söndag 14 juni 2015

Morsning & goodbye

Det har väl inte undgått någon att Magnus Härenstam bytt dimension. 

Jag har inte för vana att offentligt R.I.P:a avlidna människor som jag inte känner, bara för att de är kändisar eller på annat sätt figurerar i allmänheten. Med det sagt vill jag understryka att jag för den skull ändå önskar att de får vila i frid och att mina tankar går till deras anhöriga. Det betyder inte heller att jag inte känner sorg och saknad av varierad grad beroende på vem som gått vidare.

Det kan ibland bli lite för mycket av det goda. Just av den anledningen finns risken att ni inte orkar läsa mitt blogginlägg eftersom det överallt redan avhandlats så mycket om Härenstam och hans död.

På något vis känner jag inte att det är min plats att språka om den avlidne. Vi kände inte varandra. För mig är sorg något personligt och intimt. Jag vill hålla ett avstånd. Det är inte illa menat utan jag gör det snarare av respekt till de närmast sörjande.

Inget sätt är bättre eller sämre att hantera dödsbud på, bara olika.

Emellertid är praxis till för att brytas. I alla fall mina. Av mig. Följaktligen vill jag idag ägna en liten stund åt Magnus Härenstam och hur han har präglat delar av min barndom.

När jag flyttade till Sverige i mitten på 70-talet, efter att bott några år i Brasilien, var jag van vid helt andra barnprogram än de som visades här. Brasiliansk tv sände tecknade serier från exempelvis Hanna-Barbera och Walt Disney. Jag älskade tecknade serier.

Under samma period i Sverige var det pedagog-tv och importerad dockteater från Tjeckoslovakien som var i ropet. 

Jag minns när jag uttråkad såg program för barn där vuxna visade hur man kunde göra badkar till barbiedockor med hjälp av flottiga Lätt & Lagompaket. Eller julgranspynt av gamla sura mjölktetror. 

Det jag ska blotta härnäst är mycket vågat. Jag har genom åren förstått att dessa tu närmast är att ses som nationalhelgon och jag är medveten om att mitt avslöjande är förenat med livsfara. Staffan och Bengt. Sant & Sånt var det tråkigaste barnprogram jag visste. Att titta på när två gubbar utförde diverse experiment var inte min kopp te. Förlåt.

Men fanns det några svenska barnprogram jag tyckte om då? Vilse i pannkakan kunde jag titta på med viss behållning. Så länge Storpotäten höll sig undan. Jag vill minnas att Paddington visades på söndagar. Jag gillade den björnen. Så småningom fick vi ibland se Babar och Barbapappa.

Och så hade vi Fem myror är fler än fyra elefanter. Alltså denna briljanta trio. Magnus, Brasse och Eva. Jag ville vara Eva och jag tyckte Brasse var söt. Magnus var den där stränge och tråkige typen men vansinnigt rolig. Bättre pedagog-tv än så blir det inte. Tidlös. Dessutom fann jag gängets sätt att nå fram till barn utan att "tala ner" till oss mycket lockande. Vi var på samma nivå.

Jag kunde visserligen redan läsa och skriva, jag hade gått på kindergarten och avslutat första klass innan jag kom till Sverige, men inte så fullfjädrat på svenska. Därutöver gick jag under en kort period hos en talpedagog i skolan eftersom lärarna ansåg att jag hade en amerikansk brytning med dess karaktäristiska tjocka rullande R.

Mina morföräldrar hade LP-skivor med Magnus och Brasse. Det var inspelningar från deras krogshower. Magnus och Brasses alltså, mina morföräldrar hade så vitt jag vet inga krogshower. Jag satt ofta uppkrupen i ett soffhörn hemma hos mormor och morfar i Gränna, med hörlurar större än Brahehus på huvudet och lyssnade på Backhopparen, Piloterna, Svordomsvisan och allt vad numren nu hette. Jag lärde mig dem utantill.

Vidare har Magnus Härenstam berikat oss med sina storartade skådespelarinsatser på både vita duken och teaterscenen. Utan att ha träffat honom är mitt intryck att han var en väldigt sympatisk person.

Oh well, himlen lär vara en roligare plats nu i alla fall.

#fuckcancer

2 kommentarer: