lördag 13 juni 2015

Vänskap

Till min stora glädje har jag till Önskebloggen fått flera förslag på vad jag ska skriva om. Ett av förslagen som kommit in från er läsare är vänskap. En ypperlig idé tyckte jag. Men när jag började skriva stakade jag mig hela tiden. Jag skrev och raderade, skrev och raderade. Att orda om vänskap visade sig vara svårt.

Hur definierar vi vänskap? 

Det finns ett känt uttryck bland tjejer som säger att killar kommer och går men vänner består. Jag håller inte med. Vänner består inte alltid. Det betyder för den skull inte att det är dåligt.

Jag har haft många vänner genom livet som jag av olika anledningar inte är vän med längre. Det behöver inte vara dramatiskt för det. 

De flesta av de kamrater jag umgicks med i min barn- och ungdom träffar jag inte längre. Inte för att vi är ovänner utan för att vi utvecklats åt olika håll och våra liv har gått skilda vägar, både geografiskt och mentalt.

Samma sak gäller arbetskamrater som jag har varit god vän med men efter avslutad anställning inte träffar längre. Inte heller där beror det på osämja. Livet går vidare bara. Kontakten rinner ut i sanden. Det är okej.

Givetvis hänger vissa vänner kvar genom åren. Guldkornen. Jag håller dem tätt intill mitt hjärta. De betyder mycket för mig. De får mig att må toppen, de uppmuntrar mig, de får mig att skratta och är så där härligt knasiga. De hjälper mig, älskar mig och respekterar mig för den jag är. Min avsikt och förhoppning är att jag är en lika god vän tillbaka.

Men trots min intention att vara en bra vän misslyckas jag ibland. För inte så rysligt länge sedan blev jag dumpad av en vän. Utslängd i kylan utan någon förklaring. Jag blev förvånad och ledsen men ägnade inte större grubblerier på det. Vi var helt enkelt inte ämnade för varandra längre, vår vänskap hade nått vägs ände. Sådant händer.

Jag har genom åren haft vänner av det slag som får en att känna sig utnyttjad. Ni vet den där typen som bara pratar om sig själv och inte är särskilt intresserad av dig. Du kunde ha varit vem som helst, allt de behövde var ett ansikte framför sig.

Visserligen är jag en god lyssnare och har ett genuint intresse för människor i allmänhet och mina vänner i synnerhet, men när jag märker att vänskapsförhållandet under flera års tid är ensidigt tröttnar jag och undviker till slut personen i fråga. När jag ger mycket energi och engagemang utan att få något tillbaka finner jag vänskapen inte bara meningslös, utan även ansträngande. Jag känner mig sårad. Som om mitt enda värde är mina öron, som visserligen är söta, och instämmande nickningar.

Om mot förmodan den självupptagna vännen efter timmar av oupphörligt snack, som jag dessutom hört tusentals gånger förut eftersom typen tenderar att upprepa sig, slänger ur sig en och hur är det med dig då?, har jag varit så utmattad att jag kort svarat att allt är bra och skyndat hem för att inta fosterställning.

Dessa vänner har jag fasat ut.

Men är inte vänskap ovillkorlig då? Jag vet inte. Jag tror inte det.

Vänskap kan se ut på många olika sätt. Det finns ingen norm. Men hur vänskapen än ter sig vill jag mena att ömsesidig respekt utgör en bra grund. Att man ger med kärlek och tar emot med glädje.

En vän ger dig inte dåligt samvete. En vän ställer inga krav. En vän förminskar dig inte. 

En vän accepterar dina svagheter och egenheter eftersom de gillar dig precis, exakt, så som du är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar