onsdag 7 oktober 2015

Fyra år som expat i Skåneland

Idag för fyra år sen stängde jag för sista gången dörren till min lägenhet i Stockholm för att påbörja ett nytt skede i mitt liv. Jag skulle flytta till en liten by i Skåne. Till min nyfunne vän, kärlek och älskare. Min själsfrände.

Tiden har gått fort tycker jag. Fyra år är ingenting på något vis. Men ändå någonting. Tiden flyter liksom ihop. Och glider isär. Svår att greppa.

Jag tänker tillbaka och minns mina förväntningar. Minns glädjen och pirret i magen. Lyckan och tacksamheten över att få vara tillsammans med den jag älskar, att vi fann varandra. Tack Twitter.

Vi har haft väldigt roligt under dessa fyra år. Vi skrattar och kramas ofta. Varje dag. Kärleken blir djupare för varje sekund som tickar förbi. Det vi har gemensamt förstärks, förfinas och upphöjs till nya nivåer. Vi förstår och respekterar våra olikheter. Vi uppmuntrar varandra att utvecklas, att växa. Fast mest har vi vuxit på bredden...

Jag ska erkänna att allt inte blivit som jag tänkt mig. Jag hade exempelvis helt andra planer vad gäller arbete och bostad. Jag ska också tillstå att jag ännu inte riktigt känner mig helt hemma i Skåne. Jag vet inte om jag passar in riktigt. Missförstå mig inte, jag vantrivs inte på något sätt, men det är helt enkelt annorlunda här nere jämfört med det jag har varit van vid. Människorna, jargongen, klimatet (här avses inte vädret). Men det är bra med annorlunda, man kan ju inte alltid gå omkring och trampa i samma hela tiden. Jag lär mig mer, får fler erfarenheter i annorlunda. Dessutom har jag blivit berikad med nya vänner och det har inte gått en dag utan att jag beundrat landskapet som jag finner bedövande vackert.

I en dröm jag hade i natt kom ett tydligt budskap till mig. Jag tänker inte trötta ut er med detaljer men innebörden var att om jag utan rädsla accepterar min situation kommer allt att ordna sig. Om jag kapitulerar och släpper kontrollen (som jag inbillar mig att jag har) kommer jag att landa säkert med fötterna först. Precis som Doris.

Det krävs att jag släpper motståndet jag omedvetet burit på för att allt ska falla på rätt plats. Jag tänker fånga mitt inre hinder och riva det. 

Que será, será.

Jag vill gärna avsluta med att länka till inlägget jag skrev i samband med flytten för fyra år sedan, "Hemma".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar