torsdag 14 maj 2015

Alla lockas ut i vårsolen

Hej! Jag är tillbaka! Skrämde jag er? Ni trodde väl att jag hade begravt bloggen "six feet under". Men se, så var inte fallet. Hade bara lagt den i en hattlåda som i sin tur var placerad på dito hylla. Där har den legat och vilat i lite mer än två år. Varför? Tja, jag tappade väl lusten. Men den senaste tiden har den pockat på min uppmärksamhet. Bloggen lyfte på locket och viskade till mig att det är dags igen. 

- Erkänn att du har lust att skriva igen. 
- Men jag har ju inget att skriva om.
- Har du någonsin haft det?
- Nej...
- Du är bra på att skriva om ingenting.
- Jo...
- Det är dags att fortsätta med det. Jag vill ut igen.
- Jag har saknat dig.
- Och jag har saknat dina ord. Se så, damma av mig och sätt igång och skriv!

******************************************************************************************

Efter några dagar av ihållande regn och med en färgskala som gått från ljusgrått till den mörkaste granit vaknade jag upp till en morgon med prunkande grönska och solsken utanför fönstren. Belåten gjorde jag i ordning frukost till mig själv och serverade katten sin morgonmåltid - som hon för övrigt var väldigt missbelåten med. Hon är i en fas där ingenting smakar gott. Inget går att äta, förutom tonfiskfiléer. Och förmodligen persisk kaviar på ett fat av guld och mosaik.

När jag gick ut släpade jag med mig en soppåse, en blå ikeapåse med smutstvätt, en papperskasse (också den från Ikea) med diverse skräp och en mindre petrolfärgad väska (ej från Ikea) som för dagen fick agera picknickbehållare. Ni kan kalla mig Baglady.

Först gjorde jag av mig med soporna och redan då anade jag att det var något märkvärdigt i luften. Jag fortsatte ner till det jag kallar för abyssen (från engelskans abyss, avgrund), det som alla ni andra kallar tvättstugan. Där gjorde jag mig av med påse nummer två. Uppe i den friska luften igen efter några skakande minuter i källaren som Gud glömde, satte jag igång ljudboken på mobilen, satte in hörsnäckorna i öronen och styrde mina steg mot återvinningsstationen i syfte att göra mig av med skräpet som gömde sig i påse nummer tre. 

Alltså, det var något på gång i byn, det märktes tydligt. Energin var annorlunda. Det var fler bilar än normalt. När jag gick förbi Bykrogen såg jag att uteserveringen var fullsatt! Människor överallt. Vad är nu detta? Det var som om det fanns en... puls. Sen förstod jag. Det är ju loppis! Den berömda Stehagsloppisen! En gång om året, vid den här tiden, kommer folk från när och fjärran för att fynda gamla lampskärmar, skohyllor och tavlor med stillebenmotiv. 


Loppmarknaden i Stehag.


Här blev jag av då med påse nummer tre. Ja, alltså, inte på själva loppisen, det var ju bara skräp jag bar på, men återvinningsstationen ligger precis i anslutning till eventet. Ganska passande egentligen. Saker som återvinns och får nya ägare. Hur som helst lät jag bli att se vad som fanns att fynda för jag hade inga pengar och hade jag sett något jag ville ha utan att kunna köpa det hade jag bara blivit sur. Jag fortsatte därför till den plats jag tidigare under dagen sett ut till min fika.



Kaffestund. Med en flaska M&M's.

Här invigde jag min supersöta termos som jag fått av min goda vän Cilla för inte så länge sedan. Jag kan meddela samtliga att kaffet smakade toppen! 

Jag satt på träbänken och njöt. Jag slutade att lyssna på boken, hur spännande den än var, och ägnade min uppmärksamhet åt fåglarna istället. Jag vände upp ansiktet mot solen. Mina tankar vandrade iväg till Afrika, jag mindes hur många gånger vi svenskar stod med nyllet upp mot himlen medan de runt omkring fnissade och skakade på huvudena. Jag kommer särskilt ihåg en gång när jag var i Eritrea, jag och en annan svenska stod på det där karaktäristiska sättet i solen när en inhemsk kvinna (som givetvis stod i skuggan) sa: "You worship the sun, don't you?"

Och det ligger något i det. Så fort solen gör sig påmind och det är över +5°C kommer uteserveringarna fram. Vi sitter ute och huttrar invirade i filtar där värmelamporna vid borden får göra solens jobb. Men bara vi får sitta ute! Folket uppe i norr längtar ut!

Jag tog några klunkar kaffe medan tankarna virvlande runt i huvudet på mig. Efter ett tag stillade de sig och jag befann mig i ett inre lugn. Helt plötsligt hör jag en röst inom mig som säger: Se på mig, jag är ormen! Jag rycker till, öppnar ögonen och tittar ner. Och där framför mig ser jag en orm. Den tittar på mig. Jag vet inte hur länge den har legat där och betraktat mig. Vi är båda blixtstilla. Min första reaktion är rädsla. Jag lyfter upp mina ben och jag står på alla fyra på bänken. Den synen... 

Jag vet att ni (inklusive den aktuella snoken) tycker att det larvigt. Vara rädd för en snok, pah! Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att vissa djur är obehagliga - ormar tillhör en av dem. Min instinktiva reaktion är rädsla, det bara är så. Visst, några kan förklara det med att jag är uppvuxen i storstäder, ett "betongbarn" och därför inte van vid naturen. Kanske är det så, jag vet inte. Men jag vill försvara min rädsla med att jag faktiskt är uppvuxen, och har spenderat mycket tid, i länder där ormar, spindlar och annat kryp är farliga. Så det så. Men jag ska erkänna att jag tyckte den här snoken var lite söt. Nåja, inte så söt att jag ville gå fram och gulla med den, långt därifrån, men den tittade på mig på ett så där lite gulligt vis. Låter inte klokt, jag vet. Den hade en nyfiken och vänlig uppsyn. Som tyvärr inte mobilkameran kunde fånga.


Snoken.


Jag, loppissugna människor och snokar - alla lockas vi ut i vårsolen.






4 kommentarer:

  1. Uff. Jag hade också hoppat upp på bänken!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är faktiskt det enda vettiga. :)

      Radera
  2. Välkommen tillbaka till bloggvärlden! Du har varit saknad! Ja, vi är lite speciella vi svenskar när det gäller solen. Jag vill fortfarande gärna sitta i solen när det går. Måste dock medge att den afrikanska solen är ju något svettigare än den bleka svenska solen. Som du vet!

    SvaraRadera
  3. Tack!

    Ja, solen i Afrika är något mer intensiv än på de norra breddgraderna. ;)

    SvaraRadera