fredag 2 oktober 2015

En hyllning till hösten. Och en sotad chokladkaka.

Jag är ingen mästare på bakverk, det vet ni. Jag är ingen bagare. Jag är inte ens en glad amatör även om jag ibland försöker. Jag skyller mitt tillkortakommande inom området på ointresse för den färdiga produkten. Sötsaker är inte riktigt min grej. För att låna och direktöversätta ett engelskt uttryck, jag har ingen söt tand. Choklad däremot, det är en annan femma. Det är därför jag ibland gör trevande försök med bakning. 

I morse blev det totalfiasko. Eftersom jag höll mig slaviskt till receptet vägrar jag tro att det berodde på mig. Det måste ha berott på bakformen. Eller ugnen. Det dröjde nämligen inte länge förrän jag tyckte att det luktade bränt efter att jag (läs: Magnus, eftersom ryggen förhindrar mig för att böja mig ner utan att jag utbrister i plågsamma skrik) satt in formen i den redan varma ugnen. Trodde att det berodde på tidigare spill av mat på galler och/eller ugn. Men näe. Det var något fel på kakjäveln.



Bränt var det här.


Nu kanske ni tänker att jag kunde ha skurit bort det svarta men, tro mig, det hade inte hjälpt. Jag smakade den del av kakan som var räddad från eldens brännande ilska. Den var alltigenom oätlig. 

En stund senare satte vi oss i bilen och åkte till våra vänner med den nya stugan, ni vet. Meningen var att vi skulle komma med något till kaffet men...

Jag visade värdparet bilden på den misslyckade kakan. Det är tanken som räknas.

Som tur var hade de resurser hemma.


Utomhusfika i oktober. 


På vägen hem efter den trevliga kaffestunden, åkte vi på småvägar och insöp det sagolika landskapet. Träden har mycket grönt kvar i sig men här och där såg vi lövverk som glimrade till av sprakande guld. Hösten har varit fantastisk hittills. Visat sig från sin mest charmerande sida. Strålande solsken, klarblå himmel med enstaka vita runda moln och angenäm luft. Samt en temperatur som passar mig ypperligt. Utan att överdriva var det svindlade vackert. Jag älskar de typiska skånska hus och gårdar som ligger utspridda på landsbygden. De är helt enkelt betagande. Korna var ute och betade, fåren likaså. Vi såg till och med en emu i Snälleröd njuta av vädret i sin generösa inhängnad. 

Detta panorama fick Magnus och mig, av någon underlig anledning, sjunga psykedeliska beatleslåtar. Vi vrålade i fel tonart med defekt gehör. Det var inte vackert. Men kraftfullt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar