tisdag 29 september 2015

Skitprat

Tidigt i morse:

Magnus, sömndrucken: "Jag kunde inte somna igår kväll."
Jag, orolig: "Nähä, varför inte det?"
Magnus, fortfarande sömndrucken: "Jag var tvungen att ta på mig hörlurarna."
Jag, ängslig: "Men älskling, varför? Behövde du musik för att somna?"
Magnus, inte fullt så sömndrucken längre: "Du snarkade så högt."
Jag, förnärmad: "Snarkade? Jag?!"

Detta är givetvis rent förtal! Det är vida känt att tjejer inte snarkar. Upplysningsvis fiser och bajsar vi inte heller. Låt oss för ett ögonblick stanna kvar vid det sistnämnda. Jo då, var inte sådana fegisar, fortsätt läsa nu. Det blir inte som ni tror. 

Alla som har, eller har haft, en katt - räcker upp en hand. Bra, vi är många. Vi upplever således alla samma mysterium. Vad i hela vida världen händer med katter i samband med deras tarmrörelser?! Vad fan är det frågan om?!

Min förra katt Mr Pickles, må han busa i himlen, blev alltid galen före tarmtömning. Han gnällde, klagade, åmade sig och rusade runt som en vettvilling i en kvart innan han kom på vad som var i görningen. Doris, å andra sidan, får sin vansinnesattack efteråt. Hon skenar iväg som en dåre när hon blivit några gram lättare. Hon springer nerför trapporna, uppför trapporna, byter plats på samtliga mattor, gormar, hoppar upp, skuttar ner, springer av och an, hit och dit. Som en jävla galning! Vad är det med katter och deras avföringsprocedur?! Det är fan inte normalt. Katter är underbara. Men svårt knepiga. Tänk om vi människor agerade likadant vid toalettgående. Alltså herregud!


****

Under de senaste dagarna har jag genomlidit, och ledsamt nog än uthärdar, ett envist ryggskott. Tror jag. Något förbannat fel är det i alla fall. Jag är trasig. Magnus är säker på att det är en ischiasnerv som kommit i kläm. Det är jävligt irriterande oavsett vad fan det är. Det gör skitont rent ut sagt. Jag är i det närmaste rörelsehindrad. Som ni märker är det jävligt skönt att svära när man är i mitt tillfälligt handikappade tillstånd. När man blir livrädd när en nysning är på väg. När man vet att man aldrig kommer upp i stående ställning igen när man efter sju svåra år äntligen landat i sittande. När man är ynklig, hur tuff man än vill visa sig vara. Skit. 

måndag 28 september 2015

Månen

Innan jag gick och la mig igår kväll såg jag till att min mobil skulle ge ifrån sig en signal för att väcka mig halvfem på morgonen. Jag ville se det omtalade månfenomenet.

När mobilen gjort vad jag programmerat den att göra övervägde jag att somna om och strunta i månen. Jag var så trött. Lyckligtvis signalerade min blåsa att det var i grevens tid att jag vaknat eftersom den akut behövde tömmas på sitt innehåll. Det fanns inget annat för mig att göra än att lämna den varma mjuka sängen, min varma mjuka sambo (han kommer att hata att jag beskrev honom som varm och mjuk) och min varma mjuka katt för att stappla in till badrummet. Väl uppe kunde jag lika gärna stanna uppe. Jag tassade in till köket och från fönstret kunde jag se den. Månen. Den var magnifik.

Det hade egentligen räckt att stå där, utsikten var perfekt. Men jag ville ut. Det var som om jag ville gå mot månen. Möta den. Jag klädde på mig varma kläder, det var bara tre grader ute, och gick ut. Det var en stjärnklar tidig morgon. 

På väg till månen mötte jag ingen, jag var alldeles ensam på gångvägen. De mörka fönstren på husen jag gick förbi vittnade om att folk fortfarande låg och sov. Förutom stjärnbilderna som trängdes på himlavalvet såg jag stjärnfall, blinkande flygplan och annat som tycktes pulsera där uppe. Och så månen. Förstås. Vår naturliga satellit. Den liksom bara hängde där. Stor, tyst, kall och lugn. Orubblig.

Jag vet inte hur länge jag stod och stirrade upp, jag blir alltid lika vimmelkantig av att titta på stjärnorna. Jag tappar tid och rum. Det känns som att jag varje gång blir innesluten i kosmos, ovillig att dra mig tillbaka. På avstånd hörde jag Pågatåget göra ett kort uppehåll på stationen. Sedan en dörr alldeles i närheten slå igen. En man med jeans och röd t-shirt kom ut med sitt kamerastativ. Han brydde sig inte om kylan.

När jag beslöt mig för att vända tillbaka hem såg jag en liten röd prick närma sig. Jag kunde inte begripa vad det var. Som ni kunde läsa i ett tidigare blogginlägg ser jag väldigt dåligt i mörker. I ögonhöjd märkte jag hur den lilla pricken ibland ökade i intensitet för att sedan mattas av. När jag gått några steg mot vad som tycktes vara en hovrande glöd förstod jag att det var just det det var. En hundägare var ute och gick med sitt djur. Mannen hade en tänd cigarett i munnen.

Att försöka ta en bild på månen med en mobilkamera är lönlöst. Till min stora lycka hade Magnus orkat sig upp medan jag var ute, öppnat köksfönstret och tagit en bild med sin digitala systemkamera. Hurra! 



Foto: Magnus Bengtsson

Det offentliga matbordet - sponsrad video

Det här med matbilder i sociala medier, hörni. Brukar ni fotografera er måltid för att sedan lägga upp bilden på Instagram och Facebook? Eller tillhör ni skaran som avskyr dessa bilder och suckar tungt medan ni himlar med ögonen och scrollar er vidare i flödet?

Själv har jag inga problem med matbilder, även om jag kan tycka att de inte helt sällan är misslyckade. Visst händer det att jag visar min mattallrik eller fikabord för mina vänner och följare, men inte så ofta som jag skulle vilja. Matbilder blir väldigt sällan bra. Mestadels ser det bara trist och oaptitligt ut hur gott det än må vara i verkligheten. Det är ju inte för inte som det finns matstylister.

Jag har börjat att ta bilder på maten innan själva tillagningen. Alltså, jag gör ett stilleben av ingredienserna innan de åker ner i grytan. Det kan bli väldigt fint om det exempelvis är många färggranna grönsaker, rustika rotfrukter eller frodiga örter. 





Jag tycker att Martina Haag och Mogge Sseruwagi visar vad som är typiskt för den tid vi lever i nu. I stället för att sitta ner och njuta av vår måltid måste vi först skapa den perfekta bilden i jakten på likes. Snacka om motsatsen till mindfulness. Som ett test avbildade jag dagens lunch, rester från gårdagens spaghetti alla puttanesca, och delade resultatet på Instagram. 


Inte särskilt populärt.
På en timme fick jag tre likes. Dessutom hann

anrättningen svalna innan jag var klar.

Detta att vi vill dela med oss av vad vi äter är ett intressant fenomen anser jag. Varför vill vi det? Är det verkligen av intresse för andra? Ja, det kan det faktiskt vara. Man kan bli inspirerad och ser vi det ur ett historiskt perspektiv vet vi vad människorna åt för flera hundra år sedan, för att inte säga tusen år sedan, tack vare sina delningar. (Om än analoga sådana.) Vi har nämligen alltid hållit på så här men uttrycken har varit annorlunda. Istället för bloggar, Facebook och liknande kanaler har vi ristat in våra matvanor på allt från stenar och lera till pampiga oljemålningar.

Gå gärna in och titta på filmen, Martina och Mogge gör ett live-like-experiment!


Sponsrat inlägg.

söndag 27 september 2015

Ljuset i mörkret

Jag åt min frukost tidigt, i ensamhet och tystnad. Magnus låg fortfarande och sov. Efter att Doris ätit sitt morgonmål hoppade hon upp i sängen, sökte sig till husses värme och somnade snabbt om.

Så där satt jag vid köksbordet med endast mig själv som sällskap. Allt som hördes var Magnus lätta snarkningar och enstaka hundskall utifrån. 

Kaffet och ostsmörgåsen smakade gott. Jag kände mig egentligen inte särskilt utvilad så när jag druckit upp min kopp java funderade jag på att följa kattens exempel och gå och lägga mig. Jag kände mig dock inte tillräckligt trött för att kunna sova vidare. Dessutom pockade hösten på min uppmärksamhet. Den lockade ut mig. Plockade ut mig.

Magnus, som vaknade till när jag klädde på mig: "Ska du ut och gå?"
Jag: "Ja."
Magnus: "Doris och jag stannar här så länge."

Ute var den trettongradiga luften klar. Det var lätt att andas. Himlen var intensivt blå och solens strålar värmde redan gott. Alla årstider har sin charm men jag tycker nog bäst om våren och hösten. De är årstider som står för förändring. Ett löfte om att något annat tar vid. Något nytt.

Till skillnad från mig finns det många som inte gläds åt hösten. Jag har förstått att flera upplever det som ett vemod. De ser hur sommaren sakta dör framför deras ögon och det kommande mörkret känns övermäktigt. I stället för att stanna upp och njuta av ljusets och livets praktfulla sorti, ser somliga bara den långa kalla vintern. De har så att säga redan gått i själsligt ide utan att först ha vistats i höstens nu. Det nu som faktiskt ger förberedande kraft och energi tack vare sin färgsprakande ihärdighet. 

Allt som föds måste en gång dö. Det är bara acceptera detta faktum. Varför inte hänge oss åt det som sker? Själv ger jag hösten stående ovationer varje år efter att tacksamt tagit emot dess storslagna skådespel.










Personligen har jag inga problem med mörkret (förutom att jag inget ser i det). Tvärtom. Magnus, och alla andra som känner mig, kan intyga att min fäbless för ljusslingor och värmljuslyktor är en smula överdriven. Närmast manisk. Jag älskar när jag äntligen får tända upp här hemma! När jag slutligen efter månader av ett ständigt, för att inte säga ett nästan påträngande ljus, kan dekorera mörkret med ljusglimtar.





I mörkret vilar ett visst lugn. En tystnad som på samma gång är avslöjande och dunkel. En tystnad som låter vår inre röst göra sig hörd, som vi inte kan värja oss emot. Mörkret kan också vara skrämmande. Själv har jag uselt mörkerseende som jag ibland upplever som kvävande. Under min tid som ledsagare till personer med synskador hände det några gånger att jag blev ledsagad av den blinde när vi rörde oss ute under sena kvällar där inga stadsljus nådde fram till oss. Någon försökte förklara min brist på att se i mörker, men jag minns bara något vagt om tappar och stavar. Jag har för få tappar. Eller om det är stavar. Någon sorts avsaknad av något är det i alla fall.

På dessa breddgrader är det allt eller inget som gäller. Lite överdrivet kan vi säga att det först är sex månader av bara mörker, sedan lika många månader av bara ljus. Som jag alltid har sagt - det är inte så konstigt om vi är lite märkliga i kynnet här uppe i Norden.

lördag 26 september 2015

En lördag i slutet av september

Idag har min sambo varit dämpad. Han har varit förvånansvärt tyst av sig. Jag vet anledningen. Han har pluggat inför tentan på måndag. Detta har lett till att vi inte har besökt Äppelmarknaden på Kivik som brukligt vid den här tiden på året. Men vad gör det, äppelträdet i trädgården fungerar lika utmärkt att förgylla dagen med. Dessutom gillar jag egentligen inte invanda mönster som till sist blir som förväntade traditioner, omöjliga att bryta. Jag behöver inte göra samma sak vid samma tid år efter år bara för att. Jag har sedan länge valt att leva mitt liv befriad från sedvänjor.



Äppelträdet.
Kunskapens träd.


Efter att idogt studerat medicin i flera timmar tog sambon en välförtjänt paus. Jag värmde honom en skål med gårdagens sydfranska gryta som sen lunch. Till detta serverades på begäran även en delikat huvudvärkstablett. Sedan gjorde Magnus om köket till en fotostudio, i morgon är det nämligen dags för honom att lämna in sitt bidrag till veckans Fotosöndag


Veckans tema: färg.


Själv blev jag orolig att mina hörsnäckor skulle fastna i öronen på mig då jag har ägnat större delen av dagen med att flitigt använda mig av Storytels tjänster. Jag har varit nyfiken på kriminalromanen "Det som inte dödar oss" av David Lagercrantz. Ni har nog inte missat skriverierna i media om hans fristående fortsättning på Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Jag antar att syftet bakom förlaget Norstedts beslut att ge Lagercrantz i uppdrag att ge liv till karaktärerna som hela världen fastnat för, är att mjölka än mer pengar på Blomkvist och Salander.

Om vad jag tycker? Tja, vad ska jag säga. De välkända karaktärerna finns där, men det känns inte som Stieg Larssons ord, inte hans sätt att berätta. Inte hans story. Inte hans intelligens. Vilket så klart inte alls är konstigt! Jag upplevde början av boken som en aning seg men nu är den hyfsat fängslande. För min del finns det åtskilliga timmar kvar på boken. Jag hoppas att spänningen stiger. Eller snarare, stieger. 


Fejkmillenium.

fredag 25 september 2015

Konstigt läte och ful kloss

Jag vaknade onödigt tidigt i morse. Klockan var inte ens fem. Det som slet mig ur sömnens lugna vagga var ett oerhört högt ljud. Ett ljud jag inte kände igen. Det enda jag visste var att det kom från ett djur. Men jag var oförmögen att identifiera från vilket. Jag kan inte påminna mig att jag hört det förut. Ljudet var liksom gnälligt. Klagande på något sätt. Med ett högt decibeltal. Jag lyssnade efter Doris, hon brukar nämligen morra när hon hör andra djur prata lite väl enträget. Men hon var tyst. Märkligt. Jag öppnade ögonen och kisade på Magnus. (Den förra meningen hade kunnat få en helt annan innebörd om fingret legat en tiondels sekund för länge på s-tangenten...) Han sov som en stock. Märkligt. Det tycktes som om ljudet kom precis utanför sovrumsfönstret. Är det bara jag som hör det? 

När jag till slut beslöt mig för att gå upp hörde jag hur ljudet sakta försvann bort. Jag fann Doris, till synes helt obekymrad, ligga i hallfönstret - som vetter mot samma håll som fönstret i sovrummet. Kan jag ha inbillat mig allt?

När jag återvände till sängen mumlade Magnus i sömnen: "Jag välter."
Jag: "Hörde du ljudet?"
Magnus: "Jag välter."

Jag kunde förstås inte somna om. Jag var trött som ett åbäke men låg bara och vred och vände på mig. Inte förrän klockan ringde och väckte mig ett par timmar senare förstod jag att jag åter hade omfamnats av John Blund.

Idag hade jag några ärenden att göra inne i Eslöv, högsta prioritering var att skaffa nytt pass och nationellt id-kort innan giltighetstiden på de jag har går ut i oktober. Jag som är van vid de långa kötiderna på passexpeditionen hos polisen på Kungsholmen i Stockholm klev in på Eslövs polishus med ögonbrynen uppe vid hårfästet. Det var inte en människa där! Jag tror inte att det hela tog mer än tre minuter. Max.

När den unga poliskvinnan försiktigt frågade mig om jag var nöjd med bilden replikerade jag att jag tyckte att jag såg ut som en kriminell, en svårt störd barnamörderska som gömmer de små liken i en stor frys undangömd i en källare vars existens ingen känner till. Ni vet, som på en sådan där amerikansk "mugshot". Vänligt frågade hon mig om jag ville ta om bilden men jag svarade nekande, ryckte på axlarna och sa urskuldande att det blir nog inte bättre än så här tyvärr.

Jag är inte fotogenisk. Alls. Sällan blir jag bra på bilder som är tagna i trevliga sammanhang med en bra fotograf, men aldrig någonsin på passfoton och liknande. För att bli bra på foton, i alla fall när det gäller kvinnor, har jag insett att man generellt ska ha små ögon och stor mun med fylliga läppar. Inte som jag, stora ögon och liten mun med smala läppar. Det blir nämligen alltid en alienkänsla över det. Men det spelar ingen roll, jag gillar hur jag ser ut. Jag tycker om mina stora vackra ögon och lilla fina mun. Jag blir bara inte bra på bild. 

Givetvis har jag inte sett alla polishus i vårt avlånga land men vågar ändå påstå att det fulaste finns i Eslöv. 


Förskräckligt ful kloss.

torsdag 24 september 2015

Ett dagsverke

Goda vänner har nyligen införskaffat en sommarstuga. Eller, nja, jag skulle vilja kalla det en fritidsstuga. Det går nog att vistas där oavsett årstid. Hur som helst är den väldigt charmig, men behövde åtgärdas med kärlek och omtanke på diverse områden.

Efter en stärkande kopp kaffe och förföriskt god sockrad längd med mormors hosta i, blev vi tilldelade våra jobb.

Mina primära uppdrag för dagen, förutom att närvara med min grace, sköna stämma och kloka ord, var att slaska på sådan där olja för torra och törstiga trämöbler samt måla den öppna spisen.



Det är bara att slaska på.
Det är bra att slaska på.



Vitt. 


Det pågick full aktivitet i det lilla huset, alla med var sina mål - att kunna bocka av på den gedigna listan. Som var skriven på undersidan av ett ölflak. Givetvis.

Strax före tvåtiden bröt vi för lunch: smørrebrød med kylskåpskall dansk hantverkaröl och en kaffeslurk till. Det gjorde susen. Efter en smärre matkoma började vi åter slita med nyvunnen energi.



Micke in action med det finstilta.



Lite utrustning.



Nöjd husägare.


Vädret var omväxlande. Ömsom dur, ömsom moll. Vid ett tillfälle satte jag mig ute på verandan och liksom bara satt. (Och latade mig.) Stugan ligger i väldigt vackra omgivningar. Naturen är vidunderlig. Jag kände den svala höstvinden smeka mina bara armar och hur den lekte med mitt hår. Efter att ha blundat en stund öppnade jag ögonen och betraktade hur samma vind fick majsplantorna på fältet framför mig att vaja lugnt. Jag märkte efter ett ögonblick att jag vajade i takt med dem.


Majs. Ursprungligen från Sydamerika.
Min födelsekontinent.


När vi kände oss klara för dagen tog vi en liten promenad. Vi kom fram till en liten sjö fylld med vackra näckrosblad. Vi stannade till och sög in den trollska atmosfären. Det var så fagert. Tyvärr gör inte min mobilkamera rättvisa. Men ni hajar.


Nästan helt täckt med näckrosblad.
Jag tycker att näckrosor är så balla!


Väl hemma upptäckte jag att jag hade målarfärg på både kläder och hår. Jag kan inte tro annat än att det är ett säkert tecken på hårt arbete. Jag kände mig behagligt trött men lite frusen. Jag klädde av mig och tog en varm dusch. När jag frotterat mig torr hoppade jag i min mysdress, hällde upp ett glas vin och stekte upp en vårrulle jag hittade i frysen.

Jag är belåten. Inifrån vardagsrummet hör jag hur sambon engagerat tittar på en hockeymatch. Katten ligger och snusar förnöjsamt i soffan. Mina kinder hettar lite. Vet inte om det är duschen eller vinet. Det spelar ingen roll, man ser ju alltid så frisk och sund ut med röda kinder. Visst?

onsdag 23 september 2015

Sköna kyssar, vackra människor

Apropå gårdagens uteblivna slängkyss kan jag med glädje meddela att jag fick en vacker kompensation senare på kvällen. Av en händelse mötte Magnus vår granne just som han handlat buketten med de cerisefärgade rosorna.

Grannen: "Har du gjort något dumt?"
Magnus: "Va? Näe?"
Grannen: "Du har ju köpt blommor!"


Slängkyssar i en glasburk.


Jag har även fått in en önskeblogg från en läsare. Det är angående de senaste dagarnas skriverier om en viss gäst hos ett visst morgonprogram. Utan att själv ha sett inslaget har jag förstått att gästen ska ha utryckt sin åsikt om överviktiga personer. Att de är fula och oattraktiva. 

Egentligen vill jag inte ge personen i fråga mer uppmärksamhet genom att skriva om henne här. Jag är fast övertygad om att det är just det hon vill ha, och har fått, - uppmärksamhet. Kanske har hon känt sig i skymundan den senaste tiden, jag tror att hon trivs i stormen. Hon vill locka folk till sig, på gott och på ont. Annars känner hon sig ensam. Tänk så ledsen hon hade blivit om ingen reagerat och skrivit så mycket om henne.

Det är i hennes fulla rätt att tycka att tjocka människor är fula, skönhet ligger i betraktarens öga. Sen kanske man tvunget inte måste vädra det på ett, vad jag har förstått, hånfullt sätt. Det finns säkert bättre och effektivare sätt att uppmuntra en människa att gå ner i vikt än att kalla henne ful och lat. Men å andra sidan var det nog inte gästens intention, att uppmuntra. Nej, hon vill skapa rubriker och gratisreklam för sitt företag. All publicitet är bra publicitet.

Så. Mer blir det inte om den saken.

Tänka utanför boxen - sponsrad video

Jag är en vindrickare. Av de alkoholhaltiga dryckerna som finns skulle jag vilja påstå att jag är en utpräglad vindrickare. Vitt, rosé, rött - alla är välkomna hem till mig.

Det härligt kluckande ljudet från flaskan när jag häller upp en skvätt vin i ett vackert kristallglas känns både festligt och förväntansfullt.

Men jag ska erkänna att min vinkonsumtion mestadels kommer ur en plastpåse som gömmer sig i en stor fin pappersask. Bag-in-box, ni vet. Praktiskt på många sätt. Vet ni vad som är ännu mer praktiskt? Lindemans senaste femsidiga bag-in-box. Nu undrar ni förstås hur i hela friden en sådan låda kan se ut. Jag ska strax förklara. 

Ibland, eller för att inte säga ofta, upplever jag vissa svårigheter att få ut pipen ur boxen. Man får in max två fingrar i hålet man med viss möda och bruten tumnagel lyckats åstadkomma tack vare perforeringen på ena kortsidan och man famlar i mörkret på jakt efter den där plastgrejen. Jag har en väninna som tycker det hela känns så ekivokt att hon alltid ber mig att ta ut den. Plastpipen alltså.

Idag ramlade jag över en kort videosnutt på YouTube. På ett avskalat sätt där den nya bag-in-boxen hamnar i fokus och som för tankarna till en stundade trevlig samvaro tillsammans med goda vänner ser vi den australiensiska vinproducenten Lindeman's visa sig från sin femte sida. Smart! 



Sponsrat inlägg.

tisdag 22 september 2015

Fönstret mot gården

Magnus, piggt: "God morgon, sovit gott?"
Jag, släpigt: "Va? Ja, jo..."
Magnus, ironiskt: "Du har ju inte snarkat i alla fall."
Jag, yrvaket: "Nähä, men det har du."

Detta kärleksfulla mottagande var det jag fick hålla till godo med när jag i morse klev ur sängen. När jag gjorde iordning mitt kaffe tänkte jag efter, hade jag verkligen sovit gott? Jo, det hade jag nog. Förutom den konstiga drömmen om månen. Inga konstigheter, det var bara min hjärna som försökte göra sig av med resterna. Ni förstår, precis innan läggdags igår kväll såg vi ett amerikanskt foliehattsprogram som handlade om att utomjordingar med intelligent design byggt fästningar, radarantenner, pansarvagnar och fabriker på månen. En krigskoloni helt enkelt. Enligt de tillfrågade i programmet utgör detta ett hot mot mänskligheten och skulle dessa rymdvarelser få för sig att attackera oss kommer vi att kastas tillbaka till stenåldern. Jag får väl fortsättningsvis blogga på grottväggarna, som de gjorde förr.

Nu tror jag visserligen att det finns utomjordingar, att vår planet skulle vara den enda i hela Universum som är bebodd finner jag osannolik. (Sen behöver ju inte alla livsformer se ut som de gör här.) Men att aliens skulle ha byggt en landningsbas och beväpnad kärnanläggning på vår måne, att Keplerkratern i själva verket är en gruva som "de" vinner He3 ur känns absurt. Trots de "häpnadsväckande" bilder vi fick ta del av och fotografier som "tydligt" indikerar tecken på kolonisation. Allt Magnus och jag såg var någonting grått, suddigt och skuggigt. Omöjligt att utifrån det göra några liknelser med byggnader och liv av några som helst slag. Och då har vi båda rätt bra fantasi.


"You can clearly see..."
Beskuren bild från filmen "Aliens on the moon -
the truth exposed".


Magnus: "Glöm inte fönstret."

Jag väcktes ur mina tankar när sambon gav mig en avskedspuss. Dags för skolan. Det ligger till på det viset att vi är så där löjligt gulliga att jag varje morgon ställer mig vid köksfönstret så att vi kan vinka och slänga kyssar till varandra när han åker iväg till plugget. 

När jag någon minut senare ställde mig vid fönstret med min kopp rykande hett kaffe såg jag hur Magnus med bestämda steg gick till bilen för att sedan köra iväg. Utan ha ägnat mig ens en blick. Glöm inte fönstret?

måndag 21 september 2015

Poppis i skogen

Att påstå att jag är en naturmänniska är att överdriva. För att inte säga en lögn. Det är inte ofta jag går i skogen. Jag är mer av en vattenmänniska. Sjö och hav, där har jag mitt naturliga element. Vilket i och för sig också kan räknas som natur? (Känns dessutom passande att jag är född i vattumannens stjärntecken.)

Jag känner mig inte helt komfortabel i tät skog. Varför vet jag inte, jag minns att jag redan som barn ogillade alla de gånger som mina morföräldrar drog med mig ut till de mörka och evighetsdjupa småländska skogarna. Jag var rädd att stöta på konstiga figurer. Och ormar. Skraj för att försvinna. Jag kände mig alltid iakttagen - det gör jag än idag när jag vistas i skogar. Vilka som jag tror följer mig med sina blickar har jag ingen aning om. Det är bara en känsla jag har, omöjlig att förklara.

Jag har beslutat mig för att lära mig gå i skogen. Alltså, att njuta av det. Finna ro, finna svar. Och krama träden. Vi har en fantastiskt vacker skog här i byn, dumt att inte utnyttja den.

Vanligtvis när jag är ute och promenerar lyssnar jag på en ljudbok. Jag gillar sällskapet och jag tycker att jag förenar nytta med nöje på ett alldeles ypperligt sätt. Men idag ville jag vara närvarande med alla mina sinnen så jag lämnade hörlurarna hemma. Hur låter skogen egentligen?

Det tog bara ett ögonblick innan dundret av förbirusande tåg, de höga tjuten från lekande barn på skolgården och byggarbetares högljudda bankande försvann. Jag blev snabbt avskärmad från yttervärlden, det var som om skogens grönska hindrade sorlet från att tränga igenom. Som om den ostört ville visa sig i all sin prakt, välkomna mig och uppmuntra mig att gå vidare. Stig på, vi har väntat på dig.

Jag hörde fåglar kvittra, inte så där intensivt de kan göra ibland utan mer spontana pip då och då. Nämen tjena, är du här? Jag hörde hur det lät när mina steg mötte gruset, hur nedfallna kvistar och löv knastrade till under skorna. Jag blev medveten om mina egna andetag, hur jag andades in med näsan och ut genom munnen. Jag kände hur min kropp tacksamt tog emot det nya fräscha syret i utbyte mot det gamla uttjänta.

Tankarna kom och gick, jag lät dem virvla fritt omkring mig. Försökte inte hålla fast vid någon, inte mota någon. 



Lätt som en fjäder.
Livet ska vara lätt att leva.



Vilken är min väg att gå?


Efter en stund stannade jag till och bara lyssnade. Skogen låter faktiskt. Det lät som ett poppande. Liksom som när man poppar popcorn, fast svagare. Egendomligt.



Det poppas i skogen vill jag lova.



Lite naggad i kanten. Det kan hända den bästa.



Vattenpuss.



Om vi fortsätter att gå framåt ser vi vad
som väntar på oss bakom hörnet.


Det var inte förrän jag hade gått några kilometer som jag träffade på andra människor. Två bybor som gick åt motsatt håll. Vi hälsade kort för att sedan fortsätta vår vandring i tysthet. Förutom dessa två grannar som snabbt var utom synhåll (jag har ju inte ögon i nacken) var jag helt ensam. Iakttagen, men till synes allena. 

Jag kom på mig själv att sakna det storslagna kastanjeträdet på Waldemarsudde i Stockholm. Mitt underbara kastanjeträd. Ofta och länge kunde jag sitta vid det medan jag lojt betraktade båtarna som färdades på Saltsjön. Jag älskar att sitta där, det är en av mina favoritplatser på Jorden. Där har jag fått många insikter. Träd är bra på det, att hjälpa oss se det självklara. Så jag återvänder nog till skogen i morgon. Där fanns gott om träd, finns säkert någon som vill stå till tjänst.

söndag 20 september 2015

Att följa sitt hjärta

Min söndag har ägnats åt Kajsa Ingemarssons senaste alster, "Hjärtats väg - att hela och helas med kärlekens kraft". Boken, som hon skrivit tillsammans med Jörgen Tranberg, är den sista delen i vad man kan kalla en trilogi om vår dolda potential och personliga utveckling. Eller, om jag får piffa till det hela en smula: den magiska gnista som längtansfullt söker mystiken i den moderna tid vi vistas i

Jag behövde inte läsa många sidor innan jag fick bekräftat att det val jag gjort var det enda rätta. I tisdags när jag skrev inlägget om trådarna och hörnen hade jag i och för sig redan bestämt mig för vad jag skulle göra med den tråd jag själv kunde påverka, men det är på något vis skönt att få befästat att man vandrar på rätt stig. Utan skavsår. Om sanningen ska fram bestämde jag mig redan i samma ögonblick jag fick frågan. Hela mitt väsen vibrerade bifallande. Jag hade fått ett erbjudande jag omöjligt kunde tacka nej till. Det fanns bara ett svar: ja tack!

Det vi beslutar oss för medför konsekvenser. Det kan bli både bra och dåliga resultat. I mitt fall överväger det positiva rejält. I själva verket kan jag inte se någon negativ påföljd alls. Det skulle möjligtvis vara att mitt redan så ynkliga finansiella tillskott blir än mer diminutivt. Men det är ju bara pengar. Lyckligtvis stöttar och uppmuntrar de få (mina föräldrar och sambo) som känner till mina planer mig till fullo. Jag anar att även mina vänner och alla ni andra godingar kommer att gilla idén men det får förbli en hemlighet en stund till. Men oroa er inte, ni kommer alla snart få hänga med på mitt kommande äventyr! Stay tuned! 

Lite lustigt var det att samtidigt som jag läste "Hjärtats väg", upptäckte jag att Magnus också läste om hjärtat. Fast från ett annat perspektiv. Ni förstår, han har börjat studera på gamla dar. Utbildningens första kurs visade sig vara om somatisk sjukvård och idag fokuserade han på cirkulationsorganen i allmänhet och om hjärtat i synnerhet. Hjärtat. 



"Jag accepterar allt som har med mig att göra."

fredag 18 september 2015

En fotografs jävla lusta

Jag satt i köket och drack mitt morgonkaffe. Det blev så där utsökt gott, ni vet vad jag menar. En fulländning. Perfekt blandning av styrka, sötma och mjölk. Smaken var mjukt rund och len, trygg som en omfamning och uppmuntrade mig att börja fredagen.

Samtidigt från vardagsrummet hörde jag Magnus med lugn, fast och låg röst muttra för sig själv. Jag spetsade öronen.

Magnus: "Fans jävla piss i helvete i röven."
Jag: ...
Magnus: "Satans jävla helvetes bajs."
Jag: ...
Magnus: "Hur kan pö inte vara ett ord?!"
Jag: "Per?"
Magnus: "Nej, pö! Som i pö om pö."
Jag: ...
Magnus: "Helvetes satans piss."
Jag: "Wordfeud?"
Magnus: "Hatar spelet. Ska avinstallera det. Jag har bokstäver så jag kan få ut dem. Men jag kan inte få ut dem. Helvetes jävla röv."
Jag: "Hör du vad du själv säger?"
Magnus: "Är alst ett ord?"
Jag: "Tja, när har du använt det sist?"
Magnus: "Fans helvetes jävla satans piss."

Denna kavalkad av svordomar sades alltså helt sakligt och sansat. Som om han beskrev färgen på asfalt, hur ett cumulusmoln ofta liknar blomkål eller fastslagit antalet grader ett kylskåp bör ha.


****

Igår kväll bad Magnus mig om hjälp inför ett fotoprojekt han skulle ta itu med idag. Jag kände mig stolt och märkvärdig. Han berättade om sin idé och jag såg framför mig hur jag skulle bidra, kanske till och med förbättra, med mina egna visioner. I eftermiddags insåg jag dock att min roll varken var som fotoassistent eller visionär. Eller glamourös modell för den delen, utan snarare att jag skulle hålla mig undan. Det var någonting om att jag störde med min skugga. (Jag vill kalla det för min färgstarka aura. Min lekfulla, coola, balla aura. Som störde.) Dessutom ifrågasattes min konstnärliga input. På det hela taget mycket märkligt.

Trots mitt tillkortakommande fylldes dagen av gapskratt och spätta dubbelpanerad med panko. 

tisdag 15 september 2015

Släppa taget i väntan på hörnet

Jag är inte en person som oroar mig i onödan. Inte ens när jag borde. Det ska gå rätt långt innan oron tar tag i mig. Jag vet inte om det är ett tecken på förnekelse eller simpel dumhet. Naivitet. Eller om det helt enkelt beror på ett inre lugn som säger åt mig att våndas till ingen nytta bara är korkat. Det ordnar sig alltid. 

På sistone har jag dock känt att den ena tråden efter den andra släppt från sina fästen för att istället hänga löst omkring mig. Jag har förstått att det har börjat, om inte oroa, så störa mig. På nätterna har jag typiska stressdrömmar där jag befinner mig på främmande platser och saknar kontroll över min situation. 

Ska jag knyta fast trådändarna igen eller släppa taget?

Jag saknar min mormor. Särskilt nu. Hon hade alltid ett sätt att lugna mig och liksom på ett förvånat men samtidigt självklart sätt säga: "Det där? Det begriper du väl att det ordnar sig, du ska se att lösningen snart dyker upp bakom hörnet!"
Jag brukade otåligt fråga: "Jamen bakom vilket hörn?"
Mormor brukade svara: "Nästa. Eller möjligtvis nästnästa. Men kom ihåg att hålla hjärtat och ögonen öppna."

Under dagen gick jag ut på en promenad för att rensa tankarna. Behålla de relevanta och analysera dem. Vad kan jag påverka? Vad är bäst för mig? 

Med frågor som snurrade runt i skallen betraktade jag den påbörjade hösten. Den är inte särskilt långt framskriden här nere. Några små blad har flytt från träden och samlats i oansenliga högar på marken. Vaga färgskiftningar kan skönjas i trädkronorna men än är det mesta grönt. Vinden var härligt frisk och upplyftande. Renande.

Jag såg en svart katt och två skator som turades om att jaga varandra. Det såg ut som en lek. De verkade inte alls oroas över några lösa trådar.

I skrivande stund är jag omringad av svarta moln och ösregn. Det har mullrat ordentligt och himlen har tidvis lysts upp av blixtrar. Ett olycksbådande omen? Nej, det är bara vädret.

Jabba the Vader Wonder

Efter ytterligare en rörig dröm vaknade jag av att Doris hoppade upp i sängen. Hon la sig tätt intill och spann högt. Hennes morrhår kittlade i mitt ansikte när hon strök sitt mjuka lilla huvud mot min kind. Gulligt tycker ni. Jag vet bättre. Katten ville ha frukost. Visserligen var husse vaken och fortfarande hemma men det är matte som hon utsett till krögare och ansvarig för bespisningen. Kan bero på att husse inte kan/vill läsa av Doris hungersignaler. Detta oroar mig en smula de gånger jag åker iväg men när jag återvänt hem har jag aldrig sett några tecken på svält. Hos någon av dem. 

Magnus som redan varit vaken i någon timme var pigg som en lärka. Blev om möjligt ännu piggare när han såg mig med grusiga ögon stappla in till köket, gäspandes med håret på ända. Han kom fram, gav mig en puss och började sjunga. Han nynnade på trudelutten från det meningslösa, men det något beroendeframkallande spelet, Pirate Kings. Detta ledde på något underligt vis vidare till Stevie Wonders "Isn't She Lovely" för att avslutas med ett oupphörligt skrockande i röstomfångets lägre regioner. 

När det enerverande ljudet inte verkade ta slut frågade jag till slut med återhållen irritation: "Vad håller du på med?"
Magnus: "Jabba the Hutt. Ho ho ho ho."
Jag, som egentligen vill ha helt tyst omkring mig innan jag vaknat klart: "Det var finare med Stevie Wonder."
Magnus: "Jag ser ut som Jabba the Hutt, jag kan lika gärna låta som honom. Ho ho ho ho."

När jag på ett så fint sätt jag var kapabel till och med den lenaste röst jag kunde uppbringa förklarade att min hjärna inte kunde processa hans oväsen och skulle därför vara tacksam om han upphörde såg jag hur något tändes i hans ögon. De riktigt glittrade. Hans anlete stramades åt, läpparna formades till någon annans och andningen blev tyngre. Darth Vader.

Jag skulle ha begripit det. Ibland blir den vuxne man jag älskar och valt att leva mitt liv tillsammans med, ett barn. Ett barn som vill retas. Trotsa. För att slippa lyssna på Darth Vaders alla repliker, stängde jag av. Inom mig somnade jag om. Väcktes en stund senare när Magnus exalterat deklarerade: "Vi måste se alla Star Wars-filmerna igen innan vi kan se den nya på bio!"
Jag, trött: "Älskling, måste inte du åka nu?"
Magnus: "Jo. Ho ho ho ho."

Tystnaden som la sig när sambon åkte iväg till läroverket var underbar. Men kort. In på scenen kom den stora gräsklipparmaskinen.


Dödsmördarljudet.


fredag 11 september 2015

Stjärnfall

Jag hade för några dagar sedan förmånen att koppla av. Koppla bort. Stoppa huvudet i sanden på bästa strutsmanér. Ett miljöombyte i fantastiskt vackra omgivningar. Vid havet. Ett par dygn i en utsökt inredd stuga med en avundsvärd trädgård.

Det lilla gula trähuset erbjöd wifi, men jag ville inte utnyttja det. Jag orkade inte. Likt våra medmänniskor som flyr från sönderbombade hem, flyr jag verkligheten. Den blir mig övermäktig och jag måste dra mig undan. Skydda mig från realiteten. Jag vill inget veta. Orkar inte se fler bilder på gråtande och rädda människor. Ja, jag är feg. Jag vet det. Men jag är en känslig person. En känslig person med svampegenskaper. Jag suger åt mig allt. Lever mig in i allt. För att själv överleva med förståndet i behåll måste jag ibland hålla distans till yttervärlden.

*****

Igår natt satte Magnus och jag oss i bilen. Mitt i natten. Mitt i natten körde vi iväg. Det var en stjärnklar natt. Allt var tyst. Lugnt. Stilla. När vi efter en stund klev ur bilen blickade vi uppåt. Jag blev hänförd. Stum. Eller egentligen inte alls särskilt stum då jag utbrast "aahh", "wow", "åh gud" om vartannat. 

Det var så vackert. Himlavalvet. Vi är en del av kosmos. Universum. Jorden. Livet.

Vi är små och obetydliga. Samtidigt vitala och viktiga. Utvalda. Efterlängtade. Med ett uppdrag att fullfölja.

Vem har ritat gränserna på Jorden? Du? Jag? 

Inom sfären är vi alla likadana. Har samma behov. Samma törst, samma hunger. 


Inte nog med att vi fick se ett stjärnfall, sambon lyckades fånga
det med kameran. Bilden är tagen vid Bosarps Jär. Mitt i natten.
Vi är också bara en ljus prick där ute. Obetydlig. Men betydlig.
Foto: Magnus Bengtsson


Sedan jag kommit tillbaka till verkligheten är jag evigt tacksam för en vän. Flera vänner visserligen. Men jag har särskilt en vän i åtanke just nu. På Facebook pumpar hon ut bilder och filmsnuttar på tokiga hundar, knasiga katter, galna pingviner, meloner, hejsansvejsan och jag vet inte allt! Hennes delningar får mig att le. Skratta. Tillfälligt glömma eländet. Tack Filippa! FFF! (Fortsätt för fan!) 


torsdag 3 september 2015

Det är vi som kommer att stå till svars

Jag begriper att syftet är att få oss reagera. Vi ska bli skakade. Få en rak höger i våra medvetanden. Våra hjärtan ska brista. Vad ska få oss att bli påverkade, om inte ett dött barn? Men snälla ni, dela inte bilden fler gånger. Förutom att jag inte orkar mer pga går sönder fullständigt, låt barnet få vila i frid. Låt hans familj helas i fred. Vi har alla sett pojken. Hans lilla livlösa kropp med de små skorna har blivit en symbol. Men det räcker nu. Skulle du vilja att bilden av ditt döda barn spreds som en löpeld runt jorden? Att bilden av ditt döda barn fanns i allas hem? I allas mobiler? Ditt döda barn. Eller, förresten, ditt eget lik. Hur alla beskådar din döda kropp uppsköljd på en strand. Jag vet inte hur det är med er, men jag undanber mig dylik uppmärksamhet.

Flertalet av oss som inte upplevt andra världskriget har undrat över hur alla skrämmande konstigheter under trettio- och fyrtiotalet kunde ske. Vi vetgiriga har frågat oss, och den äldre generationen, hur i hela friden det kunde gå så långt. Massmord. Folkmord. Utrotning. Koncentrationsläger. Davidsstjärnor. Hur kunde folk tillåta Hitler och nazismen få en sådan stor oinskränkt makt?! Inte helt ovanligt har vi från våra far- och morföräldrar ofta fått till svar: "Vi visste inget." 

Kan jag svara likadant när jag i framtiden får frågan: "Varför lät ni barn dö i Medelhavet?" 

Vad blir mitt försvarstal?

Jag, i framtiden: "Äh vadå, vi kunde inte ta in fler människor. Platsbrist, vet du. Massinvandring."
Någon, i framtiden: "Verkligen?"
Jag, i framtiden: "Javisst! Alla skulle komma hit! Vi hade inte råd med fler! De etnisk svenska pensionärerna på äldreboenden fick ingen sylt till sina pannkakor! Pengarna gick istället till alla flyktingar. Utlänningarna som kom hit fick allt gratis - körkort, BMW, slott. Och en miljard pengar på kontot. I månaden. Och inte nog med det, de tog våra jobb! Och levde på bidrag!" 
Någon, i framtiden: "Källa på det?"
Jag, i framtiden: "Jag läste det på Facebook. Och Flashback."
Någon, i framtiden: *facepalm*
Jag, i framtiden: "Jag var inte rasist men jag tyckte att det var bättre att vi hjälpte dem på plats istället för att de kom hit och (för)störde. Jag ville kunna äta min kebabpizza i fred."
Någon, i framtiden: "Gjorde du det? Hjälpte du dem på plats?"
Jag, i framtiden: "Näe... Det vara bara något vi sa."

tisdag 1 september 2015

Hur känns förälskelsen?

Äntligen dags för en Önskeblogg! Från en av mina läsare har jag fått in ett förslag på ämne att skriva om. Ett mycket intressant ämne. Förslaget, som snarare är en frågeställning, lyder: hur känns det att vara kär? Liksom, hur vet man att man är förälskad?

Det är en lätt fråga att besvara. Och svår. Man bara vet, tycker jag. Man bara känner, tycker jag. Komplicerat dock att sätta ord på det förvirrade tillståndet. Inför dagens blogginlägg hade jag därför tagit hjälp av några vänner. Jag frågade dem, lika många tjejer som killar, hur de känner sig när de är kära.

Av svaren jag fått tolkar jag det som att vi i alla fall har en sak gemensamt, nämligen det att vi blir fullständigt uppslukade av personen vi är förälskade i och genomgår till följd av detta enorma koncentrationssvårigheter. Vi är oförmögna att tänka på något annat. På någon annan. Detta kan, i vissa fall, leda till att vi tillfälligt vänder våra trogna vänner ryggen till förmån för individen vi är betuttade i. Förhoppningsvis har vi förstående kamrater som själva befunnit sig isolerade i den rosa bubblan och förlåter oss eftersom de vet precis hur det är. Epoken går ju dessutom raskt över. Bubblan blir vardag, rosafärgen mattas av och vi återvänder till verkligheten.

Vissa upplever inte alls förälskelsefasen som något mysigt utan snarare som obehagligt och skrämmande. De vågar inte tillåta sig att känna för mycket, av rädsla att bli sårade. Igen. Det är nog inte helt ovanligt med tanke på våra bagage vi bär på våra axlar. Att bli sviken och förrådd lämnar ärr som förhindrar oss att glömma. 

När vi blir kära tolkar hjärnan det som att det nu är något jäkligt viktigt på gång och förbereder därför kroppen på olika sätt. Bland annat slår hjärtat snabbare för att vi ska bli så pigga och alerta som möjligt. Vi behöver stora mängder syre så vi kan ta oss an den angelägna uppgiften. Vad nu det än må vara, hjärnan verkar inte vara så nogräknad där. Jag vill påstå att de ökade hjärtslagen leder till att vi går omkring och rodnar istället för att vara så förbannat alerta.

Många av mina vänner har svarat att de inte kan sluta le när de är kära. Att de är glada, avslappnade och tar allt med ro. Det kan bero på all oxytocin som släpps ut i huvudet på oss. Det får oss att känna lugnet och bara flyta omkring i en kokong med ett fånigt smil. Don't worry, be happy.

Märkligt nog ökar samtidigt adrenalinet. Om vi är blyga och nervösa i normala fall har vi en tendens att bli modigare när vi är kära. Vi vågar ta kontakt med kärleksobjektet. 

När jag frågade Magnus om hur han upplever det när han är kär sa han bland annat att det är som att gå omkring i en ständig fylla. Och han har inte helt fel. Ni förstår, dopamin och endorfiner tar över skallen. Det är som ett naturligt rus och vi mår riktigt jävla bra. Vi blir höga som skyskrapor. Vi känner oss lyckliga. Vi förvandlas till actionhjältar. Som fnissar.

Men många kan också må väldigt dåligt. Vänta, jag har läst på om detta. Vår kropp rubbas när vi blir kära, det vet vi nu. Alltså halterna av de olika ämnena sätts ur spel. Ingen reda någonstans. Det råder en obalans, milt uttryckt. Vårt hjärnkontor producerar mer av en massa filidänger men mindre av exempelvis serotonin (må-bra-hormonet). Följaktligen kan det leda till att den låga halten av serotonin får oss att inte hantera motgångar särskilt väl. Halvsvåra saker känns därför näst intill oöverstigliga.

Nå, så hur vet man när man är kär? För min del vet jag att jag är betagen när jag känner hur fjärilarna slåss om platsen i magen på mig när jag tänker på honom. Det pirrar, surrar och susar i hela kroppen när jag ser honom. Jag kan inte sluta tänka på honom, analyserar varje stavelse han yttrar och följer varje steg han tar. Jag dagdrömmer om oss tillsammans. En tillvaro utan honom är otänkbar. Jag har behov av att prata om honom med mina kompisar. Hela tiden. Måhända tröttsamt, men det är det vänner är till för. Att engagerat lyssna tills öronen trillar av. Det växer alltid ut nya. 

Förälskelsefasen kan vara upp till några månader, mer orkar inte kroppen. Det tar för mycket energi. När den chockrosa lull-lull-tiden är över blir relationen antingen starkare och förälskelsen uppgraderas till djup kärlek eller så dör romansen och intresset. Ibland kan den övergå till platonisk vänskap.

Med tanke på alla motstridiga hormoner och konstigheter som samtidigt släpps fria vind för våg inom oss är det ett under att vi överlever. (Och ofta flera gånger under en livstid.) Förnuftet är som bortblåst och det är känslorna som styr. Det går inte att förbise att vi upphör att fungera under den här tiden. Skicket vi är i borde klassas som "ej vid sina sinnens fulla bruk". Vi bör bli sjukskrivna, omyndigförklarade och fråntagna all form av ansvar för att istället placeras i ett skumbad. Eller bollhav.