lördag 30 maj 2015

Ett inlägg om mitt förhållande till sport

I byn jag bor i händer det inte allt för mycket. Det råder ingen direkt stress. Fåglarna kvittrar, det är någon uggla som hoar då och då, ekorrarna svingar sig bland trädgrenarna. Så vitt man kan se, en idyll.

Idag är det dock full rulle. Det är inte bara ettårsjubileum för Ringsjöleden, ett gång- och cykelstråk mellan Stehag och Sjöholmen, utan Fotbollens dag firas på Gyavallen. Eller Gayvallen som en god vän till mig kallar den. 

Den förra uppmärksammas med orkestermarsch, tipsrunda, kakfrossa, fågelskådning och medhavd picknick medan man på fotbollspartyt, förutom spark med liten boll, lovar "många andra roliga aktiviteter" och meddelar att det finns fika att köpa i kiosken.

Detta har genererat ett visst tandagnisslan bland byborna. Men om de måste välja, väljer de flesta tveklöst fotbollen. 

Alltså det här med idrott. Hela grejen fascinerar mig. Jag är i grunden ointresserad av allt som har med sport att göra, både att titta på och att själv utöva den, men är samtidigt hänförd.

Jag önskar att jag var sportintresserad. Tänk så mycket jag skulle ha att glädja mig åt. Det är alltid något på gång. EM i det ena, VM i det andra. 

Årstidsrelaterad OS, diverse SM (här avses inte sadomasochism), lokala cuper, turneringar, derbyn. 

Isbanor, gräsbanor, grusbanor. 

Bollar, puckar, curlingstenar. 

Springa flera varv, hoppa långt, hoppa högt, hoppa i bassäng med mollbergare.

Stora mjuka vantar, pyttesmå vita handskar, gymnastikdräkt som skär in i skrevet.

För att inte tala om sportkommentatorer! Finns det några andra i vårt solsystem som kan låta så hysteriskt engagerade? Jag får hög puls av lyssna på dem. De måste älska sina jobb.

Sportevenemang går dessutom före allt. Idrott har alltid högsta prioritet. Eller kan ni föreställa er tv-hallåan: "Idag utgår Wimbledonmästerskapen för det senaste avsnittet av Hem till gården."

Gissningsvis bottnar mitt ointresse i att jag har total avsaknad av vinnarskalle. Jag är världens bästa förlorare. Det rör mig inte ryggen. Jag är därför ingen överbetald sportutövare. Jag kan inte heller uppbåda något engagemang för att bli en supporter till en dito. 

I skolgymnastiken blev jag jämt en av dem som blev vald sist när det var fråga om lagsport. Det gjorde mig inget, jag blev inte ledsen, jag förstod dem. Jag var dessutom lättad, ingen hade några förväntningar på mig.

Fast jag minns en gång på högstadiet när vi under en gymnastiklektion spelade basket och jag hörde flera röster i motståndarlaget som sa: "Se upp för Helena, blockera Helena!" Jag förstod inte vilken Helena de menade. Visserligen hade jag lyckats få bollen dit den skulle några gånger men det hängde nog ihop med att jag var längre än alla andra och således hade närmare till korgen.

Det finns egentligen bara två tillfällen som jag har uppskattat att titta på sport. Det ena var när de velourklädda lärarna under sjuttiotalet avbröt undervisningen så att alla kunde se på när Ingemar Stenmark körde sina race. Det tyckte jag var roligt. Inte för att jag var så förtjust i alpina sportaktiviteter, det vet ni vid det här laget, utan för att jag slapp lektionerna för en stund. Det var liksom sanktionerat kollektivt skolk. Tack Ingemar! Och det var alltid kul att titta på TV på den tiden. Jag tyckte nog att Stenmark var lite söt också.

Den andra gången var i Kamerun, många år senare. En kväll satt jag utmattad på mitt hotellrum i Yaoundé. Rummet luktade starkt av mögel och insektsmedel. I badrummet saknades varmvatten och toalettring. För trött för att vara social beställde jag upp middag samt en stor flaska vatten till mitt rum och såg fram emot en lugn kväll framför TV:n. Problemet var bara att den ålderdomliga TV:n inte bara hade grynig bild, utan den sände bara obegripliga inhemska såpor, jag förstod inte vad de sa och hängde inte med i handlingen. I en annan kanal visade de nyheter. Eller om det var ett debattprogram. Hängde inte med där heller. Dessutom ville jag ha underhållning. Till sist hittade jag en kanal som sände fotboll. Jag blev så glad. Här var jag inte beroende av språket. Fotbollen höll mig sällskap den kvällen.

Jag grävde lite bland mina bilder och hittade faktiskt ett förevigande av den kvällens måltid.

Baguette och morotssallad. Det ser väl... smaskigt ut?

Jag hittade av en händelse även den här bilden. Jag fick för mig att handtvätta mina bh:ar men eftersom det var löjligt hög luftfuktighet torkade de aldrig. Känslan av våtvarmt omslag kring bröstkorgen. Kan ni föreställa er den?

Dålig idé.

Nu återgår vi till dagens aktiviteter. Det blåser konstant styv kula, regn och hagel öser ner om vartannat. Ibland visar sig solen, som för att retas. Från fönstret såg jag just skuttande barn med ballonger komma från fotbollshållet. 

Barn och idrottsutövare är nog den del av befolkningen som minst bry sig om vädret. Hur många gånger har ni exempelvis inte sett golfare stå på teen i ur och skur, obekymrade av rådande väderlek, om det så är snöglopp eller värmeblöja. Förlåt mig, värmebölja. 

Baserat på detta tippar jag på att Fotbollens dag vann över tipsrunda och picknickfiltar av fleece vid Sjöholmens badstrand.

Jag vill avsluta dagens session med nyheten att New York Rangers har åkt ur Stanley Cup i natt. Målisen Henrik Lundqvist, eller "Schampot" som är vårt hushållsnamn på honom, kan nu vara snygg på heltid ett tag framöver. Toppen! 
Denna glädjande nyhet sponsrades av min sambo, soffhockeyproffset Carl Magnus Bengtsson.


4 kommentarer:

  1. Hahaha!! Tack för det lördagsgarvet!

    SvaraRadera
  2. Men vilken tur att Magnus finns, annars hade jag inte haft en aning om det där shampot... ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är också djupt tacksam över detta. :D

      Radera