torsdag 21 maj 2015

Otänkbart

Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså är jag. En välkänd sats formulerad av den franske filosofen René Descartes. Han var dessutom matematiker, vetenskapsman, präst och jurist. Men det är ointressant för just nu vill jag diskutera den filosofiska aspekten. Det här med att vi tänker.

Under vår vakna tid, tänker vi alltid på något då? Eller händer det någon gång att vi inte tänker? Att vi tänker på ingenting? Och är det en skillnad mellan att inte tänka och att tänka på ingenting? 

Ni vet när någon sitter med en frånvarande blick, en blick som inte är fäst vid något utan som är inåtvänd. Ögonen är öppna men inte seende. Anletet är avslappnat och uttrycket neutralt. Om vi då frågar figuren vad hen tänker på får vi garanterat ett ingenting till svar. Eftersom den aktuella personen lyckades svara på en direkt fråga måste vi utgå ifrån att hen i allra högsta grad är och enligt Descartes även en lögnare. 

När jag själv har suttit där med en förmodad imbecill uppsyn och någon ställer mig frågan har jag på senare tid funderat lite innan jag gett mitt svar. Vad var det jag tänkte på egentligen? Ingenting. Jag kan för mitt liv inte återkalla var jag just har varit. Mentalt alltså, så pass samlad har jag varit att jag insett att jag inte har flyttat på mig fysiskt.

Ingenting är motsatsen till något. Ingenting beskriver avsaknad av något. Tomhet? Jamen om något lider av tomhet så är det ju något, nämligen tomt. Och det här är ingenting jag har tagit ur luften, jag har googlat på det. Tomhet är inte samma sak som ingenting. Däremot är ingenting besläktat, men endast besläktat, med tomrum, dvs avsaknad av substans och rymd.

Alltså, ingenting är mindre än avsaknad av substans och rymd. Men vad kan vara mindre än avsaknad av substans och rymd? Vakuum? Icke. Inte ens det är detsamma som ingenting. Ingenting är verkligen ingenting. En oexisterande status. Ordet borde inte ens finnas.

Okej. Mest sannolikt har den franske femtonhundratalstänkaren rätt. En människa som är, tänker alltid. Hela tiden. Men vad tänker vi på? 

Just nu tänker jag på att jag ska se andra semifinalen av Eurovision ikväll. Magnus tänker på sin supersnoffsiga dator som har varit på reparation i Uppsala i en halv evighet och som enligt FedEx ska levereras till honom under dagen. Doris tänker troligtvis på sin matte (ergo ego) som hon älskar över allt annat.

Medan vissa av er tänker på vad ni ska äta till middag ikväll vet jag att fysikern Stephen Hawkins funderar på varför vi inte kan komma ihåg framtiden. Vad Albert Einstein tänkte på i sin glans dagar vågar jag inte ens tänka på men det hade förmodligen ingenting med schampo och balsam att göra, trots hans något yviga hårsvall.

Varför går vissa omkring och tänker på grus, godis och grönkål medan andra går omkring som en levande Arkimedes konstant? Hur kommer det sig att jag inte är lika smart som nobelpristagare? Varför kommer jag inte på en massa märkvärdiga hemligheter som ingen annan listat ut innan? På vilket sätt är våra tankeorgan olika när de ser likadana ut?

Jag ber om ursäkt ifall jag härmed orsakat er huvudbry som kanske har yttrat sig i svåra migränanfall, portvinstå, magkatarr och/eller tappad livslust. Men jag tar inget ansvar för detta, ni får skylla på Magnus.

Tidigare under dagen:

Magnus, min största fan näst efter min mor: "Har du bloggat än?"
Jag: "Nej."
Magnus: "Nähä och varför inte det."
Jag: "Jag har ingenting att skriva om."
Magnus: "Älskling, du kan skriva om ingenting, det är ju det du gör."
Jag: "Jo men..."
Magnus: "Det spelar ingen roll vad du skriver om, skriv om ingenting!"

Så. Nu har jag skrivit om ingenting. Förlåt. Själv är jag redo att självantända. När jag börjar nästla mig in i dessa tankebanor känner jag hur min hjärna växer sig större än skallen - och då ska ni veta att jag har ett stor huvud. Även som barn hade jag stort huvud. Min mamma hade svårt att hitta små söta mössor som passade. Men storleken har ju ingen betydelse säger de. Annars hade jag varit utomjordiskt intelligent och räddat världen från oss själva.

Jag vill avrunda dagens inlägg med lite kuriosa. 

Kuriosa 1.

Vet ni att det var vår drottning Kristina som dödade René Descartes? Eller nja, det kanske var att ta i, men indirekt gjorde hon faktiskt det. 

Greta Garbo som drottning Kristina.
Ur filmen Queen Christina från 1933
i regi av Rouben Mamoulian.

Så här var det, Descartes blev inbjuden till det svenska hovet år 1649 och tjänstgjorde som drottning Kristinas lärare och rådgivare. Fransmannen tyckte att livet i Stockholm var påfrestande - det var tråkigt, dragit och kallt på slottet. Han var inte van vid det kalla klimatet. Det fanns väl varken Vins de Pays eller Brie de Meaux heller att få tag på får man förmoda. Dessutom tvingade drottningen upp honom i ottan då hon ville ha sina lektioner rejält arla, innan den veka skandinaviska solen hunnit värma Slottet Tre Kronor. Eller åtminstone göra det halvljummet.

Efter bara några månader dog han av lunginflammation, endast femtiotre år gammal. Var hans tankar befann sig vid dödsögonblicket förtäljer inte historien men det skulle inte komma fler fyndiga citat på latin från den snubben.

René Descartes.
Om han levt på 1970-talet.

Kuriosa 2.

Garbo ska ha uttryckt sin besvikelse att filmen avvek avsevärt från verkligheten. Till en vän sa hon: "Tänka sig att Kristina abdikerar för en liten spanjors skull!"

Enligt filmen abdikerar hon pga kärlek till en man, men på riktigt abdikerade hon för att konvertera till katolicismen. Men vänta! Nu kommer jag genast in på metaforer. Kan filmens drottning Kristinas kärlek till en man symbolisera kärleken till den katolska kyrkan? Den katolske Jesus? Och för att inte tala om... Nej. Nej! Orkar inte mer. Tänker inte tänka mer!

2 kommentarer:

  1. Note to self: Läs inte den här bloggen för tidigt på morgonen. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, visst blev du galen av att läsa detta? ;)
      Ska försöka hålla mig på banan nästa gång. :)

      Radera