måndag 21 september 2015

Poppis i skogen

Att påstå att jag är en naturmänniska är att överdriva. För att inte säga en lögn. Det är inte ofta jag går i skogen. Jag är mer av en vattenmänniska. Sjö och hav, där har jag mitt naturliga element. Vilket i och för sig också kan räknas som natur? (Känns dessutom passande att jag är född i vattumannens stjärntecken.)

Jag känner mig inte helt komfortabel i tät skog. Varför vet jag inte, jag minns att jag redan som barn ogillade alla de gånger som mina morföräldrar drog med mig ut till de mörka och evighetsdjupa småländska skogarna. Jag var rädd att stöta på konstiga figurer. Och ormar. Skraj för att försvinna. Jag kände mig alltid iakttagen - det gör jag än idag när jag vistas i skogar. Vilka som jag tror följer mig med sina blickar har jag ingen aning om. Det är bara en känsla jag har, omöjlig att förklara.

Jag har beslutat mig för att lära mig gå i skogen. Alltså, att njuta av det. Finna ro, finna svar. Och krama träden. Vi har en fantastiskt vacker skog här i byn, dumt att inte utnyttja den.

Vanligtvis när jag är ute och promenerar lyssnar jag på en ljudbok. Jag gillar sällskapet och jag tycker att jag förenar nytta med nöje på ett alldeles ypperligt sätt. Men idag ville jag vara närvarande med alla mina sinnen så jag lämnade hörlurarna hemma. Hur låter skogen egentligen?

Det tog bara ett ögonblick innan dundret av förbirusande tåg, de höga tjuten från lekande barn på skolgården och byggarbetares högljudda bankande försvann. Jag blev snabbt avskärmad från yttervärlden, det var som om skogens grönska hindrade sorlet från att tränga igenom. Som om den ostört ville visa sig i all sin prakt, välkomna mig och uppmuntra mig att gå vidare. Stig på, vi har väntat på dig.

Jag hörde fåglar kvittra, inte så där intensivt de kan göra ibland utan mer spontana pip då och då. Nämen tjena, är du här? Jag hörde hur det lät när mina steg mötte gruset, hur nedfallna kvistar och löv knastrade till under skorna. Jag blev medveten om mina egna andetag, hur jag andades in med näsan och ut genom munnen. Jag kände hur min kropp tacksamt tog emot det nya fräscha syret i utbyte mot det gamla uttjänta.

Tankarna kom och gick, jag lät dem virvla fritt omkring mig. Försökte inte hålla fast vid någon, inte mota någon. 



Lätt som en fjäder.
Livet ska vara lätt att leva.



Vilken är min väg att gå?


Efter en stund stannade jag till och bara lyssnade. Skogen låter faktiskt. Det lät som ett poppande. Liksom som när man poppar popcorn, fast svagare. Egendomligt.



Det poppas i skogen vill jag lova.



Lite naggad i kanten. Det kan hända den bästa.



Vattenpuss.



Om vi fortsätter att gå framåt ser vi vad
som väntar på oss bakom hörnet.


Det var inte förrän jag hade gått några kilometer som jag träffade på andra människor. Två bybor som gick åt motsatt håll. Vi hälsade kort för att sedan fortsätta vår vandring i tysthet. Förutom dessa två grannar som snabbt var utom synhåll (jag har ju inte ögon i nacken) var jag helt ensam. Iakttagen, men till synes allena. 

Jag kom på mig själv att sakna det storslagna kastanjeträdet på Waldemarsudde i Stockholm. Mitt underbara kastanjeträd. Ofta och länge kunde jag sitta vid det medan jag lojt betraktade båtarna som färdades på Saltsjön. Jag älskar att sitta där, det är en av mina favoritplatser på Jorden. Där har jag fått många insikter. Träd är bra på det, att hjälpa oss se det självklara. Så jag återvänder nog till skogen i morgon. Där fanns gott om träd, finns säkert någon som vill stå till tjänst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar