onsdag 20 maj 2015

Alla har vi en ryggsäck att bära

Det har varit en händelselös dag idag. En mellanmjölksdag. Knappt värd att nämna ens. Men det finns ändå en grej jag vill ta upp med er.

Idag har jag för första gången sett en människa borsta sina tänder på en tågstation. För att förtydliga mig, detta skedde inte i ett välpolerat damrum på, låt oss säga, Malmö Central eller Paddington Station i London. Ej heller på ett mindre polerat - men dock starkt doftande av giftigt luktegott och myggmedel - damrum på Jomo Kenyatta-flygplatsen i Nairobi där reströtta kvinnor har för vana att tvätta sig i armhålorna, skölja näsan och bättra på sin make-up. Och borsta tänderna. Nej, den här Madicken stod mitt ute på perrongen på Stehags station och utförde sin morgonrutin i förmiddagssolen.

När jag hade gjort mig oskyldig Skånetrafiken och medelst biljettautomat löst in ett färdbevis till ett värde på 25:60 kronor som skulle berättiga mig en tur till metropolen Eslöv, upptäckte jag en tjej som tog plats. Hon hade skapat ett eget rum där mitt ibland oss. En privat sfär på cirka fem kvadratmeter. Mina medmänniskor som väntade på tåget tillsammans med mig, låtsades inte om henne. Som om hon inte fanns. Ingen ville titta på henne, allt kändes så intimt. Kanske skulle hon snart sätta sig ner och kissa?

Folk sneglade på henne i smyg. Utom jag. Jag stirrade. Jag glodde. Vad gör människan? Står hon här och underhåller sin munhygien? Jag blev indiskret och närmade mig henne för att se hur hon skulle reagera. Hon backade bekymmerslöst, ställde sig bakom tågtidtavlan och fortsatte att gnugga tänderna med den lilla röda borsten. 

På framsidan av tågtidtavlan, där hon förut stått med munnen full av mintskum (hon använde Colgate), fanns hennes jord- alt. bajsfärgade ryggsäck från Fjällräven kvar. En Kånken, ni vet. 

Jag har en knepig inställning till Kånken. Mitt förhållande till Kånken är en smula besvärlig. Eller egentligen inte så mycket nu längre tack vare att en mycket god vän till mig bär en och således har mina känslor till väskan neutraliserats.

Men när jag var liten, en så där sju, åtta, nio år, hatade jag Kånken. Det var under det flummiga sjuttiotalet på Södermalm i Stockholm och jag hatade verkligen Kånken. Kånken var det fulaste jag visste. Och jag avskydde kommunister och alla kommunister bar Kånken. Innan ni går alldeles upp i hej vill jag förklara! Vänta!

Låt mig påminna er om min ålder. Jag var bara barnet. Jag visste ingenting om politik. Jag brydde mig inte om politik. Jag visse inte ens vad det var förutom att jag tyckte att USA:s dåvarande president, Jimmy Carter, såg snäll ut. Och det kan man knappast kalla politik. 

Jag ingick inte i en familj som dryftade politiska åsikter vid frukostbordet. Det fanns ingen i min närhet som kunde ha påverkat mig. Jag antar att jag nödgades ha en etikett på dessa kånkenbärare och kommunist var väl ett så gott epitet som något annat. 

Anledningen till att jag inte gillade "kommunister" var att jag tyckte att de klädde sig så fult. Och anledningen till att jag nyss satte citattecken om ordet kommunister är för att dessa stackars människor som fick ta emot mitt förakt, mest sannolikt inte var kommunister. De var bara slavar under det mode som rådde då, det mode som inte tilltalade mig alls. 

Jag föredrog klädstilar som var mer propra. Inget hafs-slafs. Jag var länge övertygad om att jag hade fötts i fel tidsålder. Jag ville leva i ett fyrtiotal. Eller femtiotal. Eller i ett 1700-tal. Fast snarare i ett åttiotal för det modet anammade jag direkt! Jag ville se ut som Pamela Ewing i Dallas. Och gifta mig med Stålmannen, Christopher Reeve (R.I.P).

Nu har jag nog tappat tråden en smula. Låt mig styra upp det hela. Alltså. Kånken var en kommunistful ryggsäck som bars av hafs-slafsklädda kommunistsvettiga södermalmskommunister med långt stripigt kommunisthår och med smuts under kommunistnaglarna. 

När jag berättade det här för Magnus tittade han förvånat på mig eftersom i hans barnvärld var Kånken någonting fint. Alla ville ha en Kånken i Kivik. Jag har en känsla av att de flesta har just den uppfattningen. Man vill ha en Fjällräven Kånken. Det är bara jag som har en medfödd störning. Jag menar, till och med japanerna vill ha en!

Hur som helst, jag vill avsluta dagens pass med att säkerställa för er alla att jag på intet vis är densamma som jag var under mina pre-tonår. Åttiotalsmodet är givetvis det mest tveksamma i klädvanornas världshistoria och jag föredrar nu de balla sjuttiotalskläderna vilken dag som helst. Och framförallt är den fabricerade kopplingen till kommunism helt väck.

Men viktigast av allt. Kånken är okej. Kånken är bra. Kånken är fin. Kanske blir det en Kånken för mig i framtiden. Men då inte i en avföringsfärg.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar