måndag 1 juni 2015

Hårsäckens mysterium och det tillfälliga värmeslaget

Jag vill ta upp det här med mina ögonbryn. Det är nåt konstigt med dem. De beter sig besynnerligt.

När jag var tonåring, under det pastellfärgade, neonfärgade och axelvaddsdominerade 80-talet, hatade jag mina ögonbryn. De var alldeles för buskiga för min smak. Detta trots att alla skulle ha sådana där tjocka ögonbryn som man borstade rakt upp à la Madonna-style. Alla ville se ut så. Utom jag. Jag började istället noppa dem. Min mamma sa alltid att jag som hade så fina ögonbryn skulle ångra mig. Men det är ju sånt som mammor säger. Jag noppade och noppade och noppade. Ögonbrynen blev smala som på en stumfilmsstjärna. Snyggt.

Efter allt noppande under åren är de alltjämt tunna. Det växer inte ut fler hårstrån. Och ja, jag ångrar mig. Jag saknar mina tjocka välformade ögonbryn. Istället fyller jag nu i dem med en ögonbrynspenna. Till den ursprungliga formen.

Jag tycker att det är jävligt märkligt att samma fenomen inte sker med håret på mina ben. Att inte de förtvinar och dör ut efter år av borttagning. Hårsäckarna alltså, inte mina ben.

Hur som helst, i morse upptäckte jag att trots att ögonbrynen numer är sparsamt tilltagna är de samtidigt vildvuxna. Hur fan är det möjligt? De strån jag har kvar växer rakt ut! Och upp. Hit och dit. Som på en gammal gubbe i motvind. Hur länge har jag gått omkring såhär? 

Jag: "Varför har du inte sagt att jag ser ut som JR?!"
Magnus: "Älskar dig."

Och inte hittade jag pincetten heller.

En stund senare satte vi oss i bilen för att åka in till Eslöv. Vi behövde fylla på matförrådet. Och pincettförrådet. Under vår färd reciterade Magnus hela första säsongen av "Welcome to Sweden" som han under gårdagskvällen sett på Netflix. Någonstans långt bort hörde jag: Bruce... han bara... Gene Simmons... och det var inte systern... Bobby... sa inte amen... Kanada... Bruce...

När sambon efter en stund märkte att jag stängt av och tyst tittade ut över åkrarna med tom blick, bytte han samtalsämne.

Magnus: "Man ser att rapsfälten börjar falna nu. Färgen blir mörkare. Det blandas upp med det gröna."
Jag: "Ja, det gula blir liksom glesare."
Magnus: "Mm. Som mitt hår."

Glassbaren på Stora Torg hade några tappra gäster.
Är det första dagen på sommarmånaden, så är det.
Oavsett temperatur.

När vi var klara med både det ena och det andra, mest det andra, backade vi ut från parkeringsplatsen som Willys tillhandahåller sina kunder. Eller snarare, vi försökte backa bilen. Någonting stort och svart skymde förarens sikt.

I en förebyggande åtgärd, i syfte att inte stryka med till följd av köldskador, hade jag innan vi åkt hemifrån satt på mig min tjocka ylletröjponcho. Jag älskar den. Den har värmt mig under många år. Köpt på Debenhams för övrigt, under den korta tid de fanns på Drottninggatan i Stockholm. Problemet med denna ylletröjponcho är dock att när det är varmt, svettas man ihjäl i den. Som exempelvis när man sätter sig in en bil som stått i solen i, låt oss säga, en halvtimme.

Jag: "Gud vad varmt! Kan vi inte köra nångång så att AC:n kan börja jobba!"
Magnus: "Jag ser inget för den där svarta bilen!"
Jag: "Jag dör!"
Magnus: "Och jag har inget emot svarta!"
Jag: "Jag måste öppna fönstret!"
Magnus: "Jag älskar svart! Det är den bästa färgen!" 
Jag: "Hur sänker jag värmen här inne?"
Magnus: "Och det finns inga svarta! Ingen är ju svart!"
Jag: "Jag måste ta av mig tröjan!"
Magnus: "Är man svart är man död! Då har man brunnit upp!"
Jag: "Som jag snart."


2 kommentarer: