måndag 12 oktober 2015

Jag har tur. Jag har den i min hand.

Ur min dvala i morse hörde jag en duns tätt följt av ett mumlande ljud som kom från min sambos delikata läppar: "Fan. Det där var inte bra. Inte bra. Inte bra alls."

Jag låg under täcket och himlade med ögonen stängda. Ja, det går faktiskt. Jag visste intuitivt att Magnus hade tappat osten på golvet. Samma intuition sa mig att han skulle sätta in den i kylen i det skick den var i efter fallet, nämligen pälsbemängd, dammig och smulig. Trasmattor i ett kök, ni vet. Trasmattor i ett kök med katt, ni vet. Och mycket riktigt, när jag en stund senare tog fram osten var jag först tvungen att hyvla bort några lager trasmatta från jarlsbergen innan jag kunde lägga ett par skivor på mitt rostade bröd.

På förmiddagen hade jag ett möte med kommunen, efter det strosade jag omkring i byn. Det var mulet men de starka färgerna från träden tog sig an solens uppgift och lyste upp under den gråa slöja som lagt sig. Det doftade starkt av nyklippt gräs och något förmultnat. Äppelträden i trädgårdarna hade tappat det mesta av sin frukt.

När jag gick förbi det vackra hästkastanjeträdet mindes jag med ens vad min mormor brukade säga: "att ha en kastanj i fickan för med sig tur". Så jag böjde mig ner och plockade upp en hel näve av de blanka fina fröna och la dem i fickan. Man kan inte ha för mycket tur.


Varde tur. Och det vart tur. Och jag såg att turen var god.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar