söndag 7 juni 2015

Tillbaka till framtiden

Vi har alla hört talas om skådespelare som inte kan med att se sig själva på vita duken. Jag vet inte hur det ligger till med författare, om de helst slipper läsa sina egna litterära alster. Eller om musiker är oförmögna att njuta av sina egna plattor, konstnärer av sina verk. Det känner jag inte till.

Utan att dra några som helst paralleller mellan mig och ovannämnda yrkesgrupper, skruvar jag på mig och blir lätt besvärad när jag läser gamla inlägg som jag har skrivit på bland annat Facebook och Twitter. Jag undviker att läsa gamla blogginlägg. Missförstå mig inte, jag skäms inte över det jag skrivit, men jag tycker att det påminner om känslan som man får när man hör sin egen inspelade röst. Även fast man inte säger något dumt känns det en smula genant.

Medveten om detta har jag därför inte hämtat hem den populära appen Timehop. För er som mot förmodan inte känner till Timehop vill jag i korta ordalag berätta att tjänsten ger er en daglig dos av vad ni hade för er just idag - fast för flera år sedan. Appen minns allt du har delat på de sociala medierna, vilka bilder du har tagit, et cetera. Namnet Timehop avslöjar strängt taget vad det hela går ut på.

Facebook är inte sämre än att de har en egen variant som heter "Den här dagen". Om ni klickar där kan ni exempelvis se vad ni skrev 2012. Själv skrev jag bland annat följande:


Vi kan konstatera att jag skar mig i fingret på ett kuvert för exakt tre år sedan. Ingen tvekan. Därtill ansåg jag det hela vara av nyhetsvärde samt att jag troligtvis fann mig själv vara utomordentligt fyndig. Med tanke på den nästintill uteblivna responsen var jag däremot ensam om det.

Det är inte det att jag inte står för vad jag skrivit, min uppfattning är fortfarande att smärtan är oproportionerligt mäktig när man medelst papper skär sig i fingertopparna. Det resulterar i ett sår som knappt är synligt för det mänskliga ögat men känns som om hela armen hänger löst i slamsor efter ett pirayaangrepp och du har ingen användning för den på minst tre, fyra dygn eftersom allt som snuddar vid den osynliga skadan i huden framkallar en plåga värre än rådbråkning.


Jag står för allt jag skriver. I alla fall just då. Det är bara det att jag vill inte läsa det flera år senare. Statusuppdateringar och tweets är färskvara. Med flera år på nacken mister de sin lyster och får en fadd smak.

Anledningen till varför jag inte lockas av dessa återblickar är jag osäker på, men om jag ska våga mig på en amatöranalys bottnar det nog i att jag aldrig har varit särskilt sentimental. Framtiden fängslar mig mer än att tänka tillbaka på mitt liv. Jag har redan varit där. Jag saknar inte det som varit och är inte särskilt intresserad av att veta vad jag gjorde idag för si eller så många år sedan.

Nu kanske ni tror att det beror på att mina minnen domineras av det dåliga slaget, så är inte alls fallet. Som de flesta har jag både glada och ledsamma minnen. Livet, ni vet.

Jag ser tjusningen med Timehop och liknande tjänster, jag gör verkligen det, det är en kul idé. Men mig passar den föga. Att exempelvis behöva läsa om vad jag och min exman gjorde 2009 är det sista jag vill göra, det får mig bara att nynna på Orups jag blir hellre jagad av vargar.

Här är jag klar med dagens text. Nu hade jag tänkte publicera den. Men gissa vad som händer. Jag får givetvis för mig att ladda ner Timehop ändå. Ska titta lite bara. Jag menar, jag väl kan inte skriva om något jag inte har någon erfarenhet av.

Den där draken är söt om inte annat.


2 kommentarer:

  1. Det enda roliga med timehop är bilderna på barnen. SHit vad dom växer....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte faktiskt på det, att de som har mest behållning av appen är de som har barn i växande ålder. :)

      Radera