måndag 28 september 2015

Månen

Innan jag gick och la mig igår kväll såg jag till att min mobil skulle ge ifrån sig en signal för att väcka mig halvfem på morgonen. Jag ville se det omtalade månfenomenet.

När mobilen gjort vad jag programmerat den att göra övervägde jag att somna om och strunta i månen. Jag var så trött. Lyckligtvis signalerade min blåsa att det var i grevens tid att jag vaknat eftersom den akut behövde tömmas på sitt innehåll. Det fanns inget annat för mig att göra än att lämna den varma mjuka sängen, min varma mjuka sambo (han kommer att hata att jag beskrev honom som varm och mjuk) och min varma mjuka katt för att stappla in till badrummet. Väl uppe kunde jag lika gärna stanna uppe. Jag tassade in till köket och från fönstret kunde jag se den. Månen. Den var magnifik.

Det hade egentligen räckt att stå där, utsikten var perfekt. Men jag ville ut. Det var som om jag ville gå mot månen. Möta den. Jag klädde på mig varma kläder, det var bara tre grader ute, och gick ut. Det var en stjärnklar tidig morgon. 

På väg till månen mötte jag ingen, jag var alldeles ensam på gångvägen. De mörka fönstren på husen jag gick förbi vittnade om att folk fortfarande låg och sov. Förutom stjärnbilderna som trängdes på himlavalvet såg jag stjärnfall, blinkande flygplan och annat som tycktes pulsera där uppe. Och så månen. Förstås. Vår naturliga satellit. Den liksom bara hängde där. Stor, tyst, kall och lugn. Orubblig.

Jag vet inte hur länge jag stod och stirrade upp, jag blir alltid lika vimmelkantig av att titta på stjärnorna. Jag tappar tid och rum. Det känns som att jag varje gång blir innesluten i kosmos, ovillig att dra mig tillbaka. På avstånd hörde jag Pågatåget göra ett kort uppehåll på stationen. Sedan en dörr alldeles i närheten slå igen. En man med jeans och röd t-shirt kom ut med sitt kamerastativ. Han brydde sig inte om kylan.

När jag beslöt mig för att vända tillbaka hem såg jag en liten röd prick närma sig. Jag kunde inte begripa vad det var. Som ni kunde läsa i ett tidigare blogginlägg ser jag väldigt dåligt i mörker. I ögonhöjd märkte jag hur den lilla pricken ibland ökade i intensitet för att sedan mattas av. När jag gått några steg mot vad som tycktes vara en hovrande glöd förstod jag att det var just det det var. En hundägare var ute och gick med sitt djur. Mannen hade en tänd cigarett i munnen.

Att försöka ta en bild på månen med en mobilkamera är lönlöst. Till min stora lycka hade Magnus orkat sig upp medan jag var ute, öppnat köksfönstret och tagit en bild med sin digitala systemkamera. Hurra! 



Foto: Magnus Bengtsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar