torsdag 6 augusti 2015

37,0

Jag går in till sambon med påslakanet för att subtilt markera vad som väntar.
Magnus, nyduschad samt en smula skräckslagen: "Åh? ÅH! Gud! Nej nej, kan vi inte vänta lite?"
Jag: "På vadå?"
Magnus: "Tills håret har torkat!"
Jag: "Vad händer annars?"
Magnus: "Min frisyr blir så ful! Kan vi inte vänta en stund?"

Jo, nog är jag hemma alltid.

Ni som följer min blogg har väl inte missat att jag har spenderat de senaste åtta dagarna i Stockholm. Jag har visserligen inte varit lika flitig med bloggandet som jag hade önskat, men några inlägg har jag dock producerat som skvallrat om mitt besök i hemstaden och avstickaren till Gävle.

Alltid när jag har kommit hem från Stockholm känner jag mig fulladdad med energi, inspiration och styrka. Så där som jag tror att folk känner sig efter skogspromenader eller fjällvandringar. Naturen ger givetvis även mig stunder av välbehag och energipåslag, men Stockholm gör något extra med mig. Jag kan inte förklara vad det är.

Denna gång fick jag, förutom trevliga minnen, med mig en förkylning hem till Skåne.

Jag är ingen vacker syn under förkylningsprocessen. Förutom den löjligt nasala, men samtidigt dova röst man får till följd av slemfyllda bihålor, har förkylningen en vana att sätta sig i ögonen på mig. De blir svullna, glansiga och rinner mest hela tiden. Lägg därtill den halvöppna munnen som jag måste andas med eftersom näsan har tagit tjänstledigt. En sak till - mina tänder kliar när jag är förkyld. Det låter vansinnigt, jag vet. Nu har jag så pass mycket självkontroll att jag låter bli att klia dem när jag är bland folk, men kan inte låta bli när jag är hemma. Min sambo finner det hela besynnerligt och tycker att jag ser fånig ut. Helst vill han att jag ska sluta.

Igår mötte Magnus mig på Lunds central för ta emot både mig och den stora rosa. Den stora rosa är min resväska. Resväskan som alltid väger fyrdubbelt så mycket som vid uppresan. Morsan skickar nämligen alltid med gåvor en masse. Roligt! 

När vi kom hem kände jag mig dödstrött, även fast jag de senaste fyra timmarna inte hade gjort annat än att sitta och vila. Hela huvudet värkte och kändes lika stor som månen. Jag gick nästan direkt och la mig. Frossan och svettningarna turades om att störa min arma kropp. Lika bra att ta tempen, tänkte jag. Jag är säkert allvarligt sjuk, tänkte jag. Kanske måste jag åka in till någon akutmottagning och få dropp, tänkte jag. När termometern pep för att signalera att den hade ett resultat, visade den lilla displayen på 37,0. Det var ingen fara med mig. Jag var lika frisk som en morgonbris i Stockholms yttre skärgård.

Efter cirka elva timmars djup sömn vaknade jag i morse med känslan att ha blivit överkörd av en ångvält. (Detta säger jag utan egen personlig erfarenhet. En vild gissning bara.) En c-vitaminbrustablett, värkpiller, matsked kokosolja och kopp kaffe senare återvände dock livet till mig och jag kände mig som något som kan liknas vid en människa. En människa som nyser högt, ofta och riktigt ordentligt. Lyckligtvis lider jag inte av någon större inkontinens. 

När jag senare knappt hunnit ut ur duschen kom Magnus och tyckte att vi kunde byta det där påslakanet. Hans hår hade torkat någorlunda och frisyren var utom fara. Vad mitt hår anbelangade var tydligen oväsentligt. Tur att jag inte är lika fåfäng. Dessutom förstår jag inte riktigt sambandet mellan lakansbyte och hår. Och ja, vi måste göra det tillsammans - herregud ett täcke för en dubbelsäng har eget liv och väger flera ton, omöjlig att hantera på egen hand.

Annars har jag mest tagit det lugnt idag. Kurerat mig. Var både glad och smått chockad att växterna inte bara levde fortfarande utan frodades ymnigt. Helt stillsamt har jag dammat av den värsta gräsänklingsbluesen och fyllt på kylskåpet med grönsaker. Just den avdelningen var tom. Och det beror inte på att sambon ätit så mycket grönsaker att de tagit slut. Nej, det beror på att han föredrar att inte förstöra sin måltid med dem. Han passar på att slippa äta sådana där färggranna blad och dylikt när jag är annorstädes med motiveringen att han ju faktiskt inte är någon kanin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar