måndag 13 juli 2015

Tunnelbanevana

Ibland glömmer jag bort att jag har flyttat från Stockholm. Även fast jag har bott i Skåne i snart fyra år händer det ofta att jag skriver min gamla stockholmsadress. 

En annan sak som jag har uppenbara svårigheter att vänja mig av med är tunnelbanan. Det sitter i ryggmärgen det där med att tunnelbanan går med täta avgångar, vilket leder till att jag går till stationen utan att tänka på tidtabellen. Detta har resulterat i mången väntan. I Stehag stannar pendeltågen sammanlagt fyra gånger i timmen. Två gånger söderut mot Lund och Malmö och två norrut mot Höör, Hässleholm och Kristianstad. Förutom på helger då de endast stannar en gång i timmen åt vardera håll. För en nollåtta känns det en smula fattigt.

Idag hände det igen Jag hade tänkt att åka in till Eslöv för att göra några ärenden. När jag var klar med förmiddagens bestyr gick jag till stationen bara för att se rumpan på tåget åka iväg med ett hånleende. Jo, rumpor kan hånle. De kan även le snällt. Min sambos rumpa ler hela tiden. Alltid en glad rumpa där.

Visserligen lyssnade jag på en spännande ljudbok och var väl underhållen, men att sitta och vänta i fyrtio minuter på nästa tåg var inte något jag hade lust med, hur bra sällskap deckaren som strömmade ut genom mina hörlurar än var. Tio minuter senare skulle tåget i norrgående riktning komma så jag bestämde mig för att åka till Höör istället.


En Höörsnigel. Hon presenterade sig som Hjöördis.
Somliga lämnar starkare avtryck efter sig än andra.


Väl tillbaka i byn kom jag på att jag hade glömt det viktigaste - kattmaten. Faktiskt den största anledningen till att jag alls var tvungen att besöka en butik idag. Well, det var bara för mig att slinka in till den lokala Matboden för att rätta till misstaget. Där inne kände jag plötsligt hur mina tarmar gjorde en omotiverad och hastig rörelse. Som upprepades med ökad intensitet för varje sekund. Typiskt!

När kortläsaren godkände mitt köp drog jag snabbt ut mitt MasterCard och ilade hem i en rasande fart medan jag bad till högre makter att inte den übersociala tjejen från boendet på vår gata skulle se mig. Hon vill nämligen alltid väldigt gärna snacka ett bra tag med alla och en var. Hon är söt och trevlig på alla sätt och vis, men hade jag hamnat i klorna på henne skulle en pinsam olycka ske för min del.

Jag hade tur. Det var fritt fram. Medan jag ångade fram den sista biten märkte jag hur syret omkring mig tog slut, som om jag hamnat i en evig inandning. Dagen försvann och himlen antog färgen av den mörkaste granit. Uh oh.

I samma ögonblick som jag öppnade dörren, gjorde även skyn det. Regnet vräkte ned med oanad frenesi. Doris, som stod på stand by innanför, gjorde en ansats att springa ut men vände tvärt när hon insåg att en eventuell promenad skulle resultera i blöt päls. Vetskapen om hur fåniga blöta katter ser ut gjorde hon allt för att undvika bli generad och skuttade upp för trappan istället. Hemma är det torrt.

Är det inte praktiskt när ens inälvor skvallrar om vädergudarnas avsikter? Hade jag inte skyndat mig hade jag blivit genomdränkt.

Eftermiddagen ägnade jag åt att lyssna klart på boken, lyssna på regnet, planera och dagdrömma. Jag fixade och donade. Skrev anteckningar, kom-ihåg-listor och var på ett gott humör. Jag kände förväntan.

När måndagen övergick till kväll snodde jag ihop en puttanesca för att stilla hungern. Jag sköljde ner det hela med ett glas vin. Jag är en belåten gräsänka.


Yummy in da tummy!

2 kommentarer: