lördag 23 maj 2015

Toner av miss- och/eller massivt nöje

Morgonen avlöpte något förvirrat. Det hör visserligen inte till ovanligheterna. Jag har för vana att försöka koka vattnet till mitt kaffe utan att sätta på plattan och sen undra varför det tar sådan tid. Jag kan informera er om att ni lär få vänta i oändlighet. Att få vattnet att koka på en kall platta är svårt. För att inte säga omöjligt. Vill ni dricka ert kaffe i detta liv rekommenderar jag att ni ser till att spisplattan är på. Och gärna rätt dito.

Jag har också en tendens att stoppa ner brödet i rosten utan att föra ner spaken som möjliggör att brödskivan blir varm. Alltså meningslöst. Då kan jag ju lika gärna äta den rå direkt från påsen som brödet transporterades i från bagaren.

Men i morse blev det ännu värre. När jag i lugn och ro, och med hög förväntan, melodikryssade, läste programledaren upp ett brev från en lyssnare som tyckte att det skulle vara fräsigt att spela upp en låt baklänges. Efter det blev det riverdance i skallen på mig. De hårt steppande irländska skorna bankade monotont och hetsigt innanför mitt pannben. Vad är det som händer?

Ni förstår, inte nog med att behöva lyssna på något så missljudande som "We are the World" baklänges, och jag är säker på att orden devil och the number of the beast hördes ett flertal gånger, så var det inte en dubbelfråga. Det var heller inte en trippelfråga. Nej, mina vänner, det var en frippelfråga! Att i detta ljudkaos koncentrera sig på fyra olika kryssadresser samtidigt var bara för övermäktigt. Jag tappade både lust och tråd. Och ingen finsk schlager eller Lennart Palm från Lerum var med heller! Men jag hämtade upp mig mot slutet och lyckades skicka in lösningen på veckans Melodikryss. Skam den som ger sig. Ni vill jag ha den där brickan! Pronto! 

Förmodligen kan det förra stycket endast förstås av hängivna melodikryssare.

Jag behövde luft. Rensa tankarna. Jag greppade tag om min väska, hängde den över axeln och gick ut. Jag visste inte riktigt var jag ville gå så jag lufsade planlöst omkring i byn. Plötsligt fann jag mig själv ståendes på stationen, framför biljettautomaten, lösa en biljett till Höör. Jaha, och vad ska jag göra där hade jag tänkt mig?


Bra med utsatta riktlinjer vid lufs utan mål.

Höör.

Höör är ett söött samhälle tycker jag. Liksom gulligt. Men det finns ju inte mycket för mig att göra där. Men så kan det gå när Eldeman ska experimentera med lyssnarnas hörselgångar, man kan hamna var som helst i ren desperation. 

Det finns ett hus här som har ett fint undertak, eller vad jag nu ska kalla det. Jättemysko, jag menar det är ju inte många som lägger märke till utsmyckningarna. Man kan bara se dem om man råkar titta upp mot himlen just när man går förbi. Varför finns de där?

Märkliga symboler med märklig placering.

Jag tog nästa tåg hem. På helgerna går tågen som stannar i Stehag bara en gång timmen, en timme med varandra räckte gott och väl för både Höör och mig. Fem minuter senare var jag ensam om att gå av i Stehag. På vägen hem gick jag in på Matboden för att köpa en näve färskpotatis till torskryggen jag ska ha ikväll.

Matboden har gott om närproducerade varor
och trots den till synes ringa storleken har de
en förträfflig manuell chark.


Färskknölarna ser inte mycket ut för världen men ack så delikata.

Ikväll ämnar jag se det stora musikspektaklet som årligen har sänts i en svensk public servicekanal sedan 1956. Det är givetvis Le Concours Eurovision de la chanson jag syftar på. Eller Eurovision Song Contest som det är mer känt som. ESC. Eller bara Mello. 

Av alla bidrag som tävlar är det sällan mer än några enstaka som är hyfsade. Ofta, men inte alltid, är det fel låt som vinner. Folk röstar ju som krattor. Vad har människor för musiksmak egentligen? 

När jag tittade på inför-eurovision-programmen med underrara (underbar+rar=underrar) Sarah Dawn Finer i spetsen (jag skulle vilja vara kompis med Sarah), slog det mig hur ofta panelen höjde en låt till skyarna som jag själv tyckte lät som löst kamelskit. Jag antar att man måste ha ett skolat öra och vara i branschen.

Efter att ha sett de två semifinalerna undrar jag bara en sak. Vad i hela friden har de hittat dessa tre okarismatiska programledare. Och varför är de tre? Vad är syftet med att ha tre (3) presentatörer? Vad är motivet? Det fyller ju ingen funktion! I alla fall inte i det här fallet, de tillför ju inget. De gör ju inget. De kan inte ens le synkroniserat. Petra Mede, var är du? Kan du inte visa dem var skåpet ska stå? Och framförallt hur skåpet ska stå.

Jag riktigt hör vad ni tänker. Jamen,varför ser du på eländet då? Jo, för trots allt älskar jag Eurovision! Hatkärlek, förstår ni? Jag tycker att det är underhållande. Jag tycker att det är irriterande. Det är ett besynnerligt fenomen.

Om det är fler av er som inte har ett liv och tänker se cirkusen på TV ikväll kanske vi kan slå våra påsar ihop för en livlig, intelligent och intellektuell diskussion på min facebooksida. Jag tänker i alla fall hänga där. 

Heja hjälten Måns!

4 kommentarer:

  1. Gillar det där undertaket. Så häftigt och bra fångat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det är verkligen läckert. Och, som sagt, lite udda. Lätt att missa.

      Radera
  2. Svar
    1. Mjo. Det finns en fin park där. ;)

      Radera