tisdag 23 juni 2015

Hur och varför just här?

I bilen på väg in till Eslöv vrålades det i högan sky. Vi sjöng Mungo Jerrys In The Summertime varvat med Bobby McFerrins Don't Worry Be Happy medan vindrutetorkarna arbetade för högtryck i syfte att fösa undan de stora regndropparna som plaskade hårt mot fönsterrutan.

Magnus och jag vrålar ofta tillsammans. Vi har alltid väldigt roligt ihop. Vi skrattar flitigt. Vi grälar sällan. Om alls. Fast visst har vi egenheter som den andre finner både onödiga och svårt enerverande. Eller nja, jag kan inte tänka mig att jag har sidor som någon har anledning att irritera sig på.

Detta är början på en Önskeblogg. För några dagar sedan fick jag från en läsare förslag på ämne att skriva om - nämligen hur det kom sig att Magnus och jag träffades och hur vi hamnade i denna lilla by kallad Stehag.

Jag skrev om det en gång för ett antal år sedan men vem har lust att leta i de dammiga arkiven? Inte jag i alla fall. Dessutom är kärlek en kär lek att skriva om, jag gör det gärna igen utan att för den skull upprepa mig allt för mycket.

2011 e. Kr. träffades Magnus och jag för första gången. I det här livet. Detta tack vare Twitter. Av en händelse började vi twittra med varandra. Tycke uppstod. Vi förde snart över konversationen till sms, skype och mejl då de få antal tecken som Twitter tillåter kändes begränsat. Våra smarta mobiltelefoner användes även till att ringa med. Vi pratade i timmar. Vi skrattade i timmar. Så fort vi inte var upptagna med annat, såsom arbete, umgänge med vänner och familj - tja, livet i övrigt som man förväntas närvara i - pratade vi med varandra. På nätterna. På dagarna. När helst tillfälle gavs.

Det kändes som ödets ironi. Låt mig förklara.

2010 lämnade min exman mig för en kvinna han träffat via Twitter. Jag begrep ingenting. Jag kunde inte förstå hur han kunde kasta vårt äktenskap i rännstenen på grund av någon han twittrat med. Det var högst osannolikt att så starka känslor kunde uppstå på en mikroblogg. Omöjligt!

Well, nu vet jag bättre. Det är möjligt!

Jag blev sviken av den person jag litade mest på. Det skulle visa sig vara det bästa som hänt mig. Tack.

Jag ägnade inte särskilt lång stund åt att slicka mina sår och var snart upp i sadeln igen. Jag började dejta. Mycket och ofta. Det var roligt. Jag törstade efter uppmärksamhet och fick gott om det. Det låg förmodligen ett uns av även-om-inte-du-vill-ha-mig-finns-det-många-andra-som-vill-det bakom det hela.

Samtidigt tyckte jag att bli singel i fyrtioårsåldern var den sämsta tänkbara tajming. Jag inbillade mig att alla män i passande ålder hade etablerade familjer med minst 2 ½ barn. Och hade de inte det var de separerade. Med minst 2 ½ barn.

Jag hade sedan tidigare haft förhållanden med män med tillhörande småttingar. Det är inte det att jag är emot barn på något vis, jag har själv varit ett, men är heller inte så pass intresserad av dem att jag är beredd att ingå i en barnfamilj. Jag vill varken ha egna eller andras ungar. Och så länge han har barn kommer jag aldrig på första plats. Det är förstås helt i sin ordning men eftersom jag vill vara par préférence föredrar jag därför en man utan avkommor. 

Omedveten om att han fanns där ute förberedde jag mig på ett singelliv till livs ände. Vilket i sig inte bekymrade mig nämnvärt då jag trivs med mitt eget sällskap och är i stort behov av ensamhet.

Nå, en varm julieftermiddag träffades vi äntligen, Magnus och jag. På riktigt. Han kom upp från Skåne och hälsade på mig i Stockholm. Det var som om vi letat efter varandra hela livet, väntat på varandra sedan den dag vi föddes. Att till slut få mötas i en omfamning var som att komma hem. Det kändes vant, som om vi hållit om varandra flera gånger förr. Aldrig mer skulle vi skiljas åt.

Jag tog för givet att han skulle flytta till Stockholm. Herregud, vem vill inte bo i Stockholm? Dessutom visste jag att han hade under flera år bott i Norrland. En flyttbenägen skåning således. Bra. Det skulle dock visa sig att så inte var fallet. Jag förstod rätt snart att det inte var aktuellt för honom att lämna Skåne och sina föräldrar igen. Fine. Jag får väl ta mitt pick och pack och dra söderut då. Ett förhållande på distans var otänkbart. Vi fungerar inte riktigt som vi ska när vi är ifrån varandra. Dessutom trivs jag med förändringar. Allt nytt är kul.

Först var allting som i ett rosa moln. Allt nytt är kul. Men efter ett tag började jag längta efter Stockholm oerhört mycket. Saknaden blev med ens voluminös. Var jag galen som flyttat därifrån? Kortvarigt fick molnet en mörkare nyans. Jag tyckte plötsligt att alla betedde sig konstigt här nere. Det var i en besynnerlig plats jag hamnat och jag kände mig inte hemma.

Vårt förhållande fick redan från början sällskap av diverse flickor från Magnus förflutna. Flickor som bevisligen hade svårt med kontinensen med tanke på deras revirkissande som skvätte hit och dit. Vi ägnade ingen större energi åt detta men ibland kunde deras infall resultera i asgarv. Ett gott skratt förlänger inte bara munnen utan även livet så det var bara att tacka och ta emot för de extra år de gav oss. Och ibland fortfarande ger oss. Men just i mitt första stora stockholmslängt var det inte roligt längre utan enbart störande. Hur tramsigt det än var tog det kraft från mig. Jag kunde inte bemöta dem eftersom jag sedan länge glömt hur man pratar sandlåda.

Nåväl, nyflyttarsvackan gick snabbt över och allt blev så där chockrosa igen. Och är det än idag. Förälskelsen har gått över till djup kärlek. Vi påminner varandra varje dag om hur mycket vi älskar varandra, inte för att vi måste utan för att vi inte kan låta bli.

Jamen varför bor vi då i Stehag, en by vars existens inte ens skåningarna själva känner till? Jo, så här ligger det till: när Magnus återvände till Skåne efter sina år i Norrland bodde han hos sina föräldrar i Kivik. Han fick jobb i Eslöv, pendlandet var inte helt optimalt och efter att ha sett en annons om en ledig lägenhet i Stehag, som ligger endast ett stenkast från Eslöv, nappade han direkt.

Intentionen var att vi skulle flytta till Malmö. Stehag var bara en hållplats. Innan jag kom till Skåne var jag övertygad om att jag måste bo i en stad för att kunna överleva. Jag är en utpräglad stadsbo. Men här sitter vi fortfarande. På landet. Och jag trivs faktiskt. Det har sin charm. Det finns en matbod och en pizzeria. Samt en tågstation, så helt isolerade från omvärlden är vi inte. X2000 mellan Stockholm och Malmö susar förbi här två gånger i timmen, det får mig egendomligt nog att känna mig nära min mor och mina vänner i Stockholm.

Stockholm är inte större än en bakgata om man jämför med storstäder världen över, men med svenska mått mätt är den hyfsat stor. Att flytta till lilla Stehag var en enorm kontrast. Men å andra sidan har jag en tendens att vara drastisk. Inga halvmesyrer för Gartoft, inte.

Jag är där jag är menad att vara just nu.

4 kommentarer:

  1. Så kan det gå när inte haspen är på :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gäller att hänga med i svängarna! :)

      Radera
  2. Ja, livet är till för upplevelser - inte vara en serie upprepningar!

    SvaraRadera