torsdag 3 september 2015

Det är vi som kommer att stå till svars

Jag begriper att syftet är att få oss reagera. Vi ska bli skakade. Få en rak höger i våra medvetanden. Våra hjärtan ska brista. Vad ska få oss att bli påverkade, om inte ett dött barn? Men snälla ni, dela inte bilden fler gånger. Förutom att jag inte orkar mer pga går sönder fullständigt, låt barnet få vila i frid. Låt hans familj helas i fred. Vi har alla sett pojken. Hans lilla livlösa kropp med de små skorna har blivit en symbol. Men det räcker nu. Skulle du vilja att bilden av ditt döda barn spreds som en löpeld runt jorden? Att bilden av ditt döda barn fanns i allas hem? I allas mobiler? Ditt döda barn. Eller, förresten, ditt eget lik. Hur alla beskådar din döda kropp uppsköljd på en strand. Jag vet inte hur det är med er, men jag undanber mig dylik uppmärksamhet.

Flertalet av oss som inte upplevt andra världskriget har undrat över hur alla skrämmande konstigheter under trettio- och fyrtiotalet kunde ske. Vi vetgiriga har frågat oss, och den äldre generationen, hur i hela friden det kunde gå så långt. Massmord. Folkmord. Utrotning. Koncentrationsläger. Davidsstjärnor. Hur kunde folk tillåta Hitler och nazismen få en sådan stor oinskränkt makt?! Inte helt ovanligt har vi från våra far- och morföräldrar ofta fått till svar: "Vi visste inget." 

Kan jag svara likadant när jag i framtiden får frågan: "Varför lät ni barn dö i Medelhavet?" 

Vad blir mitt försvarstal?

Jag, i framtiden: "Äh vadå, vi kunde inte ta in fler människor. Platsbrist, vet du. Massinvandring."
Någon, i framtiden: "Verkligen?"
Jag, i framtiden: "Javisst! Alla skulle komma hit! Vi hade inte råd med fler! De etnisk svenska pensionärerna på äldreboenden fick ingen sylt till sina pannkakor! Pengarna gick istället till alla flyktingar. Utlänningarna som kom hit fick allt gratis - körkort, BMW, slott. Och en miljard pengar på kontot. I månaden. Och inte nog med det, de tog våra jobb! Och levde på bidrag!" 
Någon, i framtiden: "Källa på det?"
Jag, i framtiden: "Jag läste det på Facebook. Och Flashback."
Någon, i framtiden: *facepalm*
Jag, i framtiden: "Jag var inte rasist men jag tyckte att det var bättre att vi hjälpte dem på plats istället för att de kom hit och (för)störde. Jag ville kunna äta min kebabpizza i fred."
Någon, i framtiden: "Gjorde du det? Hjälpte du dem på plats?"
Jag, i framtiden: "Näe... Det vara bara något vi sa."

2 kommentarer:

  1. Det finns inga egentliga försvarstal ...egentligen

    // Janne "Niccman"

    SvaraRadera