onsdag 28 oktober 2015

Vi får inte längre kalla handen

Kära vänner, värmen har kommit åter. I alla fall delvis. I alla fall mestadels. I alla fall tillräckligt.

Ni vet inte vad jag talar om? Tidigare idag skrev jag en lättare avhandling som beskriver de senaste dagarnas inneboende köldknäpp. Vad jag glömde att nämna då var att under gårdagskvällen när Magnus och unge grannen trevade i mörkret nere i den fuktiga källaren, endast utrustade med god vilja, kämparglöd och mobiltelefon, kom i kontakt med en ex-granne (tillika ex-fastighetsskötare) som likt en skyddsängel lotsade dem rätt.

Idag under den sena eftermiddagen ringde ex-grannen för att fråga hur det hade gått. Hade temperaturen ökat? När han fick ett nekande svar gav han nya instruktioner i min sambos öra. Knappt tre sekunder senare ringde det på dörren, det var unge grannen. Tajming! Ånyo gick duon ner till källaren. Kort efteråt började elementen glöda av värme! Äntligen! (Varmvattnet verkar dock ta längre tid på sig.)

Vid 18-tiden ringde en av byggnadsarbetarna som renoverar delar av huset på vår dörr. Han ville komma in för att titta på våra element. Jag antar att hyresvärden hade ringt honom och bett någon av arbetarna att ta sig en titt. Vi avböjde vänligt då vi hyresgäster själva sett till att värmen åter börjat strömma genom rummen.

Således vet vi att värden 1) inte förstod problemet, 2) inte alls skulle "kolla på det". Alt. språkförbistring.

Jag har av någon anledning alltid lyckas hyra lägenheter av privatvärdar. De är som de är. Men den här tar nog priset. Han har ju inte fått en lysande start direkt. Jag har ställt frågan förut, jag ställer den igen - kan vem som helst bli hyresvärd? Det krävs... ingenting?

Hur som helst, jag är mer nöjd än vad jag varit på sistone. I kväll hällde jag upp ett glas vin för att fira en efterlängtad dusch. Jag vill inte påstå att det var en värmande dusch, snarare en ljummen sådan. Men milda makter vad jag doftar gott nu! Jag känner mig som en timotejreklam från åttiotalets början.



Ett glas rött vid efterlängtad dusch är som ett glas
bubbel vid tolvslaget.



Att ta det kallt

De senaste dagarna har vi en ny klädkod här hemma. Vi kan kalla den "50 shades of shabby but not chic". Så vad föranleder detta, undrar ni. Det beror på att vi inte haft något överflöd av värme i lägenheten sedan i söndagskväll. Iskalla element och inget varmvatten leder gärna till att man klär sig lager på lager. På lager. 

Det har visat sig att den nya hyresvärden inte fyllt på olja i värmepannan. I måndags ringde min sambo till honom för att påtala detta och fick till svar att han "skulle kolla på det". Till vår glädje såg vi igår en tankbil i anslutning till huset. Hurra! Men det var helt klart att jinxa när vi ropade hejsan svejsan för tidigt. Det räcker inte att man fyller pannan med olja, någon måste sätta igång den också.

På kvällen slog Magnus och en granne sina kloka pannben (haha!) ihop och lyckades komma in i källarutrymmet där pannan står. Men trots idoga försök att få igång den har ingen värme lyckats sprida sig. 

Sambon har återigen ringt. Värden ska återigen "kolla på det".

Den påbyltade outfiten är alltjämt på. Håret alltjämt otvättat. Funderar på att skaffa dreads.

Innertemperaturen har pendlat mellan 15° och 18° beroende på hur många värmeljus som varit tända. Det har gått åt en halv årsförbrukning på bara ett par dagar. Undrar om jag ska skicka kvittot på alla ljusinköp till fastighetsbolaget?

För några år sedan gick pannan sönder och vi var utan värme i flera dagar. Då var det vinter. Säg mig, varför inträffar värmehaveri endast under den kalla delen av året? Nej förresten, säg inget! Jag vet. Det är Murphy. Förstås.



Shabby. Det nya svarta.

måndag 26 oktober 2015

Att fylla dagarna med resor - sponsrad video

Jag älskar att resa. Det är mitt default-läge skulle man kunna säga. Redan i mammas mage var jag på resande fot. Jag tillverkades i Mellanöstern, mellanlandade i Sudan och en tid senare i New York, närmare bestämt inuti Frihetsgudinnan på Liberty Island i Hudsonflodens utlopp, då jag milt försökte uppmärksamma min mor på att spiraltrappa inte var den mest lysande idén. Inte just då i alla fall. Inte senare heller för den delen, som jag fick erfara trettio år senare. Men det är en annan historia. Hur som helst, till slut föddes jag i Sydamerika.

Efter det har mitt liv lyckligtvis fortsatt på den resande foten, dels tack vare min föräldrars yrkesval och senare dels tack vare mina egna. Nu är det några år sedan jag hade tillfälle att resa någon längre sträcka men utan att avslöja för mycket vill jag med viskande och hemlig röst skvallra om en stundade färd till främmande nejder. Kanske. Kanske inte. Mer säger jag inte. Jag viskar fortfarande.

Ibland tycker jag att jag är hyfsat berest. Tills jag inser hur lite jag har sett av världen. Det är så många ställen på vår vackra jord som jag har på önskelistan "Kvar Att Se". Ett av dem är Kroatien. Jag drömmer om Kroatien.

Av vänner som har varit där och på bilder jag sett förstår jag att det är ett hänförande land med en otroligt vacker kust. Jag har varit i andra magiska länder på Balkanhalvön, men tyvärr aldrig i Kroatien. Denna ynkedom kommer jag se till att ändra på.

För många år sedan brukade jag varje sommar segla i Stockholms skärgård. Jag tror att den skärgården - förutom att den är en av världens vackraste - måste vara bland de mest svårnavigerade farvatten för båtar med en köl som går djupare än en halv tändsticka. Jag njöt varje år av de fantastiska vyerna och den fängslande naturen. Som jag har nämnt i tidigare inlägg föredrar jag havet framför den djupa skogen. Att se horisonten är hisnande. Man känner sig obegränsad.

På den tiden fanns ingen annan plats jag hellre ville kryssa på än i Stockholms skärgård. Med undantag från Adriatiska havet. Jag har alltid längtat till Adriatiska havet. Och Kroatien. En dag kommer jag dit. Det vet jag. Förhoppningsvis förr än senare.




Vad säger ni, blir ni inte sugna på ett miljöombyte? Visst vill man uppleva Kroatien?

Sponsrat inlägg.

onsdag 21 oktober 2015

Livet på den andra sidan

Jag är förvirrad. Vilsen. Det är som att jag håller på att lära mig gå igen. Eller snarare, mitt huvud känns lika ömt och vimsigt som när jag gick på kvällskurser på De Dövas Hus i Stockholm för att lära mig teckenspråk. Hjärnan fick jobba på ett helt annat sätt än om jag hade försökt lära mig exempelvis tagalog, swahili eller gaeliska. Samma sak är det nu. Inlärningsorganet där innanför skallbenet jobbar för högvarv - åt andra hållet än vad den är van vid. Förstår ni vad jag menar? Nej, säkerligen inte. Låt mig förklara.

Jag är en appletjej. De enda smarta telefoner jag haft är iPhone. Jag gillar Apples grejer. De är snygga. Smidiga. Tysta. Och supersimpla. Så enkla att hantera om man, som jag, inte vill hålla på att fitta med datorn/paddan/mobilen. Nej nej, nu lugnar vi ner oss, fitta är ett skånskt uttryck och betyder ungefär att man håller på att krångla med något. Strula. Liksom. "Sluta upp att fitta med det där"

Jag frågade min skånske sambo om hur han skulle översätta fitta till standardsvenska. "Klödda" svarade han. Vilket också är ett inhemskt ord så där fick jag inte mycket hjälp.

Nåväl, jag kom från ämnet. Alltså, jag gillar Apples grejer. Man kan bara luta sig tillbaka och lätt manövrera pinalen.

Nu kanske ni anser att jag inte ska uttala mig huruvida Apples iOS är lättare att använda än en androidbestyckad mobil. Det är ett bra argument men jag har iakttagit de vänner jag har som använder sig av Android. Främst har jag studerat Magnus när han sitter med sin androidmobil i näven. Det ser så omständligt ut. Svårt, stökigt och krångligt. Snacka om klöddigt!

Nu ville det sig inte bättre än att jag har blivit mamma till en vackert topazblå Samsung Galaxy s6 (istället för en laxrosa iPhone 6s, som var min ursprungliga plan). Jag har sedan igår kväll ägnat mig åt att flytta in i den och har sedan dess en konstant huvudvärk. Liknande den jag alltid hade när jag kom hem från teckenspråkslektionerna.

Jag ska erkänna, Android är inte alls svårare. Inte krångligare. Lite annorlunda bara. Men eftersom jag inte är en idiot är detta inget oöverstigligt för mig. Det går visst att lära gamla hundar att sitta. Och dessutom, jag som alltid tjatar om att jag älskar förändringar och hur de ofta leder till förbättringar, bör väl leva som jag lär.

Jag tycker nog att designen i apparna är klumpigare och inte lika smakfulla som de hos iOS men jag är väldigt nöjd med telefonen och den är mig redan mycket kär. Det enda jag saknar hittills är en fysisk knapp för att snabbt kunna stänga av ljudet och några fotoappar som inte finns i Play Butik. Också känns det lite kymigt att behöva pröjsa för betalapparna jag redan köpt i Apples App Store. Men hey, vad vore livet utan lite i-landsproblem då och då?

måndag 19 oktober 2015

Mannens kvinnliga röst i böckerna

Jag älskar böcker. Jag älskar att läsa dem. Förlora mig själv i dem. Färdas med dem. Tappa tid och rum med dem. Jag älskar att bläddra i böcker. Känna doften av dem. Hålla i dem. Äga dem.

Med det sagt vill jag genast korrigera mig. Nej, jag vill givetvis inte äga alla böcker. Jag är väl inte det antika biblioteket i Alexandria heller?! Ibland vill jag bara bli underhållen utan djupare engagemang. En litteraturens "one-night-stand" vars rygg jag inte behöver se i bokhyllan morgonen efter. Det är då man tar till den lysande tjänst som exempelvis Storytel ger. Laddar vi ner den appen till mobilen har vi tillgång till en herrans massa ljudböcker som vi kan förvara i vår ändlösa och virtuella bokhylla. E-böcker med för den delen men det är inget jag är intresserad av. Om jag ska läsa något längre än ett A4-ark föredrar jag pappersversionen. Att läsa större mängder text från en skärm är inte min kopp te.

När jag läser en bok hör jag min egen röst i huvudet. Tror jag i alla fall. Kanske föreställer jag mig hur de olika karaktärerna låter, men jag tror nog att det är min röst jag hör. Som om jag läser högt för mig själv.

Då det gäller ljudböcker räcker det inte alltid med hur pass bra författaren är. Om inläsaren inte gör ett bra jobb, som visserligen är en subjektiv uppfattning, kan hela skildringen falla helt platt. Förmodligen har vi ljudboks-junkies våra favoriter. Åh nej, inte hen! Yes, det är hen!

Efter att i flera år lyssnat på böcker har jag iakttagit något intressant. När en kvinna läser låter hon likadan oavsett om det är en kvinna eller man som pratar i storyn. Är det däremot en manlig uppläsare får han ofta en svagare, något ljusare och mjukare röst när det är en kvinna som uttrycker sig. Bitvis låter de av någon anledning rent av indolenta. Jag känner ingen kvinna som låter så.

Parmiddagar - sponsrad video

Jag har aldrig förstått syftet med parmiddagar. Varför har man det egentligen? En middag bara för par? Är det så att bara för att man lever i en parrelation så kan man bara umgås med andra par? Knasigt. 

Men ibland kan vi inte undvika det. Vi har väl alla utsatts för "besiktning" av vännerna till den nya kärleken man just träffat. Kommer jag att bli accepterad? Kommer de att gilla mig? I själva verket finns det ingen anledning till oro, det är att bara vara sig själv. Räcker inte det är det ju inte av nöden tvunget att ha samma umgänge som sin partner. Men visst underlättar det om alla kommer överens och har trevligt tillsammans. Förmodligen går det bra i de flesta fall, det vore märkligt om den man har blivit kär i har otrevliga vänner. Alltså jag menar som med Magnus exempelvis - jag föll för hans humor, charm och värderingar + att han är världens snällaste (fast det får man inte säga högt, det är tydligen inte sexigt med snälla män) - hur kan en sådan person rimligtvis ha trista och hemska kompisar?

Här nedanför får vi se Martina Haag och Mogge Sseruwagi gaffla vidare. De utreder på ett finurligt sätt eventuella nojor och pinsamma situationer som kan uppstå vid parmiddagar.






Om vi vill ha en bekväm och lättsam stund tillsammans bör vi förslagsvis undvika ämnen som politik, religion, pengar och helst inte flirta med någon som redan är i en relation. Ännu värre är förstås när man själv är i en. Jag inbillar mig att det kan bli väldigt konstig stämning där. Att dricka tills man somnar är kanske inte heller helt optimalt. Men vill man ha drama, höga röster som pratar i mun på varandra och väcka gästernas inneboende besserwissrar som längtar ut är ovannämnda ämnen ett ypperligt val.

Precis som Martina och Mogge avslutningsvis säger, tar man bort ordet par till förmån för bara middag känns allt genast mycket lättare. Råkar man bjuda personer som är ett par så fine, men det finns ingen anledning att utesluta singlar. Man bjuder ett gäng vänner på middag för trevlig samvaro helt enkelt! Relationsstatus är helt ointressant i sammanhanget.


Sponsrat inlägg.

söndag 18 oktober 2015

Japansk konst i Danmark

Strax efter klockan åtta i morse sa jag god morgon till busschauffören, löste en biljett och satte mig till rätta i den tomma bussen. Trots att det var en disig start på dagen njöt jag av omgivningarna. Skåne är vackert hur vädret än är. Efter drygt trettiofem minuter sa jag tack och hej till chaffisen och steg av vid Spången (Kalle var inte där) för att minuten senare bli upphämtad av min bästis, som även han är en nollåtta, expat i Skåneland.

Bilfärden gick till Helsingborg. Vi ställde bilen vid hamnen och gick ombord på Sundsbusserne, som inte alls är en buss utan en liten färja som pendlar mellan Helsingborg och Helsingør. Efter tjugo minuter var vi framme i Danmark. Nu var inte Helsingør vårt mål för dagen, nej vi skulle till Humlebæk så vi hoppade på tåget och åkte några hållplatser söderut.

Hur trevligt samhället än må vara var vi inte intresserade av att spendera söndagen på gator och torg, vi hade ju ett specifikt mål för dagen - Louisiana. För er som inte känner till Louisiana är det ett museum fylld med modern konst. Micke, (bästisen) hade aldrig varit där och jag hade inte varit där sedan mitten på nittiotalet. Det var verkligen på tiden för oss båda.

Det var speciellt en utställning vi var nyfikna på: "I uendeligheden" (i oändligheten) av den japanska konstnärinnan Yayoi Kusama. 

Yayoi Kusama.

Yayoi Kusama.

Yayoi Kusama.

Yayoi Kusama.



När vi kände oss färdiga med japansk fantasi fortsatte vi till den afrikanska utställningen.


Afrika.

Skriet. African style.


Det började kurra till i våra magar och på jakt efter caféet såg vi ytterligare intressanta konstverk.


Giacomettisalen.

Louisianas samling.


Till lunch åt vi var sitt generöst tilltaget smørrebrød. Vi blev mätta och belåtna. Och trötta. Både Micke och jag hade kunnat somna på fläcken men innan vi hamnade i medvetslöshet lyckades vi hasa oss upp i stående ställning och tog en sista vända. När vi inte kunde ta in fler intryck lämnade vi muséet och promenerade till stationen.

Tåget kom nästan på en gång och väl framme i Helsingør väntade färjan på oss. Vi tog varsin kopp kaffe ombord medan vi nöjda närmade oss den svenska sidan av sundet. 

På väg hem.

lördag 17 oktober 2015

Te

När jag är frusen, som jag är nu och har varit de senaste dagarna, blir jag alltid sugen på en kopp hett te. Aldrig kaffe. Jag gillar visserligen kaffe, jag dricker en kopp varje morgon, men det hjälper sällan när jag känner mig kulen. Då hjälper bara te. Problemet jag har med te är dock att det svalnar alldeles för fort för att uppfylla sin funktion. Och när te blir kallt, blir det iskallt.

Eftersom jag inte är dummare än vad jag ser ut kom jag på den geniala idén att hälla mitt te i min mobila termosmugg. Den måste ju bara hålla värmen!


Håller teet varmt.


Ja. Den håller värmen. Den höll värmen så pass bra att jag inte kunde dricka ur den utan att få läppar och tunga totalt sönderbrända. När det hade gått cirka sjuttio minuter gav jag upp och skruvade loss locket. Efter ytterligare tio minuter kunde jag försiktigt avnjuta mitt te.

Det här är ett stort problem och jag är förvånad över att detta inte har uppmärksammats mer i media! Och varför skriver vissa the när de menar te? Jag blir så vansinnigt förvirrad eftersom jag bara ser den engelska bestämda artikeln framför mig. Åter igen, problem. Hur ska vi kunna lösa detta innan världen rasar samman? Ska det vara så svårt att få en mugg perfekt tempererat obestämt te? Va? VA?

fredag 16 oktober 2015

Regnbåge och avokado

Magnus: "... och du bara gick fram och hälsade på honom där han stod med bar överkropp med en sådan där... regnbåge!" 

Efter att jag berättat om min obehagliga dröm var det sambons tur att redovisa sin. Som inte var tillnärmelsevis lika obehaglig som min. Snarare lät den utomordentligt trevlig. 

Jag: "Regnbåge?"
Magnus, som stryker sin hand på sin mage: "Ja, du vet!"
Jag: "Regnbåge?"
Magnus, som nu irriterat slår på sin mage: "Jamen vad heter det då?!"
Jag: "Tvättbräda? Sexpack?"
Magnus, i ett tonläge som om han vill säga det var ju det jag sa: "Ja, precis!"

Jag tycker att regnbåge låter mysigt. Både min sambo och jag har regnbågar på magen. Doris också förresten. Mjuka regnbågar. Något man tryggt kan hålla sig i när åskan går.

Åskan har inte gått idag. Har inte gjort på länge. Det har mullrat förhållandevis sällan under sommaren. Nej, ingen åska idag alltså. Däremot har det vilat något sömnigt i byn. Solen orkade inte riktigt gå upp över Skåne idag. I alla fall inte i de mellersta delarna. 

Jag upplevde inte det mörkgråa som något betungande. Tvärtom. Mer som något kravlöst och befriande. Det var som att världen inte förväntade sig någonting av mig idag. 

Efter min sena frukost gick jag ner för trappan och ut på uteplatsen. Luften var len och fuktig. Mina lungor tog några hungriga andetag innan jag gick vidare ut i den grå eminensen. 

Jag ägnade de nästkommande timmarna åt självrannsakan. Jag tänkte på hur mycket jag har tagit för givet. Och hur mycket jag inte tagit för givet. Hur tacksam jag är. För allt. Samtidigt som jag förstår att det är jag själv som skapat alla gåvor livet gett mig, att det är till mig själv jag ska rikta mitt tack, är jag också medveten om att det är bara jag som även skapat mina misslyckanden. Eller, kan man kalla det för misslyckanden? Jo, det kan man nog. Så länge jag inte tar lärdom av mina misstag så är det ju inte ett lyckande. Men det är inte för sent. Det är aldrig för sent.

Väl hemma möttes jag av Doris flin innanför dörren. Doris som för första gången sedan trattlagen kom i kraft sprungit ner för trappan. Och sedan upp igen. Det är ju inte helt lätt att röra sig fritt i ständigt tunnelseende. Ett tunnelseende som jag vet att många av oss har. Utan att kunna skylla på tratt.

Hungern gjorde sig påmind och jag delade avokadon som jag till min glädje hittade undangömd bland lökarna. Jag hällde lite olivolja i halvorna, saltade och pepprade, avslutade med att pressa över färsk citronjuice. Lyckan var därmed gjord och den behagliga mättman likaså.



Snabblunch.

tisdag 13 oktober 2015

Affirmation och varm choklad

Jag vaknade upp med Roy Orbisons "You got it" spelandes på repeat inne i huvudet på mig.


Anything you want, you got it
Anything you need, you got it
Anything at all, you got it

Jag nynnade oupphörligen på refrängen i säkert en timme innan jag var tvungen leta fram den på Spotify för att lyssna på vad han sjunger i verserna. Plötsligt kände jag en tår rinna ner för kinden och jag insåg att jag blev berörd av texten. Jag har aldrig tänkt på vilken fin kärlekssång den i all sin enkelhet är.

Resten av dagen bytte jag ut "you" mot "I" när jag likt ett mantra gnolade vidare på Orbisons trallvänliga låt. Jag tänkte att den passade alldeles utmärkt som en affirmation.


Anything I want, I got it
Anything I need, I got it
Anything at all, I got it

Efter mina måsten, som jag alltid ser till att göra så tidigt på dagen som möjligt medan jag är någorlunda alert i sinnet, tänkte jag ta min vanliga tur runt byn. Den blev dock kortare än vad jag tänkt mig då jag kort efter lämnat hemmets lugna vrå (utan paraply) märkte hur det mjuka duggregnet gradvis förändrades till ymnigt skvalande.

Väl hemma tänkte jag glädja Doris med att ta av hennes tratt. Hon blev glad. Väldigt glad. Och började genast med sin sträva tunga slicka sig på magen. Jag var ouppmärksam i tre sekunder vilket resulterade i att blodvite uppstod. Inte mycket, men likväl. 

Eftersom man måste vara raketforskare (vilket jag överraskande nog inte är) för att sätta på henne tratten hade jag inget annat val än att ständigt vara vid hennes sida tills husse kom hem från skolan. Till Doris stora glädje kom husse hem tidigare än vanligt. Hon var innerligt trött på mig som envist hindrade henne från att gnaga upp stygnen. Och till min stora glädje råkar husse vara raketforskare eftersom han får på katten tratten utan problem.

****

När mörkret fallit utanför fönstren och middagen var uppäten kände jag mig frusen och väldigt sugen på choklad. Vår lägenhet har blivit kallare sedan våra grannar som bodde under oss flyttade förra veckan och kvällens anrättning var sorgligt tråkig, den gjorde inget för att tillfredsställa mina smakorgan. Klart kropp och själ vill ha lite värmande gott efter aromtristessen vid kallt middagsbord.

Jag tog fram en stor kopp, hällde i en skvätt grädde, kakaopulver, lite socker och rörde runt medan mjölken blev varm på spisplattan. Nu känner jag mig varm och god. Och glad.


En kopp varm glädje.

måndag 12 oktober 2015

Jag har tur. Jag har den i min hand.

Ur min dvala i morse hörde jag en duns tätt följt av ett mumlande ljud som kom från min sambos delikata läppar: "Fan. Det där var inte bra. Inte bra. Inte bra alls."

Jag låg under täcket och himlade med ögonen stängda. Ja, det går faktiskt. Jag visste intuitivt att Magnus hade tappat osten på golvet. Samma intuition sa mig att han skulle sätta in den i kylen i det skick den var i efter fallet, nämligen pälsbemängd, dammig och smulig. Trasmattor i ett kök, ni vet. Trasmattor i ett kök med katt, ni vet. Och mycket riktigt, när jag en stund senare tog fram osten var jag först tvungen att hyvla bort några lager trasmatta från jarlsbergen innan jag kunde lägga ett par skivor på mitt rostade bröd.

På förmiddagen hade jag ett möte med kommunen, efter det strosade jag omkring i byn. Det var mulet men de starka färgerna från träden tog sig an solens uppgift och lyste upp under den gråa slöja som lagt sig. Det doftade starkt av nyklippt gräs och något förmultnat. Äppelträden i trädgårdarna hade tappat det mesta av sin frukt.

När jag gick förbi det vackra hästkastanjeträdet mindes jag med ens vad min mormor brukade säga: "att ha en kastanj i fickan för med sig tur". Så jag böjde mig ner och plockade upp en hel näve av de blanka fina fröna och la dem i fickan. Man kan inte ha för mycket tur.


Varde tur. Och det vart tur. Och jag såg att turen var god.

söndag 11 oktober 2015

Kommunikationsverktyg - sponsrad video

Ni minns väl svarta tavlan i skolan? I alla fall ni som är i min generation och äldre, nu för tiden tror jag att lärarna använder sig av vita tavlan, whiteboarden. 

Det är något speciellt med en griffeltavla, är det inte? Hos mig infinner sig en känsla av mattetal jag inte kan räkna ut, nyponbuskar och Festis i en trekantig tetraförpackning. 

Jag minns särskilt en lärare jag hade i Södermalmsskolan i Stockholm på sjuttiotalet. Hon var från den gamla stammen och bar alltid sina stålbågade glasögon på ett snöre runt halsen. Hennes outfit bestod av tantkjol, blus och tunn kofta som tappat passformen sedan länge. Färgerna var i olika bleka blå nyanser. Eller var de gröna? 

Hennes hår var rätt så kort, grått och ruffsigt. Händerna var alltid väldigt torra. I de många små torra sprickorna fanns ständigt dammet från kritorna efter alla år hon skrivit på svarta tavlan, förmodligen ända sedan den tiden då skolan var ett högre läroverk för flickor. Hennes fingrar var jämt lila efter stencilmaskinen. Torra, dammiga och lilafläckiga gamla händer. Jag önskar att jag kom ihåg vad hon hette. Hon var snäll.

Att ha en griffeltavla hemma är rätt så praktiskt. Och lite kul. Som vi kan se i videosnutten nedan förklarar en pappa hur familjen använder tavlorna som ett sorts "att-göra-schema". Vem ska göra vad? Och när?





Hemma har vi målat på griffeltavlefärg på dörren in till vårt eminenta Skafferåd, ett kombinerat skafferi och förråd. Fast nej, det där första är en lögn. Det är faktiskt en hyresgäst som bodde här före oss som penslat på färgen. Men vi tycker det är snillrik idé och behållt det.






Vi kan skriva från golv till tak.

Sponsrat inlägg.


Äntligen!

I fredags var det äntligen dags för Doris planerade boob-job. En juvertumör skulle bort. Det visade sig dock att fler juver var drabbade så den gode veterinären Florian på "Djurkliniken Skånes Mitt" i Höör tog väck samtliga tre. 

Samtidigt som det var skönt att väntan på operation var över, att själva operationen var över, att få hem henne minus tumörerna - har Magnus och jag inte kunnat hjälpa att känna oss ängsliga. Även fast vi logiskt vet att hon har genomgått ett kirurgiskt ingrep, blivit nedsövd och har magen full med stygn så bekymrar det oss att hon bara ligger där. Vill inte äta, inte dricka. Hon spinner inte när vi klappar henne. Hon är inte sig själv. Inte alls så konstigt, jag vet. Hon behöver återhämta sig. Men vi blev ändå väldigt påverkade av att se henne i detta skick. 



Konvalescens.


Precis som Doris, gjorde vi ingenting igår. Gick inte ut på hela dagen. Inte ens med soporna. Tanken på att lämna henne fanns inte. Jag flydde in i böckernas värld för att förtränga min oro och Magnus sov mest. Tills hockeyn började klockan fyra.

I går kväll lyckades min sambo med nöd och näppe få i henne antibiotika tillsammans med lite hemmagjord vätskeersättning. Inte långt efteråt hände något. Ett trendbrott på hennes "bara-ligga-där". Hon tvättade höger framtass (två slick) och gäspade! Stoppa pressarna! 

Precis när vi skulle lägga oss för att sova kom Magnus in i sovrummet, stolt som en tupp, och visade mig kattens mattallrik. Den nätta mathögen hade minskat en aning!

Tidigt i morse, innan gryningen bröt mörkrets grepp, vaknade min sambo med ett ryck. Som om han fått en telepatisk knack på dörren. Han gick upp och möttes av Doris. Som var hungrig! Lyckan som sprids inom en och fyller hjärtat med tacksamhet är obeskrivlig. Fortfarande är Doris trött förstås, men hon har nu aptit, både på mat och dryck. Hon spinner igen och har börjat prata med oss. Äntligen!

Både jag och Magnus längtade ut. Vi behövde frisk luft och solens strålar. Vid lunchtid klädde vi på oss och gick lättade ut i hösten.



Hösten.


Solbelysta i iPhoneskugga.


Väl hemma igen åkte husses sympatitratt på.

torsdag 8 oktober 2015

Ärvd skvallerhög

Våra grannar som bodde under oss har flyttat. Vi fick ärva deras grill (så här lagom till grillsäsongen...) och jag fick överta fru Grannes gedigna hög av skvallertidningar.

Det här med skvallertidningar. Det finns en hel del. Varför vet jag inte, det står samma skräp i dem. Varje stavelse och skiljetecken på de blanka sidorna är hittepå. Och jag tror att de flesta av oss vet det, men ändå tycks vi inte kunna sluta att lystna sätta tänderna i kändisarnas påstådda förehavanden.

Det fanns en tid då jag fann dessa tidningar underhållande, men nu tråkar de ut mig. Människorna som figurerar där intresserar mig inte. Kanske för att jag inte känner till många av dem. Jag missar en hel del av dagens "kändis-Sverige" eftersom jag sällan tittar på tablå-tv. Exempelvis bönder som söker fruar, kockar som söker bagare, friggebodar som söker Timell. För att inte tala om alla besynnerliga dokusåpor. Jag förstår inte syftet med dem. Men jag är väl å andra sidan inte målguppen så jag behöver nödvändigtvis inte fundera mer på det. Dock tittar jag gärna på "Så mycket bättre". Och ibland tycker jag att det är roligt att titta på "Let's dance". Men bara på själva uppträdandet, jag orkar inte se när folk blir utröstade.

Mitt bristande intresse leder dessvärre till att jag ibland missar pärlor som sänds. Det är då kanalernas play-tjänster räddar dagen. Lysande funktion! Jag älskar play!

onsdag 7 oktober 2015

Fyra år som expat i Skåneland

Idag för fyra år sen stängde jag för sista gången dörren till min lägenhet i Stockholm för att påbörja ett nytt skede i mitt liv. Jag skulle flytta till en liten by i Skåne. Till min nyfunne vän, kärlek och älskare. Min själsfrände.

Tiden har gått fort tycker jag. Fyra år är ingenting på något vis. Men ändå någonting. Tiden flyter liksom ihop. Och glider isär. Svår att greppa.

Jag tänker tillbaka och minns mina förväntningar. Minns glädjen och pirret i magen. Lyckan och tacksamheten över att få vara tillsammans med den jag älskar, att vi fann varandra. Tack Twitter.

Vi har haft väldigt roligt under dessa fyra år. Vi skrattar och kramas ofta. Varje dag. Kärleken blir djupare för varje sekund som tickar förbi. Det vi har gemensamt förstärks, förfinas och upphöjs till nya nivåer. Vi förstår och respekterar våra olikheter. Vi uppmuntrar varandra att utvecklas, att växa. Fast mest har vi vuxit på bredden...

Jag ska erkänna att allt inte blivit som jag tänkt mig. Jag hade exempelvis helt andra planer vad gäller arbete och bostad. Jag ska också tillstå att jag ännu inte riktigt känner mig helt hemma i Skåne. Jag vet inte om jag passar in riktigt. Missförstå mig inte, jag vantrivs inte på något sätt, men det är helt enkelt annorlunda här nere jämfört med det jag har varit van vid. Människorna, jargongen, klimatet (här avses inte vädret). Men det är bra med annorlunda, man kan ju inte alltid gå omkring och trampa i samma hela tiden. Jag lär mig mer, får fler erfarenheter i annorlunda. Dessutom har jag blivit berikad med nya vänner och det har inte gått en dag utan att jag beundrat landskapet som jag finner bedövande vackert.

I en dröm jag hade i natt kom ett tydligt budskap till mig. Jag tänker inte trötta ut er med detaljer men innebörden var att om jag utan rädsla accepterar min situation kommer allt att ordna sig. Om jag kapitulerar och släpper kontrollen (som jag inbillar mig att jag har) kommer jag att landa säkert med fötterna först. Precis som Doris.

Det krävs att jag släpper motståndet jag omedvetet burit på för att allt ska falla på rätt plats. Jag tänker fånga mitt inre hinder och riva det. 

Que será, será.

Jag vill gärna avsluta med att länka till inlägget jag skrev i samband med flytten för fyra år sedan, "Hemma".

tisdag 6 oktober 2015

Ruggigt med raggsocka och många långa ben

Det har varit en ruggig dag. Vinden har hänsynslöst kastat sig mot huset samtidigt som den gett ifrån sig ett kraftigt brusande ljud. Ungefär som när havet med stora vågor ilsket vräker in mot stranden.

På eftermiddagen bryggde jag mig en stor kopp te, kurade ihop mig i soffan och svepte en filt om mig. Med raggsockor på fötterna och senaste numret av Språktidningen i händerna fanns det inget jag kunde klaga på.

Efter en stund blev jag medveten om att ryggskottet jag dragits med de senaste två veckorna hade släppt. Bara så där. Lika plötsligt som när den kom. Egendomligt.



****


Vi har ofta spindlar här hemma. Sådana där långbenta jävlar som bara hänger och glor. Jag är inte förtjust i spindlar, milt uttryckt. Jag är inte särskilt rädd för just denna variant, men vill inte ha dem inomhus. Jag ber alltid Magnus att eskortera dem ut. Oftast sker det genom köksfönstret. För detta ändamål använder han sig av ett litet glas som han fångar in dem i. Jag kan inte genomföra proceduren själv eftersom jag vet att de kommer att hoppa på mig och göra mig illa på något sätt. Kanske vira in mig i deras klibbiga tråd som de har för (o)vana att lämna efter sig. Som hämnd.

Efter att ha skådat en spindel som behöver utvisas brukar jag ta fram det lilla glaset och ge den till min sambo under tystnad. Han vet vad som gäller. Ikväll gav jag dock orala instruktioner eftersom de var utspridda och till antalet för många för min smak. Jag ville verkligen säkerställa att min sambo uppfattade inkräktarnas positioner så jag sa med klar stämma: "Det finns en där uppe (jag pekar upp mot ena hörnet ovanför soffan som han sitter i och för stunden tittar på Tiffany Persson), en i köket vid den lilla lampan och en i badrummet ovanför våra tandborstar."

När han försöker fånga in den i hörnet tappar han den bland soffkuddarna. Olämpligt

När han tar bort den i köket fastnade spindelns klibbiga tråd på hans hand. Efter flera misslyckade försök att få bort det rysliga, som verkar vara gjord med hjälp av Karlssons klister, räcker han fram handen mot mig. Han ber mig att ta bort spindelnätet. Aldrig i livet utbrister jag och stirrar förfärat på mannen som om han inte var riktigt klok. Vilket han ju inte kunde ha varit vid tillfället. Han kunde lika gärna bett mig att torka honom i rumpan. Extremt opassande! 

När han försöker fånga in spindeln i badrummet, tappar han den på den mjuka badrumsmattan. Olämpligt.

Nåväl, de tre är nu, efter några försök, ute i blåsten. De kan väl hänga ute i naturen och glo istället.

måndag 5 oktober 2015

Tugga för skillnad - sponsrad video

Jag har så långt tillbaka jag kan minnas varit fascinerad av Afrika. När jag läste om Afrika och såg bilder från den deras städer och landsbygd kändes det alltid väldigt bekant. Trots att jag aldrig hade varit där. Som barn visste jag inom mig att jag en dag skulle skulle komma dit. Och det gjorde jag. Mellan 2005 och 2012 fick jag tack vare mitt dåvarande arbete spendera mycket tid i länder, främst i Östafrika, som jag alltid haft en längtan till.

Afrika har lärt mig mycket och de underbara afrikanska kvinnorna har visat mig att det inte finns något man inte kan skratta åt. De har ett enastående sinne för humor. 

Allt har sitt slut, så även jobbet jag hade. Det har snart gått fyra år sedan mitt senaste besök i Afrika, som jag har hängande runt halsen, nära mitt hjärta.



Alltid hos mig.


Jag reagerar alltid med kärlek och längtan när jag ser vyer från Afrika. Även i filmsnutten nedan som visar hur SOS Barnbyar i samarbete med Wrigley bidrar till en bättre tandhälsa för barnen. Om ni redan har för vana att tugga tuggummi kan ni lika gärna tugga Wrigleys Extra, då går ett öre för varje sålt tuggummi till SOS Barnbyars tandhälsoprojekt i Botswana. Det tycker jag låter finemang. Jag tuggar ett nu.








För er som inte känner till SOS Barnbyar kan jag berätta att det är en internationell välgörenhetsorganisation som riktar sig till föräldralösa och utsatta barn över hela världen. Organisationen grundades efter andra världskriget och den första barnbyn invigdes 1949 i Imst, Österrike.

SOS Barnbyar Sverige har ett 90-konto vilket innebär att Svensk insamlingskontroll granskar verksamheten regelbundet för att säkerställa att pengarna hamnar där de var ämnade för.


Sponsrat inlägg.


söndag 4 oktober 2015

Den osynlige hyresvärdens ointresse för pengar

En av sakerna jag är rätt duktig på, är att skjuta upp saker. Det behöver inte ens ta emot mycket för att jag ska komma på andra tankar. Hitta något viktigare att göra. Roligare. Men i morse när jag klädde på mig insåg jag att det var dags att ta tjuren vid hornen. Ni vet, när de enda rena trosorna som finns kvar i byrålådan är de urtvättade med undermålig resår. Reserven.

Jag kände mig hyfsad i ryggen och lättad i hjärtat. Doris med sin tratt tolererar nämligen mer och mer sin tillfälliga krage och visar inga tecken på nedstämdhet. Visst, katt-egot har fått sig en törn men hon är på det hela taget ok över situationen. Så med avsaknad av tyngd på mina axlar och minskad orosklump i magen samlade jag ihop smutstvätten och gick ner till abyssen. Det som ni andra kallar för tvättstugan. Vi har ingen tvättstuga. Vi har ett helveteshål i källaren där otäcka och hungriga varelser gömmer sig. Jag avskyr innerligt denna mörka avgrund. Som ni förstår dröjer jag in i det längsta med att tvätta.

Hur som helst, jag gick ner. Till ingen nytta skulle det visa sig. Vattnet var avstängt. 

Det är så svårt att tvätta kläder utan vatten, har ni märkt det? 

Sedan någon månad tillbaka pågår en renovering i en av lägenheterna i huset där jag bor. Byggarbetarna var där idag, jag gick in i lägenheten, som nu är ett arbetsplatsområde, och frågade om det var de som stängt av vattnet. Det var det. Men fick förklarat för mig att vatten åter skulle flöda om en timme. Jag gjorde tummen upp.

Vattnet kom inte igång förrän ungefär sju timmar senare. Möjligt att det var ett resultat av språkförbistring när jag trodde att det skulle ta en timme. Arbetarnas kunskaper i det svenska språket var sparsam och min polska obefintlig. 

Tvätteriet skjuts nu upp ännu en dag. Ni förstår, i abyssen har vi ingen vanlig tvättmaskin (observera att numerus jag använder är i singularis). Nej, med tanke på att en helt vanlig tvätt på låt oss säga 60° tar ca två timmar och fyrtio minuter, misstänker jag att det sitter en liten gumma eller gubbe där inne och handtvättar plaggen med hjälp av en tvättbräda.

Vi brukar tvätta ett lass med 60° och ett med 40°. Detta, inklusive torktumling, tar ett halvt jävla dygn. Trots att vi sällan, för att inte säga aldrig, torktumlar andra tvättlasset för att spara tid. Att börja tvätta klockan halvsex på kvällen är därför uteslutet. Abyssen är redan så otäck som den är under dagtid, att röra sig där nere efter mörkrets inbrott finns inte på kartan.

Renoveringen påbörjades i samband med att den nye husägaren tog över fastigheten. Vår nuvarande hyresvärd har från början lyst med sin frånvaro. Vi har inte fått någon information om någonting. Det har florerat rykten vilket gör att vi börjat spekulera i huruvida vi får bo kvar här eller inte. Avsaknad av hyresavier och åsynen av en stor container som helt plötsligt dök upp på tomten gjorde oss inte mindre fundersamma precis.

Men vad skönt, tänker ni. Slippa betala hyra! Nej, inte alls. Jag har rådfrågat Hyresgästföreningen åtskilliga gånger och fått veta att värden har rätt att vräka oss om vi inte betalar hyran i tid (eller alls) - även om vi inte har fått några uppgifter på var vi ska sätta in pengarna. Är inte det tokigt egentligen? Eftersom vi inte vet vem han är, hur han är, kan vi ju inte veta om han planerar att dra en vals och slänga ut oss på gatan. Så efter idoga efterforskningar fick vi till slut tag på honom. "Ja, det är på g, allt är sin ordning, jag har bara inte fått ut några papper". JahappNähäpp.

När det gått ytterligare veckor utan hyresavier sökte vi på nytt upp honom. Han var fåordig. Ointresserad av att få in stålar. Blaha blaha. Nåväl, avierna kom sent omsider. Jag kan inte låta bli att dra öronen åt mig vad gäller hans oproffsiga beteende. Han verkar skum. Kan vem som helst bli hyresvärd? Till och med Kalle Anka?

lördag 3 oktober 2015

Söt tratt och söt potatis

Brist på sömn gör saker med en. Jag har sovit uselt i några nätter. Det låter förmodligen som ett hån för er som lider av insomni, jag ber om ursäkt för detta, men för mig är det ett avvikande beteende. Och väldigt arbetsamt. Ni är tappra, ni som lider av sömnsvårigheter. Jag känner mig redan som ett vrak.

Idag ledde detta till, inte en mardröm direkt, men en tillräckligt otäck dröm. Efter Melodikrysset gick jag och la mig i sängen igen. Jag var så vansinnigt trött. Någon timme senare vaknade jag med ett ryck, lättad. Jag drömde att jag var en av karaktärerna i "Hem till Gården". Hjälp!

Nå, så varför har jag svårt att sova? Mitt ryggskott undantaget, beror det på Doris. Hon har en juvertumör. Förutom detta är hon precis som vanligt. Pigg med god aptit. Busig och lekfull. Det vill säga, ända till hon fick tratten på sig. Tratten hon måste bära fram till att hon ska opereras om en vecka. Tratten som har fått hennes livsgnista att mattas av. Hon hatar tratten! Men precis som ni med sömnsvårigheter, är hon tapper. Hon finner sig i det. Men någon hopp och lek är det inte tal om. 

Jag kan inte låta bli att bli orolig över vad tratten gör mot Doris. Det är som att jag har en symbolisk tratt på mig och känner mig därför lika håglös, lika oföretagsam som henne. Som tur är, är hon inte sur på oss utan är lika tillgiven som förut. Men roligt är det fan inte, trattjävel. Motvilligt tycker jag dock att hon är rätt söt i den. Men det säger jag inte högt. Inte så att hon hör.



Doris kollar på husse när han kollar på ishockey.
Hon tänker: "Varför har husse ingen tratt?"


På bilden ovan ser ni Magnus koncentrerat följa en ishockeymatch samtidigt som han har den lilla datorn i knät. Med den bloggar han. Om ni är intresserad av hockey i allmänhet och Malmö Redhawks i synnerhet, kan jag rekommendera att ni tittar in på Hawkeye - Redhawksbloggen

Samtidigt som övriga familjen tittade på män med stora besynnerliga skydd, konstiga skor med skenor och minimalistisk puck glidandes över konstgjord is - ägnade jag mig åt sötpotatis. Apropå matbilder som jag skrev om härom dagen (sponsrat inlägg), kunde jag inte låta bli att ta några bilder av denna märkvärdiga knöl.


Sötpotatis. Är de verkligen så söta?


På väg in i ugnen.


Färdiga att ätas.


Detta är det enda kreativa jag pysslat med idag. Ipomoea batatas.

I morgon är en ny dag. Då kanske jag rycker upp mig.

fredag 2 oktober 2015

En hyllning till hösten. Och en sotad chokladkaka.

Jag är ingen mästare på bakverk, det vet ni. Jag är ingen bagare. Jag är inte ens en glad amatör även om jag ibland försöker. Jag skyller mitt tillkortakommande inom området på ointresse för den färdiga produkten. Sötsaker är inte riktigt min grej. För att låna och direktöversätta ett engelskt uttryck, jag har ingen söt tand. Choklad däremot, det är en annan femma. Det är därför jag ibland gör trevande försök med bakning. 

I morse blev det totalfiasko. Eftersom jag höll mig slaviskt till receptet vägrar jag tro att det berodde på mig. Det måste ha berott på bakformen. Eller ugnen. Det dröjde nämligen inte länge förrän jag tyckte att det luktade bränt efter att jag (läs: Magnus, eftersom ryggen förhindrar mig för att böja mig ner utan att jag utbrister i plågsamma skrik) satt in formen i den redan varma ugnen. Trodde att det berodde på tidigare spill av mat på galler och/eller ugn. Men näe. Det var något fel på kakjäveln.



Bränt var det här.


Nu kanske ni tänker att jag kunde ha skurit bort det svarta men, tro mig, det hade inte hjälpt. Jag smakade den del av kakan som var räddad från eldens brännande ilska. Den var alltigenom oätlig. 

En stund senare satte vi oss i bilen och åkte till våra vänner med den nya stugan, ni vet. Meningen var att vi skulle komma med något till kaffet men...

Jag visade värdparet bilden på den misslyckade kakan. Det är tanken som räknas.

Som tur var hade de resurser hemma.


Utomhusfika i oktober. 


På vägen hem efter den trevliga kaffestunden, åkte vi på småvägar och insöp det sagolika landskapet. Träden har mycket grönt kvar i sig men här och där såg vi lövverk som glimrade till av sprakande guld. Hösten har varit fantastisk hittills. Visat sig från sin mest charmerande sida. Strålande solsken, klarblå himmel med enstaka vita runda moln och angenäm luft. Samt en temperatur som passar mig ypperligt. Utan att överdriva var det svindlade vackert. Jag älskar de typiska skånska hus och gårdar som ligger utspridda på landsbygden. De är helt enkelt betagande. Korna var ute och betade, fåren likaså. Vi såg till och med en emu i Snälleröd njuta av vädret i sin generösa inhängnad. 

Detta panorama fick Magnus och mig, av någon underlig anledning, sjunga psykedeliska beatleslåtar. Vi vrålade i fel tonart med defekt gehör. Det var inte vackert. Men kraftfullt.

torsdag 1 oktober 2015

Solostafett

I skånska Eslöv kan det hända de mesta märkliga företeelser. Exempelvis såg jag vid lunchtid idag hur en äldre man med urtvättade, och därför färglösa, träningskläder målmedvetet jogga genom det lilla centrumet med en stafettpinne i handen. Jag stannade till. Det såg så mal placé ut. Han verkade alldeles för ensam för att springa i ett stafettlag. Åt vilket håll jag än såg åt fanns det ingen som var beredd att ta emot pinnen för att springa vidare. Underligt.

Idag återvände jag till polishuset för att hämta ut mitt nya pass och nationella id-kort som jag beställde förra veckan. Jag slogs på nytt hur deprimerande byggnaden är. Som ligger vid en ledsam grå parkeringsplats. Hela scenariot för tankarna till något namnlöst ghetto utanför Dresden innan murens fall. Och efter med, för den delen. Det enda som möjligtvis lyser upp kvarteret som Gud glömde är Anderssons gatuköks utemöbler som egentligen hör hemma i en romantisk berså. Jag antar att de gör vad de kan för pynta savannen av asfalt.

I sammanhanget helt ovidkommande finner jag att antalet rollatoranvändare är väldigt hög i Eslöv. Procentuellt sett.

Annars då? Jo, tackar som frågar, min lumbago acuta frodas och mår alldeles förträffligt. Tyvärr. När ryggskottet har för avsikt att lämna mig ifred har jag ingen aning om. Jag rör mig inte särskilt galant, men det ser säkert intressant ut. Ungefär som när Tina Turner dansar. Jag har lärt känna, för mig, nya muskler i över torso på grund av detta. Alltid trevligt med nya bekantskaper.