torsdag 1 oktober 2015

Solostafett

I skånska Eslöv kan det hända de mesta märkliga företeelser. Exempelvis såg jag vid lunchtid idag hur en äldre man med urtvättade, och därför färglösa, träningskläder målmedvetet jogga genom det lilla centrumet med en stafettpinne i handen. Jag stannade till. Det såg så mal placé ut. Han verkade alldeles för ensam för att springa i ett stafettlag. Åt vilket håll jag än såg åt fanns det ingen som var beredd att ta emot pinnen för att springa vidare. Underligt.

Idag återvände jag till polishuset för att hämta ut mitt nya pass och nationella id-kort som jag beställde förra veckan. Jag slogs på nytt hur deprimerande byggnaden är. Som ligger vid en ledsam grå parkeringsplats. Hela scenariot för tankarna till något namnlöst ghetto utanför Dresden innan murens fall. Och efter med, för den delen. Det enda som möjligtvis lyser upp kvarteret som Gud glömde är Anderssons gatuköks utemöbler som egentligen hör hemma i en romantisk berså. Jag antar att de gör vad de kan för pynta savannen av asfalt.

I sammanhanget helt ovidkommande finner jag att antalet rollatoranvändare är väldigt hög i Eslöv. Procentuellt sett.

Annars då? Jo, tackar som frågar, min lumbago acuta frodas och mår alldeles förträffligt. Tyvärr. När ryggskottet har för avsikt att lämna mig ifred har jag ingen aning om. Jag rör mig inte särskilt galant, men det ser säkert intressant ut. Ungefär som när Tina Turner dansar. Jag har lärt känna, för mig, nya muskler i över torso på grund av detta. Alltid trevligt med nya bekantskaper.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar