fredag 17 juli 2015

Kan alla prata skånska?

Det har kommit in frågor från mina läsare om jag har börjat prata skånska sedan jag flyttade ner hit. Svaret är ett stort rungande nej. Den skånska dialekten är speciell. Jag tror att man helst ska vara född och uppvuxen i Skåne för att kunna tala som en riktig skåning. Det finns emellertid några som kan imitera skånskan rätt bra, men de är få. 

Jag minns när min danske vän sa till mig: "när svenskar ska låtsas prata danska låter det som om vi har ett allvarligt begåvningshandikap med svårt talfel." Jag skulle inte vilja dra det så långt vad gäller skånskan, men det låter onekligen enfaldigt och pinsamt när de flesta icke-skåningar ska försöka sig på att härma dialekten. Den är säregen och svår. 

När jag nu ändå är inne på dansken, han har också berättat att när han flyttade till Stockholm och lärde sig svenska, hade han träningsvärk i tungan på grund av att vi, åtminstone vi norr om Skåneland, uttalar konsonanterna hårt och noggrant. Och i likhet med danskarna uttalar skåningarna konsonanterna slappt. Till exempel blir gärna k till ett g och blir b. Som om skåningarna är för trötta eller bakfulla för att hitta orken att artikulera ordentligt. Men det är givetvis inte frågan om det utan det hör helt enkelt till det skånska sättet att prata.

I det senaste numret av Språktidningen (nr 5, 2015) läser jag en intressant artikel om tungforskning, skriven av frilansjournalisten Johan Joelsson. Två fonetikforskare på Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet bedriver sedan 2011 ett forskningsprojekt där de bland annat studerar hur vi artikulografiskt använder våra tungor för att uttala vissa vokaler. 

I projektet Vokart har forskarna koncentrerat sig på vokalerna i, y och u. Bland de trettio försökspersonerna fanns tio från stockholmsområdet, tio från göteborgsområdet och tio från Malmö. Efter att ha sammanställt och analyserat det insamlade underlaget kom de fram till att malmöiterna, till skillnad från de övriga grupperna, gjorde exakt samma tungrörelser till de tre olika vokalerna.

Nu vet inte jag om det har med ovanstående att göra men jag har flera gånger haft svårigheter att förstå vissa skåningar, jag tycker nämligen att det låter som om de säger i där det inte ska vara ett i. Låt mig ta ett exempel - förra veckan frågade tjejen i glasståndet på Borstahusens hamn mig om jag ville ha bägare eller strit (strut). 

Samma sak gäller o och u, lätet är i det närmaste identisk för mig. När det inte låter som i vill säga. Som ni förstår är det omöjligt att dra alla skånska dialekter över en kam, för vi ska inte tro att det endast finns en skånsk dito. Nej, det är stor skillnad på hur det talas i länets alla hörn och vrår.

Min far brukar använda en överdriven skånska när han ska vara rolig, liksom göra narr av den typiska skåningen. Han är en mästare på att fånga den skånska essensen med små medel. Det har han gjort så länge jag kan minnas och jag har alltid funnit det högst amuserande. 

Innan ni går upp i hej och tycker att min pappa är elak vill jag med en gång meddela att han själv är skåning. (Flyttade dock härifrån så fort tillfälle gavs men det är en annan historia.)

Nåväl, hans påhitt har lett till att när jag genom åren hört en utpräglat bred skånsk dialekt haft svårt att ta personen i fråga på allvar. Jag ser bara farsan framför mig. Väluppfostrad som jag är och född med pokerfejs har jag alltid tacklat det hela riktigt bra. Förutom en gång.

I början på nittiotalet, närmare bestämt en varm majdag 1993, började jag jobba på BookHotel AB. BookHotel var ett elektroniskt hotellbokningssystem som främst svenska affärsresebyråer använde. Jag satt på helpdesk och assisterade vilsna användare och förvirrad hotellpersonal. 

De första dagarna satt jag bredvid tjejen jag skulle ersätta och medlyssnade på samtalen, men så kom dagen då jag var tvungen att ta över rodret och svara när det ringde. Mitt allra första samtal var från en resebyrå. I Malmö. När jag hörde rösten var jag fast övertygad om att det var pappa som ringde för att skoja med mig. Jag var inte sämre än att jag börja låta likadant, betedde mig som en idiot och sa de mest osannolika saker. På fejkskånska. Efter en stund började jag ana att detta inte alls var en av mina fars figurer. Det var en riktig person. Det började hetta i ansiktet på mig och svetten bröt ut. Jag ville bara lägga på och slänga headsetet ifrån mig. Jag funderade på att fly fältet eller inta fosterställning på golvet, men istället harklade jag mig, bad om ursäkt och sa som det var - att jag trodde att han var någon annan. Han verkade inte ta illa upp men jag anar att när vi senare avbröt samtalet skakade han på huvudet och tänkte: "nollåttor..."

Genom åren hade vi ett bra samarbete så det vilade inga ledsamheter efter incidenten. Tur för mig att skåningar har humor. 

Magnus har ett fantastiskt sinne för humor. Annars hade jag inte suttit här. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar