fredag 3 juli 2015

Hen

Nu är det dags för Önskebloggen igen. Det har kommit in en fråga om inte jag kan dryfta mina åsikter om det könsneutrala personliga pronomenet hen och svenskarnas förhållande till det samma. Visst, gärna det.

Hen. Ett provocerande ord för många. Oklart varför. Kanske bottnar det i missförstånd och människans tendens att bemöta det okända med ett visst mått av ilska och att vara raljant.

Somliga har dock inga problem med nya termer, de har hoppat på hentåget för länge sedan och använder hen flitigt.

Själv använder jag hen i de fall jag inte känner till om personen är en kvinna eller en man, alternativt om det i sammanhanget är oviktigt huruvida det är frågan om en kvinna eller en man. Istället för att säga "hon eller han" och "personen i fråga" säger jag "hen". Praktiskt. 

Det är också fiffigt att använda hen om man vill förhindra spekulationer rörande identiteten på någon man pratar om i det offentliga rummet. 

Det är inte alltid jag använder mig av hen, gamla vanor sitter som bekant i. Dessutom föredrar jag ett varierat språk. Men jag är inte avogt inställd till hen, jag finner det användbart.

De många protester jag hört mot användandet av hen har jag tolkat som: "jaha, nu får man inte vara kvinna och man i det här jävla mellanmjölkslandet längre, nu ska vi vara en enda oidentifierbar könsneutral massa!" och att det är en vänsterfeministisk indoktrinering. Ni kan vara alldeles lugna. Vi får visst vara kvinna och man i det här jävla mellanmjölkslandet, även om vi inte ska glömma att det finns de som inte vill definiera sig som vare sig kvinna eller man. Då kan hen passa alldeles utmärkt. Och indoktrinering? Nej, nu lugnar vi ner oss och sover middag.

Redan 1966 kom det in ett förslag till Uppsala Nya Tidnings språklåda att man skulle ersätta hon och han med hen som skulle uttalas med ett kort E, som det engelska ordet för höna. Intressant, jag har alltid uttalat det med ett långt E. Men nu när jag tänker efter är det självklart - vi säger ju inte hoon och haan. Hur som helst, jag gillar inte förslaget att vi ska ersätta hon och han, hen ska ses som ett komplement. 

För mig, och jag tror för de allra flesta, har hen ingenting med jämställdhet och genus att göra. Det handlar inte om att avköna oss. Som jag skrev tidigare, det är bara ett ypperligt ord att ta till när man inte vet könstillhörigheten på den aktuella individen. Konstigare än så behöver det inte vara. Att läsa in flera dolda budskap i hen känns rent ut sagt skitnödigt. 

Jag vet att det finns de som genomgående använder sig av hen och helt tagit bort hon och han från sitt vokabulär. I min mening är det att gå väl långt. Det blir tråkigt att lyssna på. Dessutom tycker jag att en text blir trist att läsa när det bara är hen som figurerar. Men vi är å andra sidan fria att använda vårt språk som vi vill. 

Det sker alltid förändringar i språket och det är helt okej. Det är inget konstigt. Språk är levande. Idag pratar vi inte som vi gjorde på Gustav Vasas tid. Eller ens som på mormors tid för den delen. Ord görs om, ord försvinner, ord kommer till.

Vi får se om det laddade hen är ett modeord eller är här för att stanna. Oavsett, hen är ingenting att vara rädd för.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar