onsdag 3 juni 2015

Mysteriet med falukorven och viktlösa fjäderfän

Magnus: "Vad menade P med det där om Kikki Danielsson och falukorven?"
Jag: "Hon åt väl en falukorv när hon var onykter. Jag minns inte riktigt."
Magnus: "Vadå, hon åt en falukorv bara så där?"
Jag: "Vänta, jag ska googla."
Magnus: "Jag vill veta, hur åt hon falukorven?"
Jag: "Vänta."
Magnus: "Åt hon den rå?"
Doris: "Kurr kurr?" Finns det rå falukorv?
Jag: "Vänta."
Magnus: "Och hur kunde P veta det, är det något som är känt eller?
Jag: "Så här var det, Kikki Danielsson har tydligen sagt att..."
Magnus: "Det går en massa människor här ute."
Jag: "Ja, alltså, Kikki Danielsson hade inte...
Magnus: "Är det inte konstigt ett folk använder en privat tomt som genomfartsled?"
Jag: "Jo."

Tio minuter senare.

Magnus: "Hur var det nu med falukorven, har du inte fått fram något än?"
Jag: "Hon hade tröstätit falukorv."
Magnus: "Jaha."

Från morgonens frukostkonversation till något helt annat. Som ingen har kunnat undgå blåser det i vårt avlånga land och har gjort så under en överdrivet lång tid. Jag tänker inte orda något om det, vädret gör som vädret vill. Det jag däremot ska resonera om, är fåglar. Hur reagerar de på dessa hårda vindbyar? Inte alls.

Jag stod och tittade ut genom sovrumsfönstret i morse. Jag såg en sparv, eller vad det nu var, pytteliten fågel var det i alla fall.

Den nätta fågeln satt på staketet. Helt oberörd. Bara satt där mitt i stormen och såg sig omkring. Jag förstår inte hur det lilla livet inte bara blåste iväg. Till och med jag kan tappa balansen när jag är ute i stormväder och jag passar inte in i kategorin lätt flugvikt precis. Om jag vore boxare vill säga. Vilket jag inte är. Jag tog bara ett exempel så att ni skulle förstå. Jag är en stabil tjej.

Fåglar väger ingenting. Ingenting! Men ändå satt den späda sparven stadigt medan vinden ven om den diminutiva näbben.

Medan jag häpnade över den lilla pippin drog jag mig till minnes en gång när jag var i Nairobi. Eller Nairobbery som staden kallas pga den höga kriminaliteten. 
Längs boulevarden var trädkronorna fyllda med maraboustorkar. Det är inga sparvar. Det är stora fåglar ska ni veta. De är en och en halv meter långa och har, tillsammans med kondoren, det största vingspannet bland landlevande fåglar.

De är enorma. Men de väger ingenting. Ingenting! Grenarna som de sitter på ger inte vika. Inte ett uns.

Fåglar måste vara ihåliga.

Jag har alltid haft svårt att föreställa mig att fåglar egentligen är dinosaurier. Eller åtminstone härstammar från dem. Med dessa storkar på näthinnan blir det lättare.



Min simpla kamera jag hade med mig gör inte fåglarnas storlek rättvisa.
Ni får ta mig på mitt ord. De är stora. Och inte alltför vackra.


Avslutningsvis bjuder jag på ännu en dialog.

Idag på eftermiddagen ska min sambo till Kivik. Det är ett möte ikväll som han ska närvara vid.

Jag: "När ska du åka?"
Magnus: drar ner byxorna och visar rumpan
Jag: ...
Magnus: "Jag är sugen på något."
Jag: "När tänker du åka?"
Magnus: "Jag tror jag vill ha en glass."
Jag: "När tänker du åka?"
Magnus: "Får man ta en glass till?"
Jag: "Ska du åka snart typ?"
Magnus: "Vilken vill du ha kvar, den mörka eller den ljusa?"
Jag: "Det spelar ingen roll."
Magnus: "Jag ska åka rätt så snart. Behöver lite glass först."

När han en stund senare packade sin militärgröna övernattningsväska bar han sina stålmannenkallingar på huvudet.

Doris och jag ser fram emot en lugn och skön tillvaro.


2 kommentarer: