fredag 21 augusti 2015

Blått åttiotal. Blåttiotal.

Jag behövde åka till Malmö idag. Nöden krävde detta då min Karma Kream var slut. Ett besök hos Lush var därför nödvändigt, jag genomlider stora ledsamheter utan denna väldoftande kroppslotion. Jag frågade Magnus om han ville följa med in till stan. Det ville han inte så jag kammade mig, satte på mig ansiktet och hoppade allena på tåget söderut.

Jag hade inget större intresse av att trängas bland besökare på den pågående Malmöfestivalen. För att undvika detta gick jag inte av vid centralstationen utan fortsatte med tåget - som helt plötsligt och för ett kort ögonblick förvandlas till en tunnelbana - ytterligare en station och klev av vid Triangeln. Garanterat festivalfritt.

På gågatan där butiken Lush ligger, stod några män omkring ett stort parasoll. Under parasollet fanns ett bord med böcker, en elektrisk mackapär och en skrikig skylt där det stod Dianetics. Jag förstod genast att de var från scientologerna. Jag har absolut ingenting till övers för scientologin. Jag föraktar rörelsen. När en av männen närmade sig mig hann han knappt få ur sig en stavelse innan jag bryskt avbröt honom med ett: "hej då!" Han såg alldeles ställd ut. När han kom på vad han skulle säga för att försöka snärja in mig i deras ävja var jag redan inne i Lushs underbara och goda värld. 

Jag stod vid kassan och väntade på att kortläsaren skulle ge sitt godkännande av köpet då jag tittade ut genom skyltfönstret. Mannen stod nu och pratade med en kort blond tjej som hade en blå kånkenrygga hängandes om axlarna. Hon följde med honom till parasollet och de började hålla på med den där mackapären. Arma kvinna, tänkte jag. Hoppas hon inser vilket hittepå allt det där är och går därifrån.

Efter ytterligare ärenden i diverse affärer beslöt jag mig för att åka hem igen. Eller, snarare till Eslöv där sambon skulle möta mig med bilen. Vi skulle handla ingredienser till kvällens 80-talsmiddag - Flygande Jacob! Till förrätt: räfflade potatischips med holidaydipp! 

Jag hade lite tid innan nästa tåg åt mitt håll skulle gå så jag satte mig på en bänk under det stora trädet vid Sankt Johannes kyrka. Skönt med skugga. Jag tittade på folk. Uteserveringarna vid Triangelns köpcentrum var fullsatta med hungriga lunchgäster. Alla såg glada ut. Solen sken och det det var fredag. Folk var på bra humör. När jag lyfte blicken såg jag en kvinna komma ut på balkongen med en kopp kaffe. Hon satte sig nöjt ner på den bekväma utefåtöljen och tog fram en tidning som hon bläddrade förstrött i. Det var en skön och avslappnad energi som svepte omkring oss vid Triangeln. Den klappade lent på våra kinder och sa att allt kommer att bli bra. Plötsligt började kyrkklockan klämta som för att bekräfta den positiva kraften.

Väl hemma upptäcker jag till min förfäran att mascaran jag köpt var blå. Blå! Men alltså herregud, blå mascara! Jag kan väl inte ha blå mascara?! Mina ögon är dessutom inte blå. I alla fall inte alltid. För det mesta inte. De ändrar färg beroende på humör, väder och kläder. De är grå/grön/blå-ish. Ljusbrunt runt pupillen. En mörk ring som omger iris. Det är möjligt att den ringen är blå. Faktiskt.

Blå mascara... Ha, snacka om 80-tal!

Efter 80-talsdekadensen kollapsade Magnus. Medan jag stod i köket och diskade lyssnade jag på en ljudbok i lurarna. Trots det hörde jag ett dovt muller i bakgrunden. Jag visste att det inte var åska, vad kunde det vara? När jag var klar fann jag sambon uthälld och snarkandes på sängen. Han vaknade till när jag försökte ta av honom glasögonen.

Magnus: "Mmm, va?"
Jag: "Ska du inte ta av dig glajjorna?"
Magnus: "Blöjan?"
Jag: "Nej raring, g l a s ö g o n e n."
Magnus: "Näe, då ser jag inte vad jag drömmer."

Kom just på att vi glömde förrätten. Jag anar en tidig vickning ikväll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar