fredag 16 oktober 2015

Regnbåge och avokado

Magnus: "... och du bara gick fram och hälsade på honom där han stod med bar överkropp med en sådan där... regnbåge!" 

Efter att jag berättat om min obehagliga dröm var det sambons tur att redovisa sin. Som inte var tillnärmelsevis lika obehaglig som min. Snarare lät den utomordentligt trevlig. 

Jag: "Regnbåge?"
Magnus, som stryker sin hand på sin mage: "Ja, du vet!"
Jag: "Regnbåge?"
Magnus, som nu irriterat slår på sin mage: "Jamen vad heter det då?!"
Jag: "Tvättbräda? Sexpack?"
Magnus, i ett tonläge som om han vill säga det var ju det jag sa: "Ja, precis!"

Jag tycker att regnbåge låter mysigt. Både min sambo och jag har regnbågar på magen. Doris också förresten. Mjuka regnbågar. Något man tryggt kan hålla sig i när åskan går.

Åskan har inte gått idag. Har inte gjort på länge. Det har mullrat förhållandevis sällan under sommaren. Nej, ingen åska idag alltså. Däremot har det vilat något sömnigt i byn. Solen orkade inte riktigt gå upp över Skåne idag. I alla fall inte i de mellersta delarna. 

Jag upplevde inte det mörkgråa som något betungande. Tvärtom. Mer som något kravlöst och befriande. Det var som att världen inte förväntade sig någonting av mig idag. 

Efter min sena frukost gick jag ner för trappan och ut på uteplatsen. Luften var len och fuktig. Mina lungor tog några hungriga andetag innan jag gick vidare ut i den grå eminensen. 

Jag ägnade de nästkommande timmarna åt självrannsakan. Jag tänkte på hur mycket jag har tagit för givet. Och hur mycket jag inte tagit för givet. Hur tacksam jag är. För allt. Samtidigt som jag förstår att det är jag själv som skapat alla gåvor livet gett mig, att det är till mig själv jag ska rikta mitt tack, är jag också medveten om att det är bara jag som även skapat mina misslyckanden. Eller, kan man kalla det för misslyckanden? Jo, det kan man nog. Så länge jag inte tar lärdom av mina misstag så är det ju inte ett lyckande. Men det är inte för sent. Det är aldrig för sent.

Väl hemma möttes jag av Doris flin innanför dörren. Doris som för första gången sedan trattlagen kom i kraft sprungit ner för trappan. Och sedan upp igen. Det är ju inte helt lätt att röra sig fritt i ständigt tunnelseende. Ett tunnelseende som jag vet att många av oss har. Utan att kunna skylla på tratt.

Hungern gjorde sig påmind och jag delade avokadon som jag till min glädje hittade undangömd bland lökarna. Jag hällde lite olivolja i halvorna, saltade och pepprade, avslutade med att pressa över färsk citronjuice. Lyckan var därmed gjord och den behagliga mättman likaså.



Snabblunch.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar