fredag 24 juli 2015

Med sjöhäst i håret

Om jag inte hade passat mig noga kunde jag ha gått omkring i Malmö med en sjöhäst i håret. Äsch, tänker ni. Jo faktiskt, replikerar jag. Jag ska förklara;

i morse när jag duschade gjorde jag den klassiska farsmanövern genom att tappa tvålen. Av rädsla att halka på den och göra scenen komplett böjde jag mig således ner för att ta upp den hale jäveln. När jag reste mig upp fastnade den zanzibariske sjöhästen, som alltid hänger i duschen, i mitt hår. Och ganska ordentligt också. Jag har ingen aning om hur. Efter att ha stått en stund i ett försök att reda ut debaclet övervägde jag att hämta en sax. Eller låta sjöhästen vara kvar. Starta en besynnerlig trend liksom. Till slut separerades vi dock utan att någon kom till skada.


Sjöhästen.


Kort efteråt styrde jag mina steg mot stationen. Jag skulle åka till Malmö. En anpassning till den snart kommande stockholmsresan. När jag hasat mig upp för den korta uppförsbacken och befann mig mitt på perrongen kom det fram en kvinna, 65+, med blå foppatofflor och en cigarett i mungipan. Jag märkte att hon försökte ta kontakt med mig så jag tystade Stefan Sauks röst som läste den senaste deckaren av Carin Gerhardsen och tog ur hörsnäckorna ur mina öron för att höra vad damen hade på hjärtat. Hon undrade om jag kunde hjälpa henne att köpa en biljett. Naturligtvis kunde jag det. Plötsligt kände jag den skrikiga varselvästen omkring mig som jag hade under min tid som stationsvärd på Malmö Central. 

Foppatofflorna tog fram sitt betalkort och vi stod bredvid varandra framför biljettautomaten. Jag väntade på att hon skulle tala om för mig var hon vill åka. När hon inte sa något frågade jag henne var hon vill åka. Inte för att jag var personligt intresserad men för att kunna hjälpa henne var det av nöden tvunget. "Eslöv!", svarade hon medan tobaksröken steg från hennes läppar och med en blick som avslöjade att hon tyckte det var en oerhört dum fråga. Ungefär som var ska man annars åka? 

Lite mer än en trettio minuter senare klev jag av i Malmö. Mitt främsta mål var att inhandla trosor. Ibland måste man det. Mitt favoritställe för detta ändamål är Twilfit i Triangelns köpcentrum. Där finns en fantastisk trevlig och tjänstvillig tjej som har hjälpt mig många gånger med den rätta BH:n. Hon kan min byst. Nåväl, det var inte därför jag var där. Nej, det var ju för trosornas skull. De har toppenbra vardagstrosor. Jag ville ha helt vanliga, ofarliga, osexiga, harmlösa, tråkiga och gudomligt bekväma bomullstrosor. Bridget Jones-stuket. Ni minns, hon hade sina "granny pants" på sig när hon mot alla odds fick ligga. Med ingen mindre än med Hugh Grants karaktär dessutom. 

Det är ungefär sådana trosor jag pratar om. Helt avsaknad av glamour. Ändå la den alltid så trevliga tjejen in dem i silkespapper. Som om det var fina lyxiga ting. Jag tycker det är så charmigt. När man kommer hem och packar upp känns det som om det man köpt ändå är petite och piffigt. Även om innehållet har storleken av en spinnaker. Och lika spännande som en dito i stiltje.

Efter att ha gjort mig oskyldig i butiken kände jag hur blåsan gjorde sig smått påmind och tänkte att det var säkrast att besöka faciliteterna innan jag begav mig ut på gator och torg. Jag gick säkert tre, fyra varv innan jag förstod att symbolen för kundtoaletter inte var symbolen för hissar. De som eventuellt roade sig med att titta på övervakningskamerorna när jag irrade runt i omloppsbana gjorde sig nog redo för ett ingripande.

Avslutningsvis vill jag bara säga: roquefort- och portvinsbrie, åh min gud så gott. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar