tisdag 15 september 2015

Släppa taget i väntan på hörnet

Jag är inte en person som oroar mig i onödan. Inte ens när jag borde. Det ska gå rätt långt innan oron tar tag i mig. Jag vet inte om det är ett tecken på förnekelse eller simpel dumhet. Naivitet. Eller om det helt enkelt beror på ett inre lugn som säger åt mig att våndas till ingen nytta bara är korkat. Det ordnar sig alltid. 

På sistone har jag dock känt att den ena tråden efter den andra släppt från sina fästen för att istället hänga löst omkring mig. Jag har förstått att det har börjat, om inte oroa, så störa mig. På nätterna har jag typiska stressdrömmar där jag befinner mig på främmande platser och saknar kontroll över min situation. 

Ska jag knyta fast trådändarna igen eller släppa taget?

Jag saknar min mormor. Särskilt nu. Hon hade alltid ett sätt att lugna mig och liksom på ett förvånat men samtidigt självklart sätt säga: "Det där? Det begriper du väl att det ordnar sig, du ska se att lösningen snart dyker upp bakom hörnet!"
Jag brukade otåligt fråga: "Jamen bakom vilket hörn?"
Mormor brukade svara: "Nästa. Eller möjligtvis nästnästa. Men kom ihåg att hålla hjärtat och ögonen öppna."

Under dagen gick jag ut på en promenad för att rensa tankarna. Behålla de relevanta och analysera dem. Vad kan jag påverka? Vad är bäst för mig? 

Med frågor som snurrade runt i skallen betraktade jag den påbörjade hösten. Den är inte särskilt långt framskriden här nere. Några små blad har flytt från träden och samlats i oansenliga högar på marken. Vaga färgskiftningar kan skönjas i trädkronorna men än är det mesta grönt. Vinden var härligt frisk och upplyftande. Renande.

Jag såg en svart katt och två skator som turades om att jaga varandra. Det såg ut som en lek. De verkade inte alls oroas över några lösa trådar.

I skrivande stund är jag omringad av svarta moln och ösregn. Det har mullrat ordentligt och himlen har tidvis lysts upp av blixtrar. Ett olycksbådande omen? Nej, det är bara vädret.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar