söndag 27 september 2015

Ljuset i mörkret

Jag åt min frukost tidigt, i ensamhet och tystnad. Magnus låg fortfarande och sov. Efter att Doris ätit sitt morgonmål hoppade hon upp i sängen, sökte sig till husses värme och somnade snabbt om.

Så där satt jag vid köksbordet med endast mig själv som sällskap. Allt som hördes var Magnus lätta snarkningar och enstaka hundskall utifrån. 

Kaffet och ostsmörgåsen smakade gott. Jag kände mig egentligen inte särskilt utvilad så när jag druckit upp min kopp java funderade jag på att följa kattens exempel och gå och lägga mig. Jag kände mig dock inte tillräckligt trött för att kunna sova vidare. Dessutom pockade hösten på min uppmärksamhet. Den lockade ut mig. Plockade ut mig.

Magnus, som vaknade till när jag klädde på mig: "Ska du ut och gå?"
Jag: "Ja."
Magnus: "Doris och jag stannar här så länge."

Ute var den trettongradiga luften klar. Det var lätt att andas. Himlen var intensivt blå och solens strålar värmde redan gott. Alla årstider har sin charm men jag tycker nog bäst om våren och hösten. De är årstider som står för förändring. Ett löfte om att något annat tar vid. Något nytt.

Till skillnad från mig finns det många som inte gläds åt hösten. Jag har förstått att flera upplever det som ett vemod. De ser hur sommaren sakta dör framför deras ögon och det kommande mörkret känns övermäktigt. I stället för att stanna upp och njuta av ljusets och livets praktfulla sorti, ser somliga bara den långa kalla vintern. De har så att säga redan gått i själsligt ide utan att först ha vistats i höstens nu. Det nu som faktiskt ger förberedande kraft och energi tack vare sin färgsprakande ihärdighet. 

Allt som föds måste en gång dö. Det är bara acceptera detta faktum. Varför inte hänge oss åt det som sker? Själv ger jag hösten stående ovationer varje år efter att tacksamt tagit emot dess storslagna skådespel.










Personligen har jag inga problem med mörkret (förutom att jag inget ser i det). Tvärtom. Magnus, och alla andra som känner mig, kan intyga att min fäbless för ljusslingor och värmljuslyktor är en smula överdriven. Närmast manisk. Jag älskar när jag äntligen får tända upp här hemma! När jag slutligen efter månader av ett ständigt, för att inte säga ett nästan påträngande ljus, kan dekorera mörkret med ljusglimtar.





I mörkret vilar ett visst lugn. En tystnad som på samma gång är avslöjande och dunkel. En tystnad som låter vår inre röst göra sig hörd, som vi inte kan värja oss emot. Mörkret kan också vara skrämmande. Själv har jag uselt mörkerseende som jag ibland upplever som kvävande. Under min tid som ledsagare till personer med synskador hände det några gånger att jag blev ledsagad av den blinde när vi rörde oss ute under sena kvällar där inga stadsljus nådde fram till oss. Någon försökte förklara min brist på att se i mörker, men jag minns bara något vagt om tappar och stavar. Jag har för få tappar. Eller om det är stavar. Någon sorts avsaknad av något är det i alla fall.

På dessa breddgrader är det allt eller inget som gäller. Lite överdrivet kan vi säga att det först är sex månader av bara mörker, sedan lika många månader av bara ljus. Som jag alltid har sagt - det är inte så konstigt om vi är lite märkliga i kynnet här uppe i Norden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar