söndag 24 maj 2015

Gnäll

Det blev sent igår. Men det gör inget, jag kan ju sova hur länge jag vill. Söndagen är, som bekant, vilodagen. Skulle man kunna tro i alla fall, men inte idag. Idag kommer det en intressent för att titta på huset.

Så här ligger det till - vi bor i ett stort rött trähus. En ombyggd biograf faktiskt. I huset finns fem hushåll. Alltså fem olika lägenheter. Hyresvärden vill sälja rucklet. Eller jag vill inte kalla det för ruckel egentligen utan beskriva det mer som ett Villa Villekulla. Nåväl, hyresvärden vill sälja det och har haft visningar två gånger. I dag blir tredje gången. Eftersom de som kommer och tittar förmodligen är förnuftiga människor har ingen nappat än. Ni förstår, värden vill ha ett par millar för kåken medan vi som bor här vet att den inte är värd mer än en tia. På sin höjd. Dessutom är huset i stort behov av renovering. Eller demolering.

Intressenten kommer klockan elva och man kan ge sig fan på att hen kommer tidigare så jag ställde klockan på halvåtta. När mobilen gav ifrån sig sin väckningstrudelutt gick jag upp. Kort därefter gick jag och la mig igen. Ska bara ligga och blunda lite. När jag blundat en stund tog jag mig i kragen (en virtuell sådan) och påbörjade min uppstigning, men den blev hastigt avbruten då Doris kom och la sig på min mage. Hon började kurra. Hon är jättebra på att spinna. Hon spinner högt och gärna. Det gurglar och vibrerar i hela hennes lilla kropp.

Ni som har katt vet att man helst inte vill störa katten. Man slår hellre knut på sig själv än att flytta på djuret. Likt Muhammed övervägde jag att klippa mig ur täcket för jag var verkligen tvungen att gå upp. Jag ville hinna sopa undan de synliga dammråttorna och skyffla bort sanden i hallen som Doris tvunget tar med sig när hon varit på lådan, innan eventuell köpare skulle komma och titta på lägenheten. Som vi alla vet går tiden dessutom fortare på morgonen än under resten av dagen. Med eller utan sax, det var dags att börja dagen.


Morgonkurrrrr.

Ni funderar på det här med Muhammed? Jag ska berätta. En gång när jag var på Zanzibar kommenterade jag för vår tolk att man rör sig på de trånga gatorna i Stonetown med livet som insats. De kör som galningar och stannar inte för människor - men väjer för katter. Det kryllar med katter i Stonetown så körstilen blir ju därefter.

Tolken förklarade att profeten Muhammed en gång satt och skrev, eller om han läste? Det är egentligen ointressant. Hur som helst, på hans mantel låg en katt och sov. När Muhammed skulle resa sig och gå ville han inte störa katten så han klippte av det hörn av manteln som katten låg på och gick i väg med trasig beklädnad. Katten låg nöjt kvar på det lilla tygstycket. Sedan dess skadar inte muslimer katter. Jag vet inte om historien är sann men så sa han i alla fall, tolken. 

Tanzania är både muslimskt och kristet men på ön Zanzibar är ungefär 99,9% muslimer. Finns (eller fanns i alla fall, har inte varit där på några år) dock en bokhandel som säljer kristen litteratur. Drivs av en svenska. Måste kännas lönlöst.


************

När jag var klar med mina bestyr, och i väntan på besök, ögnade jag igenom de sociala medierna. Och som väntat var det en hel del gnäll om gårdagens Eurovision. Det är samma sak varje år. På Twitter låter man i god tid meddela att de tänker avfölja alla som skriver om #escse. Oj, vad ledsen jag blir.

På Facebook är det likadant. Fan vad jobbigt med alla som skriver om Mello! Buhu! Bähä!

Det är någonting med detta som stör mig. Och det är inte bara Eurovision som engagerar.

Inte helt sällan ser jag inlägg där folk jämrar sig över vad folk skriver på sina statusfält. Detta hämmar mig. Det är många gånger som jag låter bli att skriva något eftersom jag vet att han inte gillar när man skriver om det och hon irriterar sig på när... eller vänta nu. I mitt fall, av de som gnäller, är det nog bara hanar som är känsliga för vad man skriver om. Hm. Intressant.

Det gnisslas om bilder på barn, bilder på katter, bilder på mat, bilder på dagliga affirmationer, den obligatoriska selfien på sina biceps när man varit på gymmet, selfies överhuvudtaget.

Avundsjuk på gnällspikarna är vad jag är, för om de orkar pipa om vad folk skriver på Facebook kan de knappast ha några andra problem. 

Jag önskar att jag hade en tesked av det självförtroende dessa människor besitter. Jag menar, beklagar man sig över andras ord torde man anse att det man själv bidrar med är fantastiskt intressant för alla och en var. 

Visst, jag tycker inte heller att allt som skrivs är högkvalitativt. Men det skulle aldrig falla mig in att påpeka detta. Herregud, folk får väl publicera vad de vill? 

Som jag ser det finns två alternativ om man inte kan hantera detta.

1) Det finns en funktion i Facebook som möjliggör att man kan ta bort en vän från sitt flöde. Praktiskt. Jag har själv använt mig av den så jag vet att den fungerar. Om man inte vill vara så drastisk finns en annan fiffig funktion, nämligen den att man kan välja att dölja inlägg från en specifik person, ni vet hen som alltid skriver om 5:2 dieten. Eller Eurovision.

2) Man kan låta bli att alls gå in på Facebook just den dagen man känner sig svag i nerverna alt. stänga ner sitt konto.

Jag vet vad ni tänker. Ni tänker att nu sitter jag och gnäller. Gnäller på de som gnäller. Sant. Men de får, som alla andra, skriva om vad de vill. Gnäll inkluderat. Jag ska inte gnälla mer om det.


************

Under tiden som jag ägnat tiden åt ve och klagan kom så värden med spekulant och ringde på dörren. Och inte alls för tidigt som jag befarade utan snarare någon timme för sent. Det visade sig vara en man i sina bästa år med trevligt skägg. Jag hörde hur värden sa till honom:

"Det är väldigt mysigt här, man kan kalla det för en ungdomslägenhet."

Jo, jag tackar jag. Ungdomslägenhet. Jag som är 46 going on 50, lapade i mig. När de gått insåg jag vad han menade. Vi är nämligen inte helt vuxna i sinnet, Magnus och jag. Vi har ett smurfhus framme. Det är ju i sig kanske inte så anmärkningsvärt men med tanke på att vi inte har några barn så är det väl bara en tidsfråga innan vi blir inspärrade i ett vadderat rum iförda vita tröjor med extra långa ärmar.


Svampar.
Kanske har vi rökt för många svampar?

Äntligen kan jag kränga mig ur de trånga jeansen och knäppa upp bh:n till förmån för ett mjukare klädval. 

Nu ska jag inte störa längre. Jag önskar er alla en härlig söndag och pingstdag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar