fredag 29 maj 2015

En särdeles ordinär dag

Vaknade senare än vad jag brukar. Jag har en tendens att göra det när Magnus inte sover hemma. När jag slog upp mina stora melerade ögon upptäckte jag att Doris tålmodigt satt vid min sida och iakttog mig. Hon började genast spinna och trampa runt på min mage som svar på mitt livstecken. Detta fick min blåsa att omedelbart reagera och det var nödvändigt att jag ögonblickligen fann en problemlösning. Katten var med på noterna och vi hoppade samtidigt ner från sängen. Medan jag gick in till badrummet ställde hon sig vid sin matplats, redo för frukosten som skulle serveras så fort matte var klar med... sitt.

Jag drack mitt kaffe, bläddrade uttråkad igenom nättidningarnas rapportering och grunnade samtidigt på hur jag skulle forma min dag. Vad ville jag göra? Ingenting. En sån där dag ni vet. Noll ambition. Noll fantasi. Noll koll. Men här kan jag fan inte sitta och hänga. Jag tittade på klockan och noterade att nästa tåg söderut skulle gå om trekvart. Det tar jag! Jag rusade in i duschen, rusade ut ur duschen, klunkade i mig det som var kvar i kaffeglaset, torkade mig hastigt och hoppade i kläder och skor som hade fått varje brandman av rang grön av avund.

Vädret här i Skåne har varit lynnigt i maj. Kallare än vad jag anser vara lämpligt. Å ena sidan är jag ingen meteorolog så vad vet jag? Å andra sidan kan jag visst kalla mig meteorolog, alla kan kalla sig meteorolog! Vem som helst kan öppna dörren, titta ut, stoppa pekfingret i munnen och sedan höja upp det i luften för att känna på vädret? Att vara meteorolog är ett bluffyrke. De gissar bara. Gör antaganden. Det kan bli si eller så, men det kan även blir så här eller så där. Till och med Papphammar kan konstatera att det blir väder. Lätt som en plätt.

Hur som helst, med risk att få alla på SMHI efter mig, lämnar jag den meteorologiska "vetenskapen" till förmån för den långt mer spännande storyn om mig själv och min dag. Rafflande.

Jo, alltså, för att återgå till Skånes egendomliga majväder. Den har präglats av regn, blåst, snåla plusgrader och ännu mer blåst - vilket i och för sig är ett defaulttillstånd här. Att det blåser alltså. Alltid. Det kan vara vindstilla i hela världen men i Skåne kan ni vara säkra på att det blåser. Det är ungefär som vid Skatteskrapan, eller Skrapan som den nog nu heter nuförtiden, på Söder i Stockholm. Blåser alltid där. Alltid.

Nåväl, efter mitt snabba ryck in och ut ur den varma duschen led jag av eftersvettningar och tanken på att klä på mig ytterkläder var minst sagt motbjudande. Att ens ta på mig jeans och t-shirt var arbetsamt. Jag bestämde således att det var sommar ute. Jag menar, det var grönt ute, blå himmel och solen strålade bäst hon kunde. Det är för bövelen den 29 maj! 

Jag har alltid gillat att leva farligt (eller njä, egentligen är jag ganska feg) så idag jag gick ut i kortärmat! Joråsåatte. Knappt tretton grader ute. Jag tog en medveten risk för i Lund, som var mitt resmål för dagen, blåser det mer ihärdigt än i Stehag. Särskilt vid centralstationen. Där har jag förfrusit diverse kroppsdelar mången gång.

Den diminutiva Stehagstunneln på väg till stationen, för vidare färd mot Lund.

Efter att ha gjort klart mitt huvudsakliga ärende strosade jag runt på stan. Det var faktiskt inte så farligt kallt, men så fort solen gick i moln kan jag inte påstå att jag led av några svettningar direkt. 

Jag försökte samla på mig lite material inför dagens blogginlägg. Vad ska jag skriva om? Att betrakta människor, att tjuvlyssna på folk när de pratar med varandra ger ofta idéer. Men inte idag. När jag satt på tåget hem upptäckte jag anledningen till att jag inte blivit inspirerad av diverse samtal från medresenärer. Jag hade hela tiden haft en ljudbok i öronen. Doh!

Väl hemma blev jag glatt överraskad när jag kikade ner i brevlådan. Ett paket!

Rolig post från mamma-san!

Uppiggad av min lilla utflykt fick jag lust att baka fröigt knäckebröd. Denna fröbemängda delikatess har jag under en kort tid byggt upp ett beroende av. Första gången jag försökte mig på det, som ni kan läsa om här, blev jag visserligen stolt och nöjd men brödet blev inte riktigt i samma klass som det jag hade fått smaka på under den där festen. Det hade resulterat i något segare variant än originalet. Och trots att jag tyckte att jag hade hällt över en försvarlig mängd flingsalt, gick det inte att spåra.

Mitt fröstash.

I min iver att inte göra om samma misstag, blev de idag givetvis alldeles för salta. Men vad gäller krispigheten fick jag högsta poäng! Nästa gång blir det tredje gången gillt med perfektion som väntat resultat!

Väldigt salta kex.

Efter allt bakande och provsmakande blev jag hungrig. I morse när jag sprang runt som en yr höna med endast ett skärt badlakan som skydd, hade som tur var min auto-pilot tagit över den praktiska och förutseende delen av min virriga hjärna. Utan att jag var medveten om det hade jag lyckats ta ut något ur frysen i tiningssyfte.

Det visade sig vara en kycklingfilé. Jag visste inte vad jag skulle göra med den, men gick i Cajsa Wargs fotspår och tog vad jag hade hemma. Facit blev en ljummen cous cous-sallad med rostad vitlök, champinjoner, diverse grönsaker och färska örter. Och så kycklingen förstås. Anrättningen blev kanske inte så vacker, men den smekte mina smaklökar på ett magnifikt sätt.

TV-dinner.

Upplysningsvis vill jag underrätta alla nyanlända läsare - och stammisar - att detta inte är en matblogg. Även om det kan te sig så ibland. I synnerhet idag.


2 kommentarer:

  1. Du är inte lite vågad du. Du är säkert jätteförkyld idag bara för att du skulle visa dig tuff och gå ut i bara t-shirt igår.
    Det är så det är vet du. Sicilianarna vet det bättre än alla andra. Blir man kall blir man sjuk. Punkt slut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det förstås. Jag undrar om jag inte känner av en halskänning... ;)

      Radera