söndag 2 augusti 2015

I kräftans tecken och stan är full av vatten

Jag har under en period känt en intensiv craving efter kräftor. Det var längesen jag åt kräftor. Hemma får jag inga kräftor. Magnus är rädd för kräftor. Han är rädd för skaldjur överhuvudtaget. Det är han inte ensam om, jag har många manliga bekanta som är rädda för skaldjur. Det borde forskas kring detta.

Redan innan jag åkte upp till mamma förslog, eller snarare krävde, jag att vi skulle ha kräftor någon kväll. Morsan är inte den som är den så i fredags inhandlade vi en hink svenska kräftor från en butik i Vasastan och hade en liten, men festlig, kräftskiva för två. 

De. Var. Så. Goda. Jag har fått mitt sug stillat så att räcker till nästa gång.



Hyllning till kräftan.

****


Det har väl inte undgått någon att den svenska sommaren i år inte har varit populär hos de flesta. Hittills har den präglats av gråa skiftningar och riklig nederbörd. Men så igår hände något. Den 1 augusti skulle vara dagen då sommaren kom. Och det med besked. I alla fall för en dag.

Klockan elva på förmiddagen träffades vi, jag och en kär gammal kompis. I likhet med cirka miljoner andra tog vi Djurgårdsfärjan från Skeppsbron över till Djurgården. Till skillnad från cirka miljoner andra var inte Gröna Lund vårt mål. Nej, ni förstår, min kompis - vi kan kalla henne Eva eftersom det är hennes namn - hade inte för så längesedan upptäckt en underbar servering i ett litet skrymsle nära fritidsbåtshamnen bakom Grönan. Ett ställe som egentligen ingen hittar till.



Eva på Skrotens uteservering.



När kaffet var urdrucket och kakan uppäten var det dags att röra på oss. Vi gick i sakta gemak tillbaka till färjeläget, tog första bästa tur och åkte över till Skeppsholmen. Därifrån promenerade vi över till Kastellholmen och hittade en alldeles egen liten oas där vi satte oss, varpå jag dukade fram en liten picknick bestående av liten rutig duk, liten flaska rosévin, två små plastmuggar och några nötter. Där satt vi länge och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi fnissade, vi asgarvade. Vi löste ett och annat världsproblem.



Jag dricker vin ur en flourmugg. Typ.


Den lilla piccoloflaskan, eller okej då, vi hade två, var slut och tiden var inne för ett avancemang. Vi gick tillbaka till Skeppsholmen och satte oss på vandrarhemmet af Chapmans café och bistro. Tja, vad skulle vi göra, det var bara att fortsätta på den inslagna banan och fortsätta med det där rosaskimrande. Vi hade utsikt över Skeppsbron och hörde glada tillrop, jubel och musik från Prideparaden. Hela stan var i feststämning.

Vi blev hungriga. Från där vi satt var det ett ytterst kort avstånd till själva fullriggaren af Chapman. Krälavstånd. Med lätta steg gick vi ombord. Snålvattnet rann när vi läste vad de hade på menyn, snabbt bestämde vi oss för vad vi ville ha, gick utsvultna till baren och beställde. Men köket hade inte öppnat än. "Nähä, när öppnar det då?", undrade vi och fick svaret: "senare". Jahapp.

Snopna beställde vi varsitt glas rosé och satte oss på babord sida. Jag hade ju några nötter kvar i väskan som vi kunde gnaga på innan hungern skulle ta kål på oss.

Efter en stund gick vi vidare och hamnade till slut i Kungsan där vi äntligen fick oss ett skrovmål! Förmodligen den godaste burgaren vi någonsin ätit. Den var utrustad med både haloumi och serranoskinka. 

Sen då? Jo, sen bar det av till Strömparterren. Vi måste ju även smaka deras rosa sortiment. Det var också där som jag chockad såg min spegelbild på deras kundtoalett. Jag var röd som kräftan jag åt i fredags. Pannan och näsan. Och armarna. Knallröda. Detta trots att jag under hela dagen sökt mig till skuggan.


Färgglatt på parterren.



Fyra nyanser av rosa.



En promenad genom Gamla Stan och en glasstrut senare fann vi oss själva på Blå Dörrens trevliga restaurang för ett sista glas. Våra samtalsämnen tycktes aldrig ta slut. Och när de gjorde det glodde vi på folk och dryftade våra synpunkter om dem. Eva blev av någon anledningen väldigt fascinerad av ett tyskt par som satt vid bordet bredvid oss. Hon var inte helt tillfredsställd på vilket sätt den tyska damen åt sina älgfärsbiffar. Jag å min sida blev hänförd av en gråhårig dam med rak lugg och svarta ögonbryn iförd blommiga tajts, blå t-shirt, cyklamenfärgad jacka samt en brun handväska från fyrtiotalet. Sådan där av krokodilskinn ni vet.

Just som vi höll på att avrunda kvällen och konstatera vilken tur vi hade haft med vädret ser jag hur Evas ögon vidgas medan hon stirrar skräckslaget förbi mig. Rädd att hon sett ett spöke frågade jag hur det var fatt. Hon svarade att hon trodde att det hade börjat regna eftersom hon såg någon som gick förbi med ett uppfällt paraply. Men det visade sig bara att personen i fråga hade en yvig frisyr som lätt kunde misstolkas som ett paraply. I alla fall om man har livlig fantasi och svaga ögon. Och några glas innanför västen.

Cirkeln var sluten. Vår tolv timmar långa och efterlängtade samvaro hade börjat och slutat vid Slussen. För tio, tjugo år sedan hade vi hållit i gång några timmar till, men åldern har börjat ta ut sin rätt. Vi sa tack och god natt, kramades länge och försvann åt var sitt håll i natten.


Vatten. Stan är full av vatten.
Den består i själva verket av en skärgård.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar