onsdag 24 juni 2015

En deckardrottning-wannabes insikt

Jag läser helst biografier och deckare. Så har det varit i hela mitt liv. Ända sen jag lärde mig läsa för över fyrtio år sedan har jag ständigt lockats till spänning såväl som berättelser om verkliga personer och händelser. Som många gånger är mer fascinerande än fiktionens figurer och deras tilldragelser. 

Vid sidan av Astrid Lindgrens verk var jag väldigt förtjust i Åke Holmbergs Ture Sventon, Enid Blytons Fem-gäng och Carolyn Keenes Kitty-böcker. För att bara nämna några av många rafflande opus riktade till barn och ungdomar. Jag skulle givetvis bli privatdetektiv när jag blev stor. Eller flygvärdinna. 

Det bästa jag visste när jag var liten var att hälsa på mina morföräldrar. Inte enbart för att morfar var en lekkamrat i världsklass, nej, ni förstår, jag visste att mormor hade en dyrgrip. En skattkista till bredden fylld med gåtfulla mysterier undertecknade av bland andra Agatha Christie, Maria Lang och Stieg Trenter. Jag slukade dem vördnadsfullt samtidigt som glupskt. Jo, det går. Även om man ser lite underlig ut.

En väninna frågade mig häromdagen vad det är som gör en deckare till en bra deckare. Intressant fråga. Det finns en uppsjö av stilar inom genren. Allt från Christies feel-good-murder i vacker miljö till den mer råa krimi-deckaren där fokus läggs på den frånskilde, strävsamme polisen med alkoholproblem och den klipske, hårdkokte lagförbrytaren med uppenbara aggressionssvårigheter.

Faktum är att jag sedan flytten till Skåne vid flertal tillfällen försökt att skriva en deckare. Hur svårt kan det vara? 

Jag har de senaste åren spenderat många timmar på att läsa deckare skrivna av nutida svenska författare. Givetvis för att bli underhållen, men främst i studiesyfte. Hur skriver man en bra deckare?

Det är väldigt många som skriver deckare. Även om alla inte är bra. Man kan tycka att det gäller att sticka ut i mängden om man vill göra sin deckarröst hörd. En del gör det. Men flertalet gör det inte.

Jag kan konstatera att språket många deckarförfattare använder är tämligen fantasilös och stundtals enformig. Synonymordbok någon? Men trots blek prosa har några varit ordentligt spännande ändå, svåra att sluta läsa.

Alltså, det är oftast själva storyn som är i centrum, inte den språkliga kvalitén. 

Det finns deckare som är nervkittlande och roar för stunden men som inte lämnar större avtryck när man är klar med boken. De har dock fyllt sin funktion så det finns ingen anledning att klaga.

Sen har vi sömnpillren där tristessen varit så pass stor att jag inte förmått att läsa klart dem. Ens i studiesyfte. Vad jag tycker är besynnerligt är att dessa gäspframkallande "deckare" har blivit utgivna. Och inte nog med det, deckarförfattarna har skrivit flera böcker. Om samma erbarmligt träiga karaktärer. Och även fått dem utgivna. Kan de, kan jag!

Både jag och min sambo har stor fantasi, vi kan med lätthet föreställa oss scenarier passande en deckare av rang. Men efter flera försök att skriva en måste jag erkänna att det inte alls är lätt. I alla fall inte för mig. Jag tror inte att jag har läggning för att skriva romaner över huvud taget. Jag tappar lätt tråden och tålamodet. Jag kan inte knyta ihop säcken och begreppet less is more är helt klart inget jag följer i mina försök att skriva en spännande berättelse. Jag tar i så jag spricker.

Bara för att jag tycker om att läsa deckare betyder det faktiskt inte att jag kan skriva en.

Det hade varit ballt att vara en berömd deckardrottning med miljarders miljoner på kontot men jag inser att om jag ska skriva, ska det vara kortare texter. Bloggen är mitt forum. Kåserier av ringa längd. Även om jag är medveten om att skriften i mina blogginlägg kan ses som omfattande. 

Jag har med tiden lärt mig att aldrig säga aldrig men jag vågar lova er, om än motvilligt, att jag aldrig kommer att skriva en deckare värd titeln. 

Kudos till er alla författare, oavsett gebit, som får era alster publicerade. Heja er!

Men vad är det då som gör en deckare till en bra deckare? Det är självklart en smaksak och upp till varje läsare. För mig får en deckare gärna vara hur ryslig som helst men inte gå till överdrift. Inte för mycket hittepå. Då finner jag det hela löjligt och tröttnar. Ju mer verklighetstroget, desto mer otäckt. Såvida inte det är frågan om comedy crime.

Jag föredrar psykologiska thrillers framför splatter. Att känna till mängden blod och hjärnsubstans som simmar omkring offret är inte nödvändigt för mig. Jag vill hellre veta vad som driver gärningspersonen, hens natur.

Karaktärerna är viktiga, de bör ha personligheter som engagerar. Jag tror att som läsare vill man fatta tycke för dem, även i viss mån för brottslingen. Mänskliga drag där läsarna kan känna igen sig i är att föredra. 

Texten måste ha ett fängslande flöde som för läsaren framåt. Som får oss att inte enbart vilja stanna kvar, utan även ivrigt bläddra vidare. Lämpligtvis från första stund.

Det är intressant varför jag, och många med mig, är mer än villiga att bli skrämda. Att förfäras med behag. Jag antar att det är precis som när vissa människor längtar efter att kasta sig utför ett stup iförd inget annat än en GoPro-kamera fäst vid den färgglada hjälmen och den tunnaste sytråd som enda säkerhet. Eller nja, med skillnaden att det är helt ofarligt för oss bokmalar då förstås. Våra stup är bara i fantasin.

Jag har förresten en rolig anekdot om det där att jag ville bli flygvärdinna, men jag tar den vid ett senare tillfälle. (Spoiler alert: det handlar om hur en sexårig flicka lyckades supa sin farsa under bordet i Paris gentila salar.)

3 kommentarer:

  1. Synonym-mordbok läste jag först. Det hade ju varit passande. Lycka till med författandet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, ja det hade varit något!

      Radera
  2. Synonym-mordbok läste jag först. Det hade ju varit passande. Lycka till med författandet!

    SvaraRadera