fredag 18 september 2015

En fotografs jävla lusta

Jag satt i köket och drack mitt morgonkaffe. Det blev så där utsökt gott, ni vet vad jag menar. En fulländning. Perfekt blandning av styrka, sötma och mjölk. Smaken var mjukt rund och len, trygg som en omfamning och uppmuntrade mig att börja fredagen.

Samtidigt från vardagsrummet hörde jag Magnus med lugn, fast och låg röst muttra för sig själv. Jag spetsade öronen.

Magnus: "Fans jävla piss i helvete i röven."
Jag: ...
Magnus: "Satans jävla helvetes bajs."
Jag: ...
Magnus: "Hur kan pö inte vara ett ord?!"
Jag: "Per?"
Magnus: "Nej, pö! Som i pö om pö."
Jag: ...
Magnus: "Helvetes satans piss."
Jag: "Wordfeud?"
Magnus: "Hatar spelet. Ska avinstallera det. Jag har bokstäver så jag kan få ut dem. Men jag kan inte få ut dem. Helvetes jävla röv."
Jag: "Hör du vad du själv säger?"
Magnus: "Är alst ett ord?"
Jag: "Tja, när har du använt det sist?"
Magnus: "Fans helvetes jävla satans piss."

Denna kavalkad av svordomar sades alltså helt sakligt och sansat. Som om han beskrev färgen på asfalt, hur ett cumulusmoln ofta liknar blomkål eller fastslagit antalet grader ett kylskåp bör ha.


****

Igår kväll bad Magnus mig om hjälp inför ett fotoprojekt han skulle ta itu med idag. Jag kände mig stolt och märkvärdig. Han berättade om sin idé och jag såg framför mig hur jag skulle bidra, kanske till och med förbättra, med mina egna visioner. I eftermiddags insåg jag dock att min roll varken var som fotoassistent eller visionär. Eller glamourös modell för den delen, utan snarare att jag skulle hålla mig undan. Det var någonting om att jag störde med min skugga. (Jag vill kalla det för min färgstarka aura. Min lekfulla, coola, balla aura. Som störde.) Dessutom ifrågasattes min konstnärliga input. På det hela taget mycket märkligt.

Trots mitt tillkortakommande fylldes dagen av gapskratt och spätta dubbelpanerad med panko. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar