måndag 25 maj 2015

Datorer, datorer, datorer

Jag: "Men varför? VARFÖR?"
Magnus: ...
Jag: "Jag förstår inte varför den från ingenstans blir så satans jävla trött! Varför?"
Magnus: ...
Jag: "Jag har inga program igång, ingenting! Jag vill bara kunna svara på det här mejlet. Vad är problemet?!"
Magnus: "Den är amerikansk."
Jag: ...


Jag: "Jaja, jag startar väl om den då. Jag får väl skita i att inget av det jag skrivit har sparats."
Magnus: ...
Jag: "Men inte ens det kan jag göra pga det där jävla badbollshelvetet som snurrar!"
Magnus: "Ja, hej, Magnus Bengtsson heter jag. Jag undrar lite över min leverans. Om den kommer idag."
Jag: Ringer han och pratar med någon annan mitt i vår diskussion?!
Jag: "Om den nu är så seg och trött, borde den inte vilja stänga av sig?!"
Magnus: "Den har väl inte kammat kissen."
Jag: "Jag ska kissa på den."
Magnus: ...

Jag: "Fans jävlar!"

Jag: "Men hallå! Efter sju svåra år frågar den nu om jag verkligen vill stänga av! Är den dum i huvudet eller?!"
Magnus. "Det är ju en Apple."
Jag: ...

Som ni säkert har gissat är vi uppdelade i två läger. Ett appleläger (jag) och ett windows/androidläger (han).


Denna något ensidiga konversation tog plats i morse när jag satt i trettiotalet och vrålade in till sambon som satt i vardagsrummet. Ja alltså, missförstå mig inte, jag hade ingalunda rest tillbaka i tiden. Det är min sambo som har döpt köket till Trettiotalet. Jag sitter nämligen alltid i köket och skriver, där låter jag toner av jazz strömma på behaglig ljudnivå. Jag gillar jazz. Ingen sådan där knepig knarkjazz där musikerna tycks spela på måfå, utan den klassiska stilen. "Det är som att komma till trettiotalet när man går in i köket", brukar min livskamrat säga.

Jag vet att det finns folk där ute som med spänning väntar på att få höra allt om Magnus väntande leverans (nämnd ovan), jag menar det måste ha varit rejält viktigt när han ringer någon för att helt ignorera mina frustrationsångor och skri på hjälp. För er som inte är intresserade, eller har ont om tid, vill jag ge rådet att sluta läsa nu. Ni andra hänger med!


Min Magnus fick, för inte så länge sedan, en ny dator av sina föräldrar i födelsedagspresent. Han fick en ny dator av skäl som liknar det i-landsproblem jag själv dagligen upplever, nämligen en gammal trött dator som helst vill gå i ide och bli lämnad i fred. För evigt.


Den nya datorn är jättestor och stark. Den är snabb. Den är ståtlig. Den klarar allt. Den är inte kinkig på något vis. Det är en Terminator. Och värd sin vikt i guld.


Men! Det tog inte lång stund förrän sambon insåg att batteriet var helt dött. Så fort han drog ur slangen, förlåt jag menar sladden, ur väggkontakten, svartnade maskinen och upphörde genast att fungera.

Efter diverse egna åtgärdsförsök, forskning och mailväxling med datortillverkaren bestämdes det att datorn skulle fara till Uppsala för reparation.

Det kom tydliga och strikta instruktioner hur allt detta skulle gå till.

Kunden, dvs Magnus, skulle själv kontakta FedEx för att boka tid för leverans.

Kunden, dvs Magnus, skulle själv se till att datorn förpackades säkert, enligt given anvisning, vilket innebar att den skulle vara omgiven av bubbelplast, frigolit och jag vet inte allt. Detta i originalförpackning (tur att Doris älskar lådor och att vi därför sparat den). Förpackningen skulle dessutom inlindas med flera mil packtejp. Det fick inte under några omständigheter finnas spår av vare sig vassa kanter och/eller skarvar.

Jag kunde inte låta bli att känna mig lite irriterad, även om jag inte var direkt berörd. Jag förstår att det förmodligen är den enklaste utvägen, och en försäkringsfråga, men jag tycker faktiskt inte att det ska vara upp till kunden, dvs Magnus, att bemöda sig med detta. Exempelvis kunde det finnas färdigt emballage, som är godkända av både budfirmor och leverantörer, att transportera datorn i? Eller jag vet inte. Men det känns fel att kunden, dvs Magnus, ska hålla på att krångla och lägga ut pengar till packmaterial. Men jag är väl extrem i mitt tankesätt vad gäller service.

Den splitternya, tuffa, trasiga datorn har varit på vift i några veckor. För ett batteribyte.

I onsdags förra veckan fick kunden, dvs Magnus, ett sms där FedEx informerade honom om att de försökt lämna paketet men att ingen var hemma. Visserligen var inte M hemma, men jag var. Ingen hade ringt på dörren. Dessutom hade ingen förvarnat M om att datorn skulle lämnas under dagen. För övrigt var han helt omedveten om att apparaten ens var lagad.

M ringer FedEx och de bestämmer sig för att göra ett nytt försök. Datorn bokades nu in med nästa dags körning, alltså i torsdags förra veckan, som jag helt kort nämnde här. Upplysningsvis berättade kundtjänstmedarbetaren att det gick bra att lämna en fullmakt utanför dörren ifall M inte kunde vara hemma. Detta i syfte att föraren kunde lämna datorn på uteplatsen. Det kom givetvis inte på tal då paketets innehåll är värt flera miljarder pengar. Nåja, en överdrift, men jag misstänker att datorn inte var helt gratis. 

Om datorn kom i torsdags? Nej. Det var sagt att budbilen skulle komma mellan kl 9-17. Eller, för att citera M: ”Vi kommer mellan din födsel och död. Var hemma.” 

När klockan närmade sig tre:
Jag: ”Men ska du inte ringa och fråga var de är?”
Magnus: ”Nej, de har två timmar på sig.”

När klockan närmade sig fyra:
Jag: ”Men ska du inte ringa och fråga var de är?”
Magnus: ”Nej, de har en timme på sig.”

När klockan var tre minuter över fyra ringde M till FedEx (kom ihåg var ni hörde förslaget först): 
”Nej, paketet är inte inscannad på några turer idag.”

Nähäpp.

Nytt försök. Igen. Eftersom M skulle spendera fredagen på Kivik undrade han om de kunde ändra leveransadressen dit istället. Nej, det gick inte att ändra en adress så snabbt i systemet, (de måste ha en segare dator än den jag överlevde tidigare under dagen) men om han kunde lämna en fullmakt så gick det bra. Det var fortfarande inte aktuellt. 

Idag är det alltså då det händer. Vis av erfarenhet ringde M till FedEx klockan nio för att förhöra sig om leveransen alls var inbokad. Vi var helt på det klara med att vi skulle sitta i husarrest mellan 9-17. Vi skulle inte ens gå ut med soporna. Helt ok. Vi hade accepterat ödet. Jag tänker inte ens diskutera det. Man kan inte gå emot naturen och dess lagar. Okej, vi kan inte åka och veckohandla som brukligt på måndagar men hey, vi har nudlar, ketchup och toapapper hemma så det ska nog inte gå någon nöd på oss. Nej, det var inte tal om att M ville veta när, utan bara om leveransen var inbokad på dagens rutt.

Till svar fick Magnus att det var alldeles för tidigt att höra sig för om det, men att det givetvis gick bra att lämna en fullmakt...

Alltså, i min värld är det både teoretiskt och praktiskt möjligt att leverera några minuter över nio om leveranstiden är mellan nio och fem. Vadå för tidigt?

Hur som haver, datorn anlände kl 13:49. Batteriet fungerar. Men framför allt, Doris har fått sin låda åter. Fridens liljor.

Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge.

2 kommentarer: