi de här nya Chardonnayerna, ta tre betala för två."
"Ja, okej då. Och så kan jag ta en sån där Rioja."

För några veckor sedan upptäckte jag och en väninna något nytt. Systembolaget sålde piccolo-flaskor med tillhörande plastglas. Ursäkta mig, men är inte det att locka någon att köpa en flaska och sätta sig på en bänk i Pildammsparken? Jag menar, snacka om picknick-förpackning! Vadå, "vi vill inte locka till konsumtion"?

Det ser mer ut som en spray-deodorant än en
flaska vin av samma storlek som flygvärdinnan
brukar ge en från drinkvagnen ombord på

till exempel KL 565. 

Tillbaka till nutid. Idag såg jag att de har tagit det ett steg längre. Eller vad säger ni om detta? Nu behöver vi inte ens hälla det från flaska till glas, det säljs redan i ett glas! 

Ett glas Merlot, tack.

Inte lockande? Medveten om att kvalitén på innehållet mest sannolikt inte är av hög klass, så lockade det mig ändå att köpa ett glas. När jag gick omkring bland hyllorna med glaset i handen kändes det som om jag var på ett cocktailparty. Det enda som fattades var serveringspersonal i svartvit uniform som bjöd på snittar från silverbrickor.

Jag ska erkänna att jag tycker att det är lysande. Jag tycker att det roligt. Lite påhittigt. Och genom att tillstå detta vet jag att jag sticker ut hakan lite. Att prata om alkohol (och prata om det i positiv anda) är lika känsligt för oss svenskar som att säga hur mycket vi tjänar eller vilken politisk åsikt vi har. Vårt förhållande till alkohol är minst sagt ansträngt. Eller inte mitt egentligen, jag tycker att det är gott med vin. Jag dricker gärna vin. Nu vet ni det och jag finner det inte det minsta besvärande.

Avslutar med en "inför risotto all'agro-bild". Om ni undrar över resultatet kan ni gå in på min facebooksida, www.facebook.com/gartoft.


Kvällens ingredienser.