onsdag 17 juni 2015

Frihet i smyg

Under 2014 skapade den iranska journalisten och författarinnan Masih Alinejad en facebooksida som heter My Stealthy Freedom (direktöversatt: Min Smygande Frihet), där iranska kvinnor lägger upp bilder på sig själva utan hijab. Bilderna är fantastiska och det går inte att ta miste på frihetskänslan som de förmedlar.

Sedan den iranska revolutionen 1979, där landets monark störtades och ersattes av en islamistisk regim med Ayatollah Khomeini i spetsen, tvingas alla kvinnor att täcka huvud och hår. Eller nja, helst ska väl hela kvinnan gömmas i det svarta heltäckande skynket kallad chador. Som för övrigt betyder tält.

På åttiotalet var min far stationerad i Iran. Mellan åren 1982-86 hälsade jag på honom under skolloven. 1982 fyllde jag tretton år. Jag blev tonåring och klev motvilligt in i puberteten. Detta innebar att jag inte längre ansågs vara ett barn och därmed tvungen att vid varje besök täcka mitt huvud, anklar och vrister. Jag var tvungen att bära BH även om mina bröst inte var större än myggbett. Inga tajta kläder var tillåtna, de kvinnliga formerna fick under inga omständigheter skönjas. Fastän jag idag har mycket av den varan lyste de med sin frånvaro på den tiden, varför de bylsiga kläderna i fyrtiogradersvärmen kändes smått överdrivna för mig.

Iran är ett ståtligt land. Tilldragande. Magiskt. En av gångerna jag var där bilade pappa och jag till Kaspiska havet. Vägen dit var hisnande vacker, jag hittar inga ord som beskriver upplevelsen rättvist. Väl framme vid badorten minns jag att hotellpersonalen diskret meddelade pappa att jag var olämpligt klädd. Jag hade förvisso inga åtsittande kläder men kortärmat och en slarvig rousari (sjalett). 

Vid ett tillfälle när jag var på Teherans flygplats och väntade på att få åka hem till Sverige, kom en militärpolis fram till mig. Inga konstigheter. Han pekade mot mitt huvud med sin kulsprutepistol och sa något obegripligt. Jag förstod ändå vad han menade. Han ansåg att jag visade för mycket hår. Jag rättade till min sjalett och med ett inställsamt leende bad jag honom tyst att fara åt helvete samtidigt som jag utmanande använde mitt blåa svenska diplomatpass att fläkta mig med.

När jag några ögonblick senare gick upp för trapporna till swissairplanet stannade jag till innan jag klev ombord för att demonstrativt rycka av mig sjaletten och vifta överdrivet med mitt hår. Som för att visa fingret. Sen rusade jag upp de sista trappstegen, smet snabbt som tusan in i kabinen och sjönk ner på min plats med bultande hjärta medan jag spanade ut genom det lilla ovala fönstret. Tänk om de kommer och tar mig?

Även om det på intet sätt går att jämföra med Iran, ska ingen inbilla sig att vi i Sverige är förskonade från riktlinjer vad gäller kvinnors klädsel. Oskrivna lagar som säger att vi kvinnor ska tänka på hur vi klär oss. Redan i unga år har vi måst lära oss att det är på grund av våra kjolars längd och blusars urringning som vi blir våldtagna. Ansvaret fråntas männen och läggs på kvinnans klädval. 

Det finns inte många bilder på mig med rousari. Här nedan ser ni dock en. Året är 1986 och det är sportlov. En kär vän hade följt med mig på min sista resa till Iran.


Här sitter jag vi i de snöiga bergen i norra Teheran.
Japp, det är jag med de balla glasögonen.

Den något bistra min på min väninna beror varken
på sällskapet eller att vi just fått höra att statsminister
Olof Palme blivit mördad utan snarare på TTT.
(Tehran Tummy Trouble.)


Masih Alinejad har från början klart uttalat att hon ingalunda är mot hijab, men motsätter sig tvånget. Det ska vara varje kvinnas egna val. 

Jag stödjer de iranska kvinnorna. 

Jag stödjer My Stealthy Freedom, aka Stealthy Freedoms of Iranian Women.

Jag stödjer varje kvinnas rätt att riksfritt klä sig hur hon vill.

2 kommentarer: