söndag 30 augusti 2015

Våfflan, tuppen och livet

Idag åt jag mitt livs mest delikata våffla. Den var stor, tjock och härlig (som jag) men samtidigt lätt, frasig och luftig (som jag). Detta mästerverk (inte jag, våfflan) (även om jag naturligtvis också är ett mästerverk) intog jag tillsammans med sambon och en av mina käraste vänner hos "Lotta på Åsen". En formidabel och genuin kaffestuga som jag premiärbesökte idag. 


Om ni någonsin är i environgerna av Ljungbyhed och Söderåsen
vågar jag påstå att ni kommer att ångra er bittert om ni inte
besöker våfflornas Mecka. Å andra sidan, hur kan ni bli bittra
när ni inte vet vad ni går miste om? Fast nu när ni läser detta
vet ni att så de facto är fallet. Vill ni verkligen ta risken att bli
en bitter människa? Va? VA?


När vi kom hem igen läste jag på deras hemsida att ägaren till "Lotta på Åsen" inte alls heter Lotta, utan Pernilla. Därtill blev jag informerad om att våffelreceptet är från 1800-talet. Och! Hon bjuder på den tredje våfflan. Tänk om jag hade googlat innan vi åkte dit...

Det var rätt mulet idag men ändå sommarvarmt så trots miljarder med getingar valde alla att sitta ute i den trivsamma trädgården. Förutom dessa sockerintresserade utomjordingar (för ni har väl sett en geting i uppförstorad närbild?) såg en svart labrador till att alla gäster var nöjda och spankulerade målmedvetet mellan borden för att städa undan eventuellt spill. Som assistenter hade han fru Höna och herr Tupp. Ett särdeles vackert par.


De vek aldrig från varandras sida Eller våra.
Tuppen. Ser ni hur stilig han är?


Medan vi njöt av den trevliga omgivningen pratade vi om ditt och datt. Glada ämnen. Och lite mindre livade. Omdaningens tid är tveklöst här. För oss alla. Personligen har förändring i alla händelser lett till förbättring, även om jag för stunden inte alltid förstått det. Men emellanåt tar jag mig en titt i backspegeln och inser att jag är där jag ska vara. Jag har aldrig någonsin velat gå tillbaka.

Livet är i en konstant rörelse framåt. En utveckling. En spännande resa. Ett äventyr. En skatt. Om vi väljer att inte krampaktigt hålla oss fast till det som varit.

Jag har lärt mig av mina misstag. Med det sagt betyder det inte att jag inte gör om dem. För det gör jag. Ibland. Det gör inget. Jag har alltid i morgon. 

En sak till, lyssna inte enbart på logiken. Utan magkänslan kan den vara förrädisk. Följ ditt hjärta och gå dess väg. Med huvudet på skaft.

lördag 29 augusti 2015

Utebliven ventilbesiktning och sura picklar

Vis av erfarenhet slopade jag sovmorgonen och gick upp tidigt. Det är visserligen upp till var och en vad som känns tidigt, men säg så här; timmen var ännu inte slagen åtta. I min bok är det rätt tidigt. För en sensommarlördag. Men jag vet hur ventilgubbar är. Ni som läste mitt inlägg om ventilnöden vet det också.

Den lilla djungeltrumman hade sagt att den skånska ventilmannen från den skånska ventilmyndigheten skulle inspektera de nya skånska ventilerna idag. Jag utgick givetvis ifrån att den skånska dörrklockan skulle klämta vid niotiden. Skånsk tid. Precis som sist.

Klockan tio i nio var jag således duschad och klädd. Sängen bäddad. Katten utfordrad. Kaffedoften spred sig hemtrevligt över den ventilbemängda lägenheten.

I samma ögonblick som Melodikrysset började, ringde det på dörren. Typiskt. Jag sprang ner för trappan och öppnade dörren till vad jag trodde skulle vara ett entourage av män. Fastighetsskötargrannen, ventilgubben, nuvarande hyresvärden och den framtide. Men endast den förstnämnda stod på verandan. Han lät meddela att ventilbesiktningen skulle ske klockan ett. På måndag. Givetvis.

Efter att ha småpratat med grannen i cirka en halvtimme hasade jag mig upp igen. På köksbordet fanns min dator. Ur den hörde jag Eldeman påannonsera de lokala nyheterna. På andra sidan datorskärmen fanns Magnus. Ängslig. Orolig över var jag hade tagit vägen. Ni förstår, när Magnus och jag inte befinner oss inom samma geografiska kvadratmeter måste vi ändå lösa Melodikrysset tillsammans. På distans. Det är nödvändigt. Denna morgon, när sambon satt i sitt föräldrarhem på Österlen, möttes han av en kompakt radiotystnad från min sida. Som tur var hade en liten del av hans hjärna kommit ihåg att ventilmannen skulle hemsöka oss så hans värsta farhågor om att jag blivit bortrövad kom aldrig riktigt upp till ytan.

Inför kvällens planerade panerade flundra behövde jag köpa en burk picklade pickles till remouladsåsen. Jag knöt mina skor och gick mot Matboden. På väg till affären ropade den glada sociala kvinnan från boendets balkong.

Kvinnan: "Hej Helena, du är så fin på håret!"
Jag: "Tack, det är du också"
Kvinnan: "Är du och Magnus bara sambos?"
Jag: "Ja, bara sambos."
Kvinnan: "Så då har ni inga barn?"
Jag: "Nej, inga barn."
Kvinnan: "Men ni har katt?"
Jag: "Japp, Doris."
Kvinnan: "Hej då, hälsa Magnus!"

Efter dessa år med samma frågor har jag kommit fram till att hon anser att barn bör födas inom äktenskapets helgd. 

Remouladen blev en succé. Trots att jag var tvungen att kasta hela den nyinhandlade burken med Fontanas pickles. Grönsakerna var sladdriga och bleka. Lagen stank av den suraste vinäger. Fullständigt oätlig. Jag letade efter bäst-före-datumet, jag tänkte att det måste ha varit passerat för längesedan. Så var dock inte fallet. Fanns några månader kvar... Nåväl, som tur var fanns en burk inlagd smörgåsgurka i kylen som gjorde susen.

Efter middagen, mätta och belåtna, skrattade Magnus och jag oss fördärvade. Varför? Vi kittlade varandra till vansinnets brant. Varför? Vet inte. Det är bara så vi gör här hemma.

torsdag 27 augusti 2015

När bubblan spricker

Ni som läser min blogg vet att jag skriver obetydliga kåserier om min vardag. Jag brukar ligga lågt vad gäller politik och andra "känsliga" ämnen. Men ni vet, när något har bubblat i en för länge, utan att få komma ut, då måste bubblorna frigöras. Vare sig vi vill eller inte. Annars spricker vi. Det är där jag befinner mig nu. Vid sprickans rand. Bägaren har just runnit över mig.

Apropå KDU:aren Adam Davidssons förslag att låta kustbevakningen bogsera migrantbåtarna i Medelhavet tillbaka dit de kom från samt medfinansiera ett stängsel mellan Serbien och Ungern. 

Jag är inte särskilt insatt men i min värld är man kristen om man är kristdemokrat. Eller? (Är det förresten bara jag som tycker att KD och SD på sistone är samma lika?) Således funderar jag på vad Jesus Kristus känner inför Davidssons uttalande. Själv undrar jag var de kristna värderingarna har tagit vägen, rent generellt. Jamen ni vet, det här med kärlek och så. "Älska din nästa såsom dig själv", "saligare är att giva än att taga", "kasta första stenen" osv.  

Jag har en känsla av att snubben som grundade kristendomen inte ens i sin vildaste fantasi hade kommit på tanken att sätta upp ett stängsel för att utestänga människor. Men å andra sidan var han inte utrustad med en reptilhjärna. Dessutom var hans egen familj tvungen att fly. Ni kan väl historien? Ironiskt då att en "kristen" hellre vill uppföra taggtråd än ett stall.

Vad är det som driver människor bort från sina älskade hemländer? (Alltså mot sin vilja. Inte för att de har kärat ner sig i en snygging från Baskien och flyttat dit av den orsaken.) Vad tror ni? Tänk er själva. Blunda, bara för ett ögonblick, och föreställ er hur ni måste fly från ert hem. Lämna allt. Lämna allt och alla ni älskar. Du är ständigt rädd. På din vakt. Det enda som betyder något är att rädda ditt barn. Och dig själv. Du gör vad som helst. Vad som helst. 

Vänta, stanna kvar i tanken och fråga er varför i hela friden någon människa vid sina sinnens fulla bruk skulle sticka från, exemplevis, Syrien till Sverige? Syrien som var en framstående kultur samtidigt som vi här uppe i Norden fortfarande, i skydd av grottornas mörker, grymtade som grisar och kliade oss i röven. Flytta till Sverige av fri vilja?! När allt här smakar falukorv, filmjölk och fiskrens. Det är kallt, mörkt och jävligt. Trista introverta människor överallt. Som förutom sig själva dessutom vill ta livet av alla som inte är blonda och blåögda. 

Enda anledningen jag kan tänka mig är att våra medmänniskor är på flykt undan diktatoriska helveten och inte har några andra val. De är förföljda. De är desperata. De behöver fly. De söker skydd. Deras land har svikit dem. De behöver vår hjälp. De är i nöd. (Byt gärna ut "de" mot "vi".) Människor. Precis som du och jag. Vi är alla precis likadana. Exakt, precis, på pricken likadana. Språket låter lite annorlunda bara. Men det är knappt.

Jag tycker att främlingsfientlighet och rasism är förlegat. Fantasilöst. Fåraktigt. Jag menar, det är historiskt sett bara nyss som andra världskriget förpestade vår jord. Är vi helt oförmögna att lära oss av det förflutna? Ska vi krampaktigt marschera samma väg? Igen? Redan? Det torde tyda på en oerhörd brist av vitaminer, empati och läskunnighet. För att inte tala om ett överflöd av skygglappar, rädsla och flathet. Samt dålig andedräkt. Och mjäll. Och ett stort behov av att skylla sina egna tillkortakommanden på något diffust vars benämning förändras beroende på vilka som för dagen står i skottlinjen. 

En så kallad kristen sover gott om natten. Han behöver inte korsa Medelhavet i en överfylld eka, modell större. Han slipper höra de skräckfyllda gråten från barn som inte förstår vad som händer. De förstår lika lite som Davidsson. Davids Son.

Jesus Kristus var aldrig konservativ. Han var varken kristdemokrat eller sverigedito. Herregud, inte bara det att han inte var svensk, han var inte ens europé. Han var från Mellanöstern. Mannen var dessutom aldrig med i en högerallians. Tvärtom. Han var en hippie. Han förespråkade kärlek. Han gick barfota och hade blommor i sitt hår. Han älskade. Och lyssnade på The Doors. Och hade han inte uppstått hade han vridit sig av vånda i graven över hur primitivt mänskligheten beter sig över tvåtusen år senare. I både hans namn och andras.




Följ min blogg med Bloglovin


onsdag 26 augusti 2015

Krig och koriander

Jag tittade ut genom sovrumsfönstret för att undersöka vad det var frågan om. Vadan denna kalabalik? Det var ett gäng pojkar som lekte krig. Med tanke på hur det ser ut runt om i världen var jag tacksam över att det bara var på låtsas. Pojken med det minsta vapnet, en orange vattenpistol, såg inte helt nöjd ut och ville byta ut den till något större. De andra killarna, som hade mer gevärsliknande mojänger (detta påstår jag utan att ha några som helst kunskaper om vapen, hur de ser ut eller vad de kallas), ville inte byta med honom så han fick missnöjt hålla till godo med den lilla neonfärgade pickadollen.

Innan Magnus for iväg till Österlen drog han till min förtjusning, och Doris missnöje, fram dammsugaren för att ge golv och mattor en rejäl omgång. Han har en "städlista" på Spotify som han alltid lyssnar på vid dessa tillfällen. När han blev färdig med sugandet utbrast han högt som fan (eftersom han inte hör sin egen röst med de där hörplupparna intryckta långt in i hjärnan: "INGET GÅR UPP MOT TYSK POWERMETAL NÄR MAN DAMMSUGER!" Bra att veta om ni letar efter inspiration inför städningen.

När jag är gräsänka försöker jag alltid passa på att äta sådant som sambon inte är så där extatiskt och överdrivet överförtjust i. Som exemplevis Nigellas sakemarinerade lax. 

Jag har aldrig haft helt klart för mig hur sake uttalas. Säger man sake, sacke eller sacké. Av någon outgrundlig anledning brukar jag säga sacké. Det är förvisso inget ord jag använder ofta men jag ville veta. Vetgirigt googlade jag således i saken. Alltså inte i drycken saken utan i saken. Som i föremålet. Eller alltså ja, jag googlade ju med saken i tanken, men när jag skrev saken så menade jag... äh, ni hajar. Och gör ni inte det så spelar det ingen roll. För nu babblar jag bara. Hur som helst, på Wikipedia fanns en ljudfil där jag hörde en mansröst säga: "sack'e". Med lätt betoning på e. Så jag verkar inte ha varit ute och cyklat allt för långt från sanningen.



Nigellas sakelax med kardemummaris
och en näve koriander on top.
Svårt jävla gott.


Apropå absolut ingenting, har ni tänkt på att varje gång man ser en film där Jan Malmsjö har en av rollerna vet man direkt att det är han som är boven? Spänningsmomentet försvinner fullständigt när han inträder på scenen. Jan Malmsjö? Ok, då behöver jag inte se mer. Det är han som är mördaren.

tisdag 25 augusti 2015

Samtal vid frukostbordet

Magnus: "Jösses, vad är det där?!"
Jag: "Det är brödet jag bakade igår."
Magnus: "Hahaha, det ser ut som en misslyckad tegelsten!"
Jag: "Vilken tur. Eftersom det inte är en tegelsten."
Magnus, som tog en skiva av det ljusa köpebrödet och stoppade den i brödrosten: "Men det är säkert jättegott."
Jag: ...
Magnus: "Jag älskar dig."
Jag: "Mmm."
Magnus: "När var det du skulle på det där mötet?"
Jag: "På torsdag."
Magnus, på tillgjord stockholmsdialekt: "På tooschda."
Jag: ...
Magnus, fortfarande på tillgjord stockholmsdialekt: "Jag ska diiit på tooschda."
Jag: "Jag låter faktiskt inte så där. Och förresten, ska du håna mig? Du med värsta skånedialekten? Håna mig? Som talar ren och klar rikssvenska? Tillåt mig småle. Tillåt mig skratta hysteriskt."
Magnus: "Älskling, du talar inte rikssvenska, du talar stockholmska."
Jag: "Det är samma sak."
Magnus: "Det är det verkligen inte. Claes Elfsberg."
Jag: "Claes Elfsberg?"
Magnus: "Han pratar rikssvenska."
Jag: "Claes Elfsberg gillar bajs."
Magnus: "VA?!"
Jag: "Va?"

måndag 24 augusti 2015

Frisyr, frö, fru, frisco och fraggel

I morse hörde jag det där signifikativa ilskna lätet från en nagelklippare. Igår la jag märke till att sambons tånaglar var i en värld för sig så jag frågade hoppfullt: "Klipper du tånaglarna?"

Magnus: "Nej."
Jag: "Nähä, vad gör du då?"
Magnus: "Kör skördetröska."

Okej. Det humöret.

Vid lunchtid satte vi oss i bilen för att åka in till Eslöv. Jag hade en tid hos frissan och Magnus hade andra ärenden att uträtta. När vi hade kört några meter kom han på att han glömt kameran hemma. Magnus måste alltid ha kameran med sig. Omutifallatt. 

Vi rullade tillbaka. Medan jag satt och väntade i bilen kom den glada och sociala kvinnan från boendet mittemot vårt hus. Det är ett hem för personer som har allt från lätta begåvningshandikapp till lite mer ordentliga psykiska utvecklingsstörningar.

Den glada kvinnan har sedan dagen jag flyttat till Stehag trott att jag varit gravid och undrar ständigt hur det kommer sig att inte Magnus och jag har några barn.

Konversationen med henne idag var som den brukar vara.

Kvinnan: "Hej Helena, vad snygg du är!"
Jag: "Tack, du med!"
Kvinnan: "Har ni inga barn?"
Jag: "Nej."
Kvinnan: "Men jag trodde du var gravid!" (Här daskar hon alltid till min mage med sin hand.)
Jag: "Nej nej, jag ser ut så här..."
Kvinnan: "Men är du och Magnus inte gifta?"
Jag: Näe."
Kvinnan: "Är ni bara sambosar?!"
Jag: "Jo."
Kvinnan: "Jaha, jag trodde ni var ihop på riktigt..." (Här blir kvinnan jämt lite nedstämd. Men det går alltid snabbt över.)

Efter detta brukar hon föreslå att Magnus och jag ska äta "Flygande Jakob" men idag tyckte hon att vi skulle äta matjesill till middag. Och en sup. Som brukligt avslutade hon dialogen med en uppmaning att jag ska hälsa till Rosa. Som hon har fått för sig att Doris heter.

Resten av dagen utlöpte väl. Jag fick håret klippt, Magnus fick gjort det han skulle göra och efter det åkte vi för att handla mat. Mängden blev extensiv. Vi behöver inte gå hungriga de närmaste trettiofem åren.

När vi kom hem igen bakade jag bröd. Vilket givetvis resulterade i enorma svettningar. Att ha ugnen på i vårt redan så varma kök som är beläget direkt under takåsen är inte den mest skarpa idé man kan kläcka så här på sommaren, men det fanns inget annat val. Jag hade fått ett, för mig, nytt recept från min kungliga hovleverantör av lätta, delikata, fröiga brödrecept. Jag var tvungen att testa. Resultatet blev överjordiskt gott. Tack fru Åkesson!

När jag frågade min sambo vad han tyckte att jag skulle skriva om idag sa han med en högst allvarlig stämma och fast blick: "Du måste berätta om kycklingburgarna."

Han krävde ett löfte. Så nu förtäljer jag om kycklingburgarna även om det inte finns något nämnvärt att skriva om dem. Vi köpte hem Max färdiga, frysta kycklingburgare från vår specerihangar vi alltid spenderar våra proviantpengar hos. De är jättegoda. Särskilt när man själv får välja vad som ska finnas mellan bröden. Så nu vet ni det. Nöjd nu, älskling?

Över lag föredrar jag att äta egna burgare. I snabbmatsrestauranger är de alltid dränkta i besynnerlig dressing. Jag blir skeptisk när man inte känner smaken på köttet. Vad är det all denna gegga döljer egentligen?

Det råder för närvarande lite tryckt stämning här hemma. Magnus uppvisade en viss upprymdhet över att Fragglarna nu finns på Netflix. Inte bara det att jag inte delar hans glädje och intresse, jag råkade producera ett gapflabb. (Som möjligtvis kunde tolkas som ett rått utfall.) Jag fick veta att Fragglarna var inget att skoja om. Vilket jag kan tycka är egendomligt. Trodde att deras syfte var att vara skojiga. Eller tänker jag på Gremlins nu?

söndag 23 augusti 2015

Efter fest kommer pizza

Det tog någon sekund innan jag förstod var jag befann mig när jag i förmiddags slog upp mina melerade ögon. Magnus och jag hade spenderat den senare delen av natten hos mina svärpäron på Kivik. Den första delen hade ni hittat oss i ett partytält cirka en femminuters bilfärd från uppvaket. En god vän fyllde jämnt och hade kalas. Jag fick träffa trevliga människor, äta mig mätt från en generös buffé och dricka mig otörstig från Ikeabaren. Det vill säga; "gör-det-själv-baren". Nu visade det sig att törstig var just det jag blev. Men det märkte jag inte förrän idag. Det har resulterat i en ymnig vattenkonsumtion.

När jag vaknade i morse ringde Peps Perssons "Oh boy" i öronen och jag kände mig sträv i halsen. Jag misstänkte att obehaget i strupen berodde på snarkningar. Magnus, som hade vaknat upp med en Björn Ranelid-frisyr, bekräftade detta med ett ansiktsuttryck jag inte riktigt visste hur jag skulle tolka.

På eftermiddagen körde vi hem. Jag älskar verkligen vägen mellan Kivik och Stehag, den är så vacker. Under en timme kan jag luta mig tillbaka och njuta av de fagra omgivningarna som svischar förbi utanför bilrutorna. Att sambon verkade ha oerhörda svårigheter att sluta sjunga på Weird Als "Amish Paradise", gjorde inget. Jag kan numera konsten att slå dövörat till. Jag har insett att det är nödvändigt för min överlevnad.



Nöjd att jag har lärt mig att stänga av.


Vid ankomst till hembyn upptäckte vi en diminutiv cirkus. Circus Bambino hade slagit upp sitt söta lilla tält. Magnus utbrast: "Åh titta, en cirkus! En pytteliten cirkus! Världens minsta cirkustält! Och kolla, där springer en flicka som vill se... ja, inte vet jag... vandrande pinnar?"



Liten cirkus.


Väl hemma hoppade jag ur kläderna och hoppade in i duschen. Till Doris stora lycka hoppade husse upp på sängen. Hon hoppade efter. 



Kärlek.


På kvällen tog vi oss en återställare [läs: pizza]. Vi är avslappnade intill medvetslöshet och mycket belåtna efter helgens begivenheter. 

fredag 21 augusti 2015

Blått åttiotal. Blåttiotal.

Jag behövde åka till Malmö idag. Nöden krävde detta då min Karma Kream var slut. Ett besök hos Lush var därför nödvändigt, jag genomlider stora ledsamheter utan denna väldoftande kroppslotion. Jag frågade Magnus om han ville följa med in till stan. Det ville han inte så jag kammade mig, satte på mig ansiktet och hoppade allena på tåget söderut.

Jag hade inget större intresse av att trängas bland besökare på den pågående Malmöfestivalen. För att undvika detta gick jag inte av vid centralstationen utan fortsatte med tåget - som helt plötsligt och för ett kort ögonblick förvandlas till en tunnelbana - ytterligare en station och klev av vid Triangeln. Garanterat festivalfritt.

På gågatan där butiken Lush ligger, stod några män omkring ett stort parasoll. Under parasollet fanns ett bord med böcker, en elektrisk mackapär och en skrikig skylt där det stod Dianetics. Jag förstod genast att de var från scientologerna. Jag har absolut ingenting till övers för scientologin. Jag föraktar rörelsen. När en av männen närmade sig mig hann han knappt få ur sig en stavelse innan jag bryskt avbröt honom med ett: "hej då!" Han såg alldeles ställd ut. När han kom på vad han skulle säga för att försöka snärja in mig i deras ävja var jag redan inne i Lushs underbara och goda värld. 

Jag stod vid kassan och väntade på att kortläsaren skulle ge sitt godkännande av köpet då jag tittade ut genom skyltfönstret. Mannen stod nu och pratade med en kort blond tjej som hade en blå kånkenrygga hängandes om axlarna. Hon följde med honom till parasollet och de började hålla på med den där mackapären. Arma kvinna, tänkte jag. Hoppas hon inser vilket hittepå allt det där är och går därifrån.

Efter ytterligare ärenden i diverse affärer beslöt jag mig för att åka hem igen. Eller, snarare till Eslöv där sambon skulle möta mig med bilen. Vi skulle handla ingredienser till kvällens 80-talsmiddag - Flygande Jacob! Till förrätt: räfflade potatischips med holidaydipp! 

Jag hade lite tid innan nästa tåg åt mitt håll skulle gå så jag satte mig på en bänk under det stora trädet vid Sankt Johannes kyrka. Skönt med skugga. Jag tittade på folk. Uteserveringarna vid Triangelns köpcentrum var fullsatta med hungriga lunchgäster. Alla såg glada ut. Solen sken och det det var fredag. Folk var på bra humör. När jag lyfte blicken såg jag en kvinna komma ut på balkongen med en kopp kaffe. Hon satte sig nöjt ner på den bekväma utefåtöljen och tog fram en tidning som hon bläddrade förstrött i. Det var en skön och avslappnad energi som svepte omkring oss vid Triangeln. Den klappade lent på våra kinder och sa att allt kommer att bli bra. Plötsligt började kyrkklockan klämta som för att bekräfta den positiva kraften.

Väl hemma upptäcker jag till min förfäran att mascaran jag köpt var blå. Blå! Men alltså herregud, blå mascara! Jag kan väl inte ha blå mascara?! Mina ögon är dessutom inte blå. I alla fall inte alltid. För det mesta inte. De ändrar färg beroende på humör, väder och kläder. De är grå/grön/blå-ish. Ljusbrunt runt pupillen. En mörk ring som omger iris. Det är möjligt att den ringen är blå. Faktiskt.

Blå mascara... Ha, snacka om 80-tal!

Efter 80-talsdekadensen kollapsade Magnus. Medan jag stod i köket och diskade lyssnade jag på en ljudbok i lurarna. Trots det hörde jag ett dovt muller i bakgrunden. Jag visste att det inte var åska, vad kunde det vara? När jag var klar fann jag sambon uthälld och snarkandes på sängen. Han vaknade till när jag försökte ta av honom glasögonen.

Magnus: "Mmm, va?"
Jag: "Ska du inte ta av dig glajjorna?"
Magnus: "Blöjan?"
Jag: "Nej raring, g l a s ö g o n e n."
Magnus: "Näe, då ser jag inte vad jag drömmer."

Kom just på att vi glömde förrätten. Jag anar en tidig vickning ikväll.

torsdag 20 augusti 2015

Ett fylligt klipp

Jag: "Kan vi inte åka någonstans idag?"
Magnus: "Nej."
Jag: "Nej?!"
Magnus: "Nej. Jag ska till tandläkaren."
Jag: "Hela dan?"
Magnus: "..."
Jag: "Synd på en sådan fin dag."
Magnus: "Jag älskar dig."
Jag: "Du kan kanske köpa en lime på vägen hem i alla fall?"
Magnus: "Javisst. Det är en sån där frukt va?"

Om nu inte sambon ville ta ut mig på en biltur kunde jag lika gärna gå och klippa mig. I helgen väntar ett 40-årskalas och det gör ju inget om man är lite snofsig i håret då. Jag ringde upp min frissa i Eslöv. Det visade sig att hon inte hade tid med mig idag men däremot hade hon en lucka i morgon klockan nio. Toppen! När hon förstod vem jag var utbrast hon: "Åh, det är du! Nej nej nej, det går inte i morgon, jag har bara en halvtimme där. Du har så mycket och tjockt hår att jag behöver mer tid, går det bra på måndag klockan 13?" Fan. 

Jag och min extremt tjockhåriga skalle får snällt ge oss till tåls. Nåväl, det passar i och för sig bra då jag planerat in ett besök hos polisen nästa vecka för att skaffa nytt pass och id-kort. Snyggt med välansad kalufs då. Kanske går jag raka vägen från salongen till polishuset.

Det var bättre förr när man bara behövde förnya sitt pass var tionde år. Tycker jag. Men det finns väl en tanke bakom att passen nu bara gäller i fem.

Idag gödslar bönderna omkring Stehag. Det luktar mindre gott. För att inte säga direkt illa. Ja, det luktar skit helt enkelt. De delikata dofterna från den persiska kycklingen som puttrar i en panna på spisen är som pärlor kastade på svin. Okej, själva kycklingen i sig kommer mest sannolikt inte från Iran, men ni hajar. Kycklinggrytan är ömsint preparerad efter ett recept från det vackra landet i öst.

För att återkomma till det här med hår, mina hårstrån blir mer och mer gråa vid tinningarna. Alltså, jag kan inte låta bli att tycka det är rätt snyggt. Det är liksom som naturens egna silverglittrande slingor. Faktiskt coolt för att vara ett ålderstecken. Mitt mål är att se ut som Cruella de Ville. Fast mer synkroniserat då, eftersom hennes vita strån endast finns på ena sidan av hennes elaka huvud. 

Jag tillhör en av de få som tycker att vi blir snyggare med åren. Valpighet är osexigt och blaha. Karaktär, kraft och karisma anser jag kommer med tiden. Med livet. Äldre personer ser mer intressanta ut (såvida inte de är plastikopererade till monstruösa dimensioner) än nybadade sjuttonåringar. Inget ont om de sistnämnda, kattungar är bland det sötaste som finns. 

Många tror att jag är yngre än vad jag är. Vad säger det om mig? Jag skyller på goda gener, barnsligt sinne och övervikt. Ett fylligt ansikte fyller ut rynkorna.

onsdag 19 augusti 2015

Ventilationsnöd

Det finns ingen anledning att stressa på morgnarna. Det finns ingen anledning att stressa överhuvudtaget. Har man en tid att passa ser man till att vara ute i god tid så att stressmomentet inte uppstår. Har man ingen tid att passa är det bara att känna lugnet. Ju äldre jag blir desto mer avogt inställd blir jag till stress. Jag har blivit dålig på att stressa.

Denna morgon skulle gå i lugnets tecken, som vanligt. Magnus mobil ger ifrån sig en trudelutt 07.00. Doris och jag brukar gå upp vid åttasnåret medan husse ligger ytterligare en timme invirad i täcket likt en vårrulle. Eller kåldolme om ni så vill. Syftet med väckningsalarmet klockan sju har jag ingen aning om.

Tillåt mig en upprepning; denna morgon skulle gå i lugnets tecken. Det visade sig snart att morgonen skulle präglas av motsatsen. Jag var visserligen uppstigen och satt vid köksbordet men var ingalunda klädd för eventuella herrbesök när dörrklockan plingade till strax före nio. I vanliga fall överlåter jag alla dörrklocksringningar till Magnus men han hade just satt sig på den vita porslinstronen. Jag rusade hysteriskt runt ett par varv innan jag lyckades rafsa åt mig några passande klädesplagg, och dessutom klä på mig dem på rätt kroppsdel, medan sambon aborterade hans planerade aktivitet.

Utanför dörren stod hyresvärden och grannen, tillika fastighetsskötaren. De ville komma in. 

Vår nuvarande hyresvärd har sålt huset vi bor i. Den nya hyresvärden som tar över vid kommande månadsskift har krävt att ventiler måste fixas i lägenheterna. Idag skulle de fixa ventiler hos oss. Att det skulle ske efter klockan tolv var tydligen något Magnus och jag hade fått om bakfoten.

Det är givetvis inte tal om att anlita professionella ventilinsättarpersoner som gör jobbet på fem minuter. Värden och grannen klarar detta själva. Jag har största tillit till grannen, han föddes med en verktygslåda i den ena finska spädbarnshanden och sisun i den andra, men värden... Jag menar, bara för att man äger ett hus betyder det inte att man kan hantera en borr.

Värden placerade sig i badrummet för att ta ut itu med ventil nummer ett. Grannen lämnade honom, och oss, åt vårt öde då han var tvungen att åka iväg på ett ärende. Att lyssna på när värden mumlade "oj", "hoppsan", "var blev den jäveln av" och "ho ho ho", fick mig inte direkt att känna mig trygg. Jag bestämde mig för att agera som om inget hänt och gjorde iordning frukost. Av ren överlevnadsinstinkt rostade jag bröd och bryggde kaffe.

Magnus ville inget ha. Det var ett smart drag. För ni vet att det som kommer in måste efter en stund komma ut. Jag hade ingenstans att ta vägen när jag kände att min egen ventil behövde ventileras. Efter en tid av vånda och starkt obehag fick jag en snilleblixt. Jag anade plötsligt att dörren var öppen in till Nisses lägenhet så jag tog med mig en toarulle och gick ner. Mycket riktigt, det var olåst. (Nisse flyttade ut för några månader sedan, lägenheten står fortfarande tom men användes för dagen som snickerboa.)

Jag kom strax upp igen med ett fånigt leende och en flerbottnad känsla av lättnad. Nöden har ingen lag.

Sex timmar och tre ventiler senare var allt klart. Och efter att ha sett resultatet av ventilen, som blev en fläkt, i badrummet kan jag konstatera att värden inte var helt oäven som hantverkare. Riktigt snyggt gjort.



Granne gör hål i huset.
Foto: Magnus Bengtsson

tisdag 18 augusti 2015

Nyckelben och bag-in-box

Facebook gav idag ett minne. En gammal bild av mig dök upp i mitt flöde.

Jag: "Idag för fyra år sedan hälsade jag på dig."
Magnus: "Mmm."
Jag: "Titta så smal jag var, man kunde se nyckelbenen. I alla fall ana dem."
Magnus: "Mmm."
Jag: "Fast du har sagt att du inte tyckte jag var så mycket smalare då."
Magnus: "Det kanske du var men du är ju liksom stor i dig själv."
Jag: "Stor? Vadå stor? Vad menar du med att jag är stor?"
Magnus: "Ja, alltså jag menar... du är ju... lång! Du är lång!"
Jag: "Vad menar du med stor?!"
Magnus: "Du är lång för att vara tjej!"
Jag: "Vadå stor?!"
Magnus: "En av astronauterna på Apollo 14 påstår att ett kärnvapenkrig under det kalla kriget förhindrades tack vare aliens."
Jag: "Tja, varför inte? Men du har hela tiden sagt att jag är så jävla kort!"
Magnus: "Javisst, du är kortare än jag. (Det skiljer 1 cm. Max 2.)
Jag: "Du är stor. Och kort."

Vi avslutade frukosten, drack upp kaffet och snyggade till oss i käften innan vi åkte ut på en tur i det vackra, öppna och avslöjande landskap som kallas Skåne. Vi körde på grusvägar som vi aldrig åkt på förut. Jungfrulig mark för oss. Det var vackert och idylliskt. Små konglomerat av hus dök upp mitt i ingenstans. Ett behagligt och påtagligt lugn rådde kring dessa välansade tomter som var mycket smakfullt dekorerade med färgglada blomster och andra trädgårdsattiraljer. Bilen åkte nästan lika sakta som tiden. Magnus och jag var frestade att kliva ur fordonet och bara sätta oss i någon av gårdarnas lockande utomhusmöbler. Men vi besinnade oss.

Egentligen var sambon på jakt efter skördetröskor. Ja alltså, han vill inte köpa någon. Han vill fotografera en. In action. Helst i solnedgång. Utan att alls veta böndernas rutiner har jag hela tiden sagt att jag inte är så säker på att de jobbar så sent om kvällarna, hur bondromantiskt det än må vara. Därför följde jag med Magnus idag när han provade sin skördetröskelycka under dagtid

Det blev ingen bild på någon skördetröska. De få vi fann stod antingen stilla (det gills inte) eller syntes på en ypperligt komplicerad plats där det var svårt att enkelt kunna stanna bilen. Däremot tog jag en bild på några hästar medan vi kryssade fram på småvägarna.



Gnägg.


När vi kommit hem igen ser jag hur Magnus beskådar området under min hals. Nu kanske ni tror att det är mitt dekolletage han längtansfullt tittar på, men det är det inte. Hans blick, som snarare kan beskrivas som koncentrerad än fylld med åtrå, satt högre upp. Där nyckelbenen befinner sig.

Magnus: "Nej, de syns faktiskt inte så mycket."
Jag: "Näe, lika lite som ditt sexpack."
Magnus: "Nej, älskling, det är inget sexpack. Det är en bag-in-box."

lördag 15 augusti 2015

Bitch!

Jag är inte riktigt som jag ska just nu. Jag är i min häxperiod. Den är kort, max fyrtioåtta timmar. Men förmodligen tillräckligt lång för Magnus. Jag är inte särskilt rolig att leva med när jag har PMS-nerverna spända till bristningsgränsen utanpå kroppen. Mitt redan dåliga tålamod är stubinkort. Det är väldigt synd om mig men föraktar medlidande. Jag vill bli underhållen men lämnad ifred. Allt smakar ingenting eller plast. Livet ter sig oerhört trist och meningslöst. Det är givetvis någons fel, söker denna någon att skylla misären på. Närmast till hands är min sambo. Min älskade sambo.

Tur för mig att han beter sig som en gås vid dessa tillfällen. När jag nu jämför min livskamrat med en gås vill jag på intet sätt påstå att han är vare sig enfaldig eller iklädd fjäderskrud. Nej. Jag menar att när jag fäller ut huggtänderna, vässar klorna och sprider mitt dåliga humör omkring mig är det som att hälla vatten på en gås. Det bekommer honom inte. Han hugger inte tillbaka. Han ger mig utrymme för att sedan tyst omfamna mig. Magnus vet att jag finns någonstans där inne bakom taggtråd och glasskärvor. Han är välsignad.

I skrivande stund har jag enerverande huvudvärk. Jag äter choklad. Smakar givetvis konstigt. Ungefär som ballonger luktar. Trots detta elände känner jag dock hur jag är på väg tillbaka. En god natts sömn i nytvättade lakan ska nog göra susen. I morgon är jag stabil och älskvärd igen. I alla fall stabil. Fri från hormoner som åker berg- och dalbana. Eller fritt fall.

lördag 8 augusti 2015

Inför hemlig finsk grill

Vaknade tidigt. Kände mig utvilad. Bra. Somnade ändå om. Vaknade senare. Dåligt. Hann inte duscha innan Melodikrysset. Prioritet var kaffe. Magnus och jag löste krysset på distans då han befann sig på Kivik. Som vanligt kunde jag musikalfrågorna och sambon fick äntligen en hårdrocksfråga. Det händer ungefär en gång om året. Magnus blir väldigt upp i hej vid dessa få tillfällen.

Efter den trivsamma musiktävlingen fick jag lite brått och insåg att jag inte skulle hinna med nästa avgång till Eslöv. Det fick bli tåget åt andra hållet. En flaska vin skulle inhandlas till kvällens värdpar och jag behövde uppsöka ett Systembolag för detta ändamål. Hade varit mer praktiskt om den lokala Matboden hade haft en vinhylla. Men nu är det som det är. 

Jo, förstår ni, i afton ska vi grilla med grannarna. Magnus och jag har blivit lovad grillad lax på hemligt vis. Vet inte vad det innebär. Kanske är det på ett hemligt finskt vis då grannarna kommer från vårt kära grannland i öst. Jag återkommer givetvis i frågan. 

Att det oftast är hyfsat antal med människor på perrongen för tåg som ska söderut är inget konstigt, men vid spår 2 är det mestadels folktomt. Särskilt på helgerna. 

Det skulle vara en grov överdrift att kalla det för trängsel, men idag var det så pass många resvilliga personer att jag fann det märkvärdigt. Vad som var ännu mer egendomligt var när jag såg Pågatåget närma sig utan några som helst tecken på inbromsning. Något som jag i och för sig ibland har befarat när jag stått där ensam. Att tågföraren inte anser det värt att stanna för en ensam nollåtta på den skånska landsbygden. Tursamt nog ska folk oftast av i den lilla byn så det lilla lila tåget stannar ändå.

Men idag glömde tågföraren Stehag. Hen åkte förbi. Stannade tvärt. Stod stilla. Backade sedan sakta tillbaka till perrongen. Yay! 

När vi väl fick kliva ombord blev jag med ens misstänksam. Ännu mer än nyss. Det var fullt med folk. Knappt en sittplats ledig. Wtf? Jag vet inte hur jag ska förklara detta för er utomsocknes men det hela är JÄTTEKONSTIGT! En lördagsförmiddag. På ett tåg som kör norrut mot Hässleholm/Kristianstad. Vi brukar vara cirka två personer ombord.

Jag och resten av passagerarna gick av vid nästa uppehåll. Höör. Strax förstod jag varför. 


Marknad i Höör.


Jag kände regndropparna falla och ägnade inte större uppmärksamhet åt eventet utan gick direkt in till alkoholbutiken. Jag hittade det jag skulle och gick till kassan. När jag hade gjort mig oskyldig och steg åt sidan för att packa ner flaskan i väskan hörde jag kassörskan be om legitimation på tjejen efter mig. Varför bad hon inte mig? När går gränsen? Sist jag fick visa leg var jag 41 bast. Efter det rasade tydligen ungdomen för min del.

När jag kom hem slet jag av mig kläderna. Det kletiga, kladdiga, fuktiga svettvädret tvingade in mig i duschen. Jag utnyttjade inte varmvattnet. Som en pånyttfödd la jag mig därefter raklång på sängen och lyssnade på "Pop och Politik". Både förra veckans, som jag missade, och dagens program. 

Sambon har just kommit hem. Jag är redo. Han är redo. Vi är redo. 

Hemlig finsk lax, bring it on. 

fredag 7 augusti 2015

Rå glass

Med risk att få hela Sveriges hälsoelit efter mig kan jag inte låta bli att utbrista - rawfoodglass?! Vad i hela helvete är rawfoodglass? 

Härom kvällen satt mamma och jag som frågetecken när vi till efterrätt inmundigade de två små läckra bägare med glass vi köpt tidigare under dagen. Den ena med smak av crème caramel (gott!) och den andra av choklad (gott!).

Under tystnad tog vi några skedar. Vi sneglade frågande på varandra, men sa ingenting. Vi tog några skedar till. Det kändes konstigt i munnen. 

Försiktigt sa vi till slut med låg röst: "Smakar det inte lite konstigt?"

Det märkliga var att de båda smakerna smakade exakt likadant. De smakade kokos. Det är inget fel på kokos. Jag gillar kokos. Men hade jag velat ha kokosglass hade jag köpt det. När vi läste på innehållsförteckningen kunde vi konstatera att "glassarna" bestod av vatten, cashewnötter, kokos och små partiklar av vaniljstång. Javisst, säkert jättenyttigt. Inget socker, inget gluten, ingen laktos, inget spår av mjölkprodukt överhuvudtaget - ni vet allt det där som är så vansinnigt farligt för oss nu för tiden. Farligare än att röka om man ska tro hysterin. Farligare än att knarka. "Hellre skjuter jag upp heroin i armvecket än äter mejeriprodukter."

På tillverkarens hemsida beskriver de sina glassar som "gräddigt" goda. Gräddigt? Nej, vet ni vad. Kalla det inte för gräddigt. Varför kalla det för gräddigt när hela idén går ut på att utesluta grädden? Jag skulle inte ens vilja påstå att man kan kalla det för glass men efter att ha googlat en smula så förstår jag att det räcker om varan är fryst och att de traditionella ingredienserna som ägg, socker och grädde har ersatts. Med exempelvis vatten och nötter.

Men kan man inte kalla det för sorbet då, undrar ni. Nej, inte alls anser jag. Rawfoodglass är en helt annan upplevelse. Hela tungan liksom krullar ihop sig och blir sträv, papillerna står rakt upp i givakt. Samma obehagliga effekt som jag får när jag äter kvarg, som även det är populärt bland hälsoivrare trots att kvargen är en komjölksprodukt.

Jag skulle vilja kalla rawfoodglass för en fryst livsstil. Ett statement. En bägare med 2010-tal. Rawfood ligger i tiden.

Rawfoodglass är givetvis ett ypperligt alternativ för veganer samt personer med diverse intoleranser och sjukdomar. Självklart toppen att det finns. Det ena behöver inte utesluta det andra. 

Ingen som känner mig skulle komma på tanken att kalla mig konservativ, men när det gäller glass är jag det.

torsdag 6 augusti 2015

37,0

Jag går in till sambon med påslakanet för att subtilt markera vad som väntar.
Magnus, nyduschad samt en smula skräckslagen: "Åh? ÅH! Gud! Nej nej, kan vi inte vänta lite?"
Jag: "På vadå?"
Magnus: "Tills håret har torkat!"
Jag: "Vad händer annars?"
Magnus: "Min frisyr blir så ful! Kan vi inte vänta en stund?"

Jo, nog är jag hemma alltid.

Ni som följer min blogg har väl inte missat att jag har spenderat de senaste åtta dagarna i Stockholm. Jag har visserligen inte varit lika flitig med bloggandet som jag hade önskat, men några inlägg har jag dock producerat som skvallrat om mitt besök i hemstaden och avstickaren till Gävle.

Alltid när jag har kommit hem från Stockholm känner jag mig fulladdad med energi, inspiration och styrka. Så där som jag tror att folk känner sig efter skogspromenader eller fjällvandringar. Naturen ger givetvis även mig stunder av välbehag och energipåslag, men Stockholm gör något extra med mig. Jag kan inte förklara vad det är.

Denna gång fick jag, förutom trevliga minnen, med mig en förkylning hem till Skåne.

Jag är ingen vacker syn under förkylningsprocessen. Förutom den löjligt nasala, men samtidigt dova röst man får till följd av slemfyllda bihålor, har förkylningen en vana att sätta sig i ögonen på mig. De blir svullna, glansiga och rinner mest hela tiden. Lägg därtill den halvöppna munnen som jag måste andas med eftersom näsan har tagit tjänstledigt. En sak till - mina tänder kliar när jag är förkyld. Det låter vansinnigt, jag vet. Nu har jag så pass mycket självkontroll att jag låter bli att klia dem när jag är bland folk, men kan inte låta bli när jag är hemma. Min sambo finner det hela besynnerligt och tycker att jag ser fånig ut. Helst vill han att jag ska sluta.

Igår mötte Magnus mig på Lunds central för ta emot både mig och den stora rosa. Den stora rosa är min resväska. Resväskan som alltid väger fyrdubbelt så mycket som vid uppresan. Morsan skickar nämligen alltid med gåvor en masse. Roligt! 

När vi kom hem kände jag mig dödstrött, även fast jag de senaste fyra timmarna inte hade gjort annat än att sitta och vila. Hela huvudet värkte och kändes lika stor som månen. Jag gick nästan direkt och la mig. Frossan och svettningarna turades om att störa min arma kropp. Lika bra att ta tempen, tänkte jag. Jag är säkert allvarligt sjuk, tänkte jag. Kanske måste jag åka in till någon akutmottagning och få dropp, tänkte jag. När termometern pep för att signalera att den hade ett resultat, visade den lilla displayen på 37,0. Det var ingen fara med mig. Jag var lika frisk som en morgonbris i Stockholms yttre skärgård.

Efter cirka elva timmars djup sömn vaknade jag i morse med känslan att ha blivit överkörd av en ångvält. (Detta säger jag utan egen personlig erfarenhet. En vild gissning bara.) En c-vitaminbrustablett, värkpiller, matsked kokosolja och kopp kaffe senare återvände dock livet till mig och jag kände mig som något som kan liknas vid en människa. En människa som nyser högt, ofta och riktigt ordentligt. Lyckligtvis lider jag inte av någon större inkontinens. 

När jag senare knappt hunnit ut ur duschen kom Magnus och tyckte att vi kunde byta det där påslakanet. Hans hår hade torkat någorlunda och frisyren var utom fara. Vad mitt hår anbelangade var tydligen oväsentligt. Tur att jag inte är lika fåfäng. Dessutom förstår jag inte riktigt sambandet mellan lakansbyte och hår. Och ja, vi måste göra det tillsammans - herregud ett täcke för en dubbelsäng har eget liv och väger flera ton, omöjlig att hantera på egen hand.

Annars har jag mest tagit det lugnt idag. Kurerat mig. Var både glad och smått chockad att växterna inte bara levde fortfarande utan frodades ymnigt. Helt stillsamt har jag dammat av den värsta gräsänklingsbluesen och fyllt på kylskåpet med grönsaker. Just den avdelningen var tom. Och det beror inte på att sambon ätit så mycket grönsaker att de tagit slut. Nej, det beror på att han föredrar att inte förstöra sin måltid med dem. Han passar på att slippa äta sådana där färggranna blad och dylikt när jag är annorstädes med motiveringen att han ju faktiskt inte är någon kanin.

måndag 3 augusti 2015

På bussen

Alltså bussarna i Stockholm. Jag fattar ingenting. Allting är hejsan hoppsan. De har ändrat på bussnätet. Ändrat om linjerna. Tagit bort linjer. Lagt till linjer. Döpt om linjer. Och inte nog med det, busschaufförerna har börjat köra lika ryckigt och jävligt som chaufförerna på de gröna stadsbussarna i Skåne. 

Idag när jag satt på 57:ans buss glömde jag bort att bli illamående på grund av körstilen eftersom hela min uppmärksamhet motvilligt drogs till en medpassagerare. Det var en kvinna som var fantastiskt missnöjd med någon Ansjallett. Med tanke på hur kvinnan pratade misstänker jag att hon ursprungligen kom från USA eller Kanada, så Ansjalett heter förmodligen Ann-Charlotte på riktigt. Men det är inget jag vågar sätta mitt liv på.

Hur som helst, den troligtvis nordamerikanska kvinnan var inte bara förtrolig med mannen som var i hennes sällskap, utan även med hela bussen. Hon talade med versaler. Ingen kunde undgå att lyssna. Det gick inte att värja sig. 

"JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ ANSJALETT, HON ÄR DUM I HUVUDET! HON TROR ATT HON ÄR EN MAN MEN HON ÄR VÄL LESBISK! JAG ÄR MER MAN ÄN VAD HON ÄR! OCH DU VET, HON ÄR DIPLOMATISK VA, HON TROR ATT HON KAN KÖRA ÖVER ALLA, INGEN VÅGAR SÄGA NÅGOT MEN VILL HON KOMMA TILL MIG KOMMER HON ATT KOMMA RÄTT. JAG HAR ALDRIG HÖRT PÅ MAKEN. HON VISSTE JU ATT HON SKULLE BE OM LEGITIMATION. JAG ÄR MER MAN ÄN VAD HON ÄR. HON TROR HON ÄR MAN, HON ÄR LESBISK. JAG ÄR SÄKER PÅ ATT ANSJALETT ÄR LESBISK. JAG ÄR INTE RÄDD FÖR HENNE."

När jag klev av bussen kände jag hur min hjärna kokade. Jag gick in till Ica och ställde mig bland frysdiskarna för att kyla ner mig och få pulsen på en sympatisk nivå innan jag fortsatte hem till morsan.

söndag 2 augusti 2015

I kräftans tecken och stan är full av vatten

Jag har under en period känt en intensiv craving efter kräftor. Det var längesen jag åt kräftor. Hemma får jag inga kräftor. Magnus är rädd för kräftor. Han är rädd för skaldjur överhuvudtaget. Det är han inte ensam om, jag har många manliga bekanta som är rädda för skaldjur. Det borde forskas kring detta.

Redan innan jag åkte upp till mamma förslog, eller snarare krävde, jag att vi skulle ha kräftor någon kväll. Morsan är inte den som är den så i fredags inhandlade vi en hink svenska kräftor från en butik i Vasastan och hade en liten, men festlig, kräftskiva för två. 

De. Var. Så. Goda. Jag har fått mitt sug stillat så att räcker till nästa gång.



Hyllning till kräftan.

****


Det har väl inte undgått någon att den svenska sommaren i år inte har varit populär hos de flesta. Hittills har den präglats av gråa skiftningar och riklig nederbörd. Men så igår hände något. Den 1 augusti skulle vara dagen då sommaren kom. Och det med besked. I alla fall för en dag.

Klockan elva på förmiddagen träffades vi, jag och en kär gammal kompis. I likhet med cirka miljoner andra tog vi Djurgårdsfärjan från Skeppsbron över till Djurgården. Till skillnad från cirka miljoner andra var inte Gröna Lund vårt mål. Nej, ni förstår, min kompis - vi kan kalla henne Eva eftersom det är hennes namn - hade inte för så längesedan upptäckt en underbar servering i ett litet skrymsle nära fritidsbåtshamnen bakom Grönan. Ett ställe som egentligen ingen hittar till.



Eva på Skrotens uteservering.



När kaffet var urdrucket och kakan uppäten var det dags att röra på oss. Vi gick i sakta gemak tillbaka till färjeläget, tog första bästa tur och åkte över till Skeppsholmen. Därifrån promenerade vi över till Kastellholmen och hittade en alldeles egen liten oas där vi satte oss, varpå jag dukade fram en liten picknick bestående av liten rutig duk, liten flaska rosévin, två små plastmuggar och några nötter. Där satt vi länge och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi fnissade, vi asgarvade. Vi löste ett och annat världsproblem.



Jag dricker vin ur en flourmugg. Typ.


Den lilla piccoloflaskan, eller okej då, vi hade två, var slut och tiden var inne för ett avancemang. Vi gick tillbaka till Skeppsholmen och satte oss på vandrarhemmet af Chapmans café och bistro. Tja, vad skulle vi göra, det var bara att fortsätta på den inslagna banan och fortsätta med det där rosaskimrande. Vi hade utsikt över Skeppsbron och hörde glada tillrop, jubel och musik från Prideparaden. Hela stan var i feststämning.

Vi blev hungriga. Från där vi satt var det ett ytterst kort avstånd till själva fullriggaren af Chapman. Krälavstånd. Med lätta steg gick vi ombord. Snålvattnet rann när vi läste vad de hade på menyn, snabbt bestämde vi oss för vad vi ville ha, gick utsvultna till baren och beställde. Men köket hade inte öppnat än. "Nähä, när öppnar det då?", undrade vi och fick svaret: "senare". Jahapp.

Snopna beställde vi varsitt glas rosé och satte oss på babord sida. Jag hade ju några nötter kvar i väskan som vi kunde gnaga på innan hungern skulle ta kål på oss.

Efter en stund gick vi vidare och hamnade till slut i Kungsan där vi äntligen fick oss ett skrovmål! Förmodligen den godaste burgaren vi någonsin ätit. Den var utrustad med både haloumi och serranoskinka. 

Sen då? Jo, sen bar det av till Strömparterren. Vi måste ju även smaka deras rosa sortiment. Det var också där som jag chockad såg min spegelbild på deras kundtoalett. Jag var röd som kräftan jag åt i fredags. Pannan och näsan. Och armarna. Knallröda. Detta trots att jag under hela dagen sökt mig till skuggan.


Färgglatt på parterren.



Fyra nyanser av rosa.



En promenad genom Gamla Stan och en glasstrut senare fann vi oss själva på Blå Dörrens trevliga restaurang för ett sista glas. Våra samtalsämnen tycktes aldrig ta slut. Och när de gjorde det glodde vi på folk och dryftade våra synpunkter om dem. Eva blev av någon anledningen väldigt fascinerad av ett tyskt par som satt vid bordet bredvid oss. Hon var inte helt tillfredsställd på vilket sätt den tyska damen åt sina älgfärsbiffar. Jag å min sida blev hänförd av en gråhårig dam med rak lugg och svarta ögonbryn iförd blommiga tajts, blå t-shirt, cyklamenfärgad jacka samt en brun handväska från fyrtiotalet. Sådan där av krokodilskinn ni vet.

Just som vi höll på att avrunda kvällen och konstatera vilken tur vi hade haft med vädret ser jag hur Evas ögon vidgas medan hon stirrar skräckslaget förbi mig. Rädd att hon sett ett spöke frågade jag hur det var fatt. Hon svarade att hon trodde att det hade börjat regna eftersom hon såg någon som gick förbi med ett uppfällt paraply. Men det visade sig bara att personen i fråga hade en yvig frisyr som lätt kunde misstolkas som ett paraply. I alla fall om man har livlig fantasi och svaga ögon. Och några glas innanför västen.

Cirkeln var sluten. Vår tolv timmar långa och efterlängtade samvaro hade börjat och slutat vid Slussen. För tio, tjugo år sedan hade vi hållit i gång några timmar till, men åldern har börjat ta ut sin rätt. Vi sa tack och god natt, kramades länge och försvann åt var sitt håll i natten.


Vatten. Stan är full av vatten.
Den består i själva verket av en skärgård.