tisdag 1 september 2015

Hur känns förälskelsen?

Äntligen dags för en Önskeblogg! Från en av mina läsare har jag fått in ett förslag på ämne att skriva om. Ett mycket intressant ämne. Förslaget, som snarare är en frågeställning, lyder: hur känns det att vara kär? Liksom, hur vet man att man är förälskad?

Det är en lätt fråga att besvara. Och svår. Man bara vet, tycker jag. Man bara känner, tycker jag. Komplicerat dock att sätta ord på det förvirrade tillståndet. Inför dagens blogginlägg hade jag därför tagit hjälp av några vänner. Jag frågade dem, lika många tjejer som killar, hur de känner sig när de är kära.

Av svaren jag fått tolkar jag det som att vi i alla fall har en sak gemensamt, nämligen det att vi blir fullständigt uppslukade av personen vi är förälskade i och genomgår till följd av detta enorma koncentrationssvårigheter. Vi är oförmögna att tänka på något annat. På någon annan. Detta kan, i vissa fall, leda till att vi tillfälligt vänder våra trogna vänner ryggen till förmån för individen vi är betuttade i. Förhoppningsvis har vi förstående kamrater som själva befunnit sig isolerade i den rosa bubblan och förlåter oss eftersom de vet precis hur det är. Epoken går ju dessutom raskt över. Bubblan blir vardag, rosafärgen mattas av och vi återvänder till verkligheten.

Vissa upplever inte alls förälskelsefasen som något mysigt utan snarare som obehagligt och skrämmande. De vågar inte tillåta sig att känna för mycket, av rädsla att bli sårade. Igen. Det är nog inte helt ovanligt med tanke på våra bagage vi bär på våra axlar. Att bli sviken och förrådd lämnar ärr som förhindrar oss att glömma. 

När vi blir kära tolkar hjärnan det som att det nu är något jäkligt viktigt på gång och förbereder därför kroppen på olika sätt. Bland annat slår hjärtat snabbare för att vi ska bli så pigga och alerta som möjligt. Vi behöver stora mängder syre så vi kan ta oss an den angelägna uppgiften. Vad nu det än må vara, hjärnan verkar inte vara så nogräknad där. Jag vill påstå att de ökade hjärtslagen leder till att vi går omkring och rodnar istället för att vara så förbannat alerta.

Många av mina vänner har svarat att de inte kan sluta le när de är kära. Att de är glada, avslappnade och tar allt med ro. Det kan bero på all oxytocin som släpps ut i huvudet på oss. Det får oss att känna lugnet och bara flyta omkring i en kokong med ett fånigt smil. Don't worry, be happy.

Märkligt nog ökar samtidigt adrenalinet. Om vi är blyga och nervösa i normala fall har vi en tendens att bli modigare när vi är kära. Vi vågar ta kontakt med kärleksobjektet. 

När jag frågade Magnus om hur han upplever det när han är kär sa han bland annat att det är som att gå omkring i en ständig fylla. Och han har inte helt fel. Ni förstår, dopamin och endorfiner tar över skallen. Det är som ett naturligt rus och vi mår riktigt jävla bra. Vi blir höga som skyskrapor. Vi känner oss lyckliga. Vi förvandlas till actionhjältar. Som fnissar.

Men många kan också må väldigt dåligt. Vänta, jag har läst på om detta. Vår kropp rubbas när vi blir kära, det vet vi nu. Alltså halterna av de olika ämnena sätts ur spel. Ingen reda någonstans. Det råder en obalans, milt uttryckt. Vårt hjärnkontor producerar mer av en massa filidänger men mindre av exempelvis serotonin (må-bra-hormonet). Följaktligen kan det leda till att den låga halten av serotonin får oss att inte hantera motgångar särskilt väl. Halvsvåra saker känns därför näst intill oöverstigliga.

Nå, så hur vet man när man är kär? För min del vet jag att jag är betagen när jag känner hur fjärilarna slåss om platsen i magen på mig när jag tänker på honom. Det pirrar, surrar och susar i hela kroppen när jag ser honom. Jag kan inte sluta tänka på honom, analyserar varje stavelse han yttrar och följer varje steg han tar. Jag dagdrömmer om oss tillsammans. En tillvaro utan honom är otänkbar. Jag har behov av att prata om honom med mina kompisar. Hela tiden. Måhända tröttsamt, men det är det vänner är till för. Att engagerat lyssna tills öronen trillar av. Det växer alltid ut nya. 

Förälskelsefasen kan vara upp till några månader, mer orkar inte kroppen. Det tar för mycket energi. När den chockrosa lull-lull-tiden är över blir relationen antingen starkare och förälskelsen uppgraderas till djup kärlek eller så dör romansen och intresset. Ibland kan den övergå till platonisk vänskap.

Med tanke på alla motstridiga hormoner och konstigheter som samtidigt släpps fria vind för våg inom oss är det ett under att vi överlever. (Och ofta flera gånger under en livstid.) Förnuftet är som bortblåst och det är känslorna som styr. Det går inte att förbise att vi upphör att fungera under den här tiden. Skicket vi är i borde klassas som "ej vid sina sinnens fulla bruk". Vi bör bli sjukskrivna, omyndigförklarade och fråntagna all form av ansvar för att istället placeras i ett skumbad. Eller bollhav.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar