tisdag 22 september 2015

Fönstret mot gården

Magnus, piggt: "God morgon, sovit gott?"
Jag, släpigt: "Va? Ja, jo..."
Magnus, ironiskt: "Du har ju inte snarkat i alla fall."
Jag, yrvaket: "Nähä, men det har du."

Detta kärleksfulla mottagande var det jag fick hålla till godo med när jag i morse klev ur sängen. När jag gjorde iordning mitt kaffe tänkte jag efter, hade jag verkligen sovit gott? Jo, det hade jag nog. Förutom den konstiga drömmen om månen. Inga konstigheter, det var bara min hjärna som försökte göra sig av med resterna. Ni förstår, precis innan läggdags igår kväll såg vi ett amerikanskt foliehattsprogram som handlade om att utomjordingar med intelligent design byggt fästningar, radarantenner, pansarvagnar och fabriker på månen. En krigskoloni helt enkelt. Enligt de tillfrågade i programmet utgör detta ett hot mot mänskligheten och skulle dessa rymdvarelser få för sig att attackera oss kommer vi att kastas tillbaka till stenåldern. Jag får väl fortsättningsvis blogga på grottväggarna, som de gjorde förr.

Nu tror jag visserligen att det finns utomjordingar, att vår planet skulle vara den enda i hela Universum som är bebodd finner jag osannolik. (Sen behöver ju inte alla livsformer se ut som de gör här.) Men att aliens skulle ha byggt en landningsbas och beväpnad kärnanläggning på vår måne, att Keplerkratern i själva verket är en gruva som "de" vinner He3 ur känns absurt. Trots de "häpnadsväckande" bilder vi fick ta del av och fotografier som "tydligt" indikerar tecken på kolonisation. Allt Magnus och jag såg var någonting grått, suddigt och skuggigt. Omöjligt att utifrån det göra några liknelser med byggnader och liv av några som helst slag. Och då har vi båda rätt bra fantasi.


"You can clearly see..."
Beskuren bild från filmen "Aliens on the moon -
the truth exposed".


Magnus: "Glöm inte fönstret."

Jag väcktes ur mina tankar när sambon gav mig en avskedspuss. Dags för skolan. Det ligger till på det viset att vi är så där löjligt gulliga att jag varje morgon ställer mig vid köksfönstret så att vi kan vinka och slänga kyssar till varandra när han åker iväg till plugget. 

När jag någon minut senare ställde mig vid fönstret med min kopp rykande hett kaffe såg jag hur Magnus med bestämda steg gick till bilen för att sedan köra iväg. Utan ha ägnat mig ens en blick. Glöm inte fönstret?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar