tisdag 19 maj 2015

Tummen upp

Tummar. Det här med tummar är bra. Det är det som gör att vi människor dominerar på jorden. Vi har tummar. Vi kan göra saker som exempelvis kaniner, katter, kameler och kängurur inte kan. Tack vare tummen. Den motriktningsbara tummen.

Men, som i mitt fall, kan tummen vara i vägen. Min tumme hamnar mitt i handen varje gång jag ska baka. Jag kan verkligen inte baka. Jag vet inte vad det är som händer med mig när jag försöker mig på detta projekt. För jag kan laga mat utan problem. Jag vill till och med påstå att jag är bra på att laga mat. Mina anrättningar är goda att äta. Och det är inte bara jag som tycker så. Det är inte bara som jag hittar på. Men när det kommer till bak, och då menar jag inte ändalykt, är jag förlorad.

Det finns dock en rätt som jag misslyckades totalt med för ett antal år sedan och som jag sedan dess inte försökt mig på att göra igen. Det är risotto. Det smakade skit redan i munnen, som min morfar Einar brukade säga. Riskornen var stenhårda samtidigt som röran var geggig. Äter jag risotto gör jag det alltid på restaurang, aldrig hemma - av uppenbara skäl.

Så. Vad beslutar jag mig då för att göra denna regntunga tisdag i maj? Jag gör både och. 

I lördags när Magnus och jag var på festligheter i Malmö serverade värdinnan ett hembakat knäckebröd till ostbrickan. Utan att överdriva var det bland det godaste jag ätit i mitt liv. Och eftersom det var så löjligt gott utgick jag ifrån att det var avancerat att göra. Eller åtminstone hälsovådligt att äta. Nåt fel måste det vara. Men hon övertygade mig om att det var den simplaste saken i världen att svänga ihop - och dessutom lagom ogiftigt. Jag begrep ingenting. Kunde detta vara sant? Hon visade mig receptet medan jag plockade fram mobilen för att för evigt avbilda ingredienser och tillvägagångssätt.

Inne på Willys i Eslöv stod jag idag och sökte vilset bland frö- och mjölförpackningar. Jag var koncentrerad. Jag var rak i ryggen. Pulsen var stadig. Inget fick gå fel för det var en jävla massa frön som skulle inhandlas! Som om jag köpte ett smörgåsbord för fåglar.

Magnus: "Vad ska du ha allt det där till?"
Jag: "Men jag ska ju göra det där goda knäckebrödet vi fick i lördags!"
Magnus, måttligt imponerad: "Jaha."
Jag glodde storögt och menande på honom. Jag kände hur mina ögonbryn mötte hårfästet.
Magnus, nu med med spelad entusiasm: "Jaha! Jamen, så gott! Verkligen! Härligt!"
Jag: "Men du åt väl av dem?"
Magnus: "Nej, jag åt av det där mjuka vita brödet."

Jag kan med stor glädje informera er om att jag för en gångs skull har lyckats! Jag har bakat med tillfredställande resultat! Jag har bakat så att jag har blivit nöjd! Och det var verkligen superenkelt. På riktigt. Behövde inte ens tummarna särskilt mycket så det gjorde inget om de höll sig i mitten av handflatan. Det är inte sista gången jag gör detta underbara knäckebröd. Tack fru Åkesson!


Högar med diverse fågelmat.


Tillsätter olivolja.


Färdiga!

Jahapp. Nu till nästa utmaning. Risotton. Det hela började med att en vän på Sicilien postade ett inlägg på sin blogg där hon hade gjort en risotto med citron och ingefära. Citron och ingefära! Och rosmarin. Alltså jag bara dog av lycksalighet. Det vattnades i munnen på mig. Jag visste med en gång att detta ville jag ha. Detta måste jag prova. Det må bära eller brista.

Jag förvarnade Magnus att kvällens middag mer än troligt kunde resultera i misär. Jag uppmanade honom att ha numret till vår lokala Bykrog på stand-by för en spontan take-away-pizza. 

Andäktigt plockade jag fram citronen, löken, ingefäran och rosmarinen. Försiktigt hällde jag i avorioriset i kastrullen med fräset, lät vinet säga hejsan hoppsan och satte igång att röra runt.


Förberedelser.

Och, mina damer och herrar (och annat löst folk med för den delen), jag lyckades även med detta! För att citera bloggskribentens egna ord: det är så gott att man svimmar. Smakerna som träffar gommen är så fräscha att man vill inte ens borsta tänderna efteråt. Grazie mille fru Eriksson!

Nu sitter jag framför televisionen. Jag kan inte låta bli att titta på Eurovisions första semifinal. Eftersom både Magnus och Doris gillar hårdrock (och hockey) mer än allt annat på jorden, är mitt enda sällskap ett dagsfärskt knäckebröd med en bit brie på. Det är därför inte särskilt synd om mig.


ESC semifinal 1.

Apropå ost och kex, jag vill lämna er med ett citat från George W. Bush, denne märklige man som varit USA:s president en gång i tiden.

På frågan vad han tror att journalister äter: "Brie och ost."

4 kommentarer:

  1. Imponerad! Och detta underbara gjorde du dessutom utan köks-ö?!

    SvaraRadera
  2. Det här inlägget hade jag missat. :) Varsågod så mycket. Får nog göra den ikväll igen tror jag...

    SvaraRadera