söndag 19 juli 2015

Krig eller räkmacka

Jag har fått in en Önskeblogg. En läsare vill gärna att jag skriver om kärleksförhållanden och hur mycket vi ska kämpa för att rädda relationen när den börjat krackelera.

Det är komplicerat. Lika knepigt som att skriva om vänskap, ett ämne jag berörde för någon månad sedan. Det är svårt eftersom det är upp till var och en att tolka vad vänskap är. Det står alla fritt att kämpa hur mycket de vill för att hålla ihop en kärleksförbindelse. Jag kan bara utgå från mig själv.

Under mina förhållanden har jag aldrig känt någon kämparglöd när kärleken väl börjat avta. Vi kan varken tvinga fram eller kvar kärlek. 

Jag vill inte behöva kämpa i en kärleksrelation. Vi ska ha roligt. Vi ska leka, skratta och älska. Hålla om varandra, hålla av varandra och lyfta upp varandra. Inte gräla, strida och ljuga. Livet är för kort för att gå i illa asfalterad uppförsbacke.

Jamen passionen då? Är det inte bra skrika och slåss emellanåt? Kasta porslin på varandra för att sedan försonas i hetsig älskog? Jag vet inte. Det är i alla fall inget för mig. Om jag nu skulle kasta en rörstrandtallrik på någon efter att ha skrikit mig hes på den samme, är intimitet det absolut sista jag tänker på. Hellre vill jag att han besöker helvetet än min säng. För övrigt kommer ordet passion från latinets patio som betyder lida. Tack, men nej tack. Jag vill inte lida. Jag vill inte kriga. Jag vill att förhållandet ska vara som en räkmacka. Ni vet, med sådana där stora, goda västkusträkor med perfekt sälta och en klick hemslungad mayo. Citronklyfta vid sidan om. Kanske en dillkvist för syns skull. Men ingen torr tekaka i botten dock. Hellre ett saftigt levainbröd med knaprig kant.

Många säger att de måste hålla ihop för barnens skull. Okej, jag har själv inga barn så jag hör hur ni säger att jag inte ska uttala mig om saken, men jag tänker leva farligt och påstå att det är ett självbedrägeri. Att gripa efter halmstrån om ni så vill. Vadå för barnens skull? Jag tror snarare att det är för er egen skull som ni vill stanna kvar. Trots att er relation haltar och vilar på kryckor. 

Mina föräldrar skilde sig när jag var i sjuårsåldern. Har jag lidit av det? Inte ett dyft. Aldrig någonsin har jag fällt en tår över detta. Aldrig någonsin har jag önskat att mina föräldrar skulle bli ihop igen. Och aldrig någonsin har mina föräldrar baktalat varandra inför mig. Så länge de vuxna agerar vuxet är det ingen fara för barnet. Ungar har dessutom en utomordentlig bra förmåga att anpassa sig. Även till skilsmässor. 

När någon vänstrar anser jag att det är ett tydligt tecken på att förhållandet är, om inte dött, så infekterat. Det kommer aldrig bli stabilt. Tilliten är borta. Fundamentet likaså. Liksom kärleken och respekten. I mina ögon är det irreparabelt. Inte ens silvertejp hjälper. Jag accepterar inte att någon är otrogen mot mig. Där har jag nolltolerans. Har han en gång bytt kroppsvätskor med någon annan är det kört och sannerligen inte värd att slåss för. Tycker ni att jag ger upp för lätt? Kanske. Men för mig är det inte viktigt att stanna kvar i tvåsamheten om den är oharmonisk och dysfunktionell. Om jag eller den andra personen drar åt vänster bör vi ställa oss frågan varför.

Det behöver givetvis inte bero på vänsterprassel för att ett förhållande ska ta slut. Jag har själv varit med om att förälskelsen övergått till platonisk vänskap. Han och jag tog ett gemensamt beslut att bryta upp förhållandet. Vi är vänner än idag.

Jag tillhör den typen som gillar mitt eget sällskap så pass mycket att om jag ska ingå i ett förhållande ska det tillföra något mer än att hans uppenbarelse är trivsam. Det ska vara ännu bättre än att vara själv. Annars får det vara.

Livet är som "Finns i sjön". Mister du en står dig tusen åter. Det är faktiskt sant. Jag vet att det gör helvetiskt ont att bli åsidosatt, lämnad och övergiven - jag har själv varit där. Flera gånger. Just därför vet jag också att när man slickat sina sår och sörjt klart, syns färgerna igen. Ännu klarare och intensivare än förut. Sjön ter sig lockande och vi är redo att dyka i igen.

För varje misslyckat förhållande sätter sig en törn i hjärtat. För varje svek, för varje kall hand, för varje lögn har vi en tendens att sluta våra hjärtan. Men det ska vi inte göra. Vi ska öppna det för att släppa in ljuset och kärleken.

Älska dig själv först. 

Ta ingen skit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar